jag vet inte längre om jag vill vet inte vad
kan inte gudarna ha bestämt allting redan, jag
kan se mina fotsulor fastlimmade mot underlaget.
jag kan se hur jag längtar efter den rörelsen som
ska få berget att rasa men aldrig. som att stå vid botten av sig själv och veta:
handflatorna hophäftade med himlen,
kan känna hur molnen rinner mellan mina fingrar

jag vet inte vad tiden har gjort för fel, jag vet inte hur jag hamnade, som om alla vore oskyldiga. dina ögonfransar som inte gick att sära på, klibbiga av mascara, jag kan höra hur fjärliarna kysser varandra.
jag kan se hur du rökt upp molnen
jag kan höra himlen som viks ihop bakom mig, hamnar i din ficka, trygg mot ditt lår

nu för tiden överlever jag utan mina regn, det är inte lika romantiskt att slå på vattenkranen men jag vet. det fungerar inte annars, törsten så stor i mig. kan din iris bli en brunn jag kan ösa ur
kan känna mina gamla kedjor, tunga och kalla mot min hals, en andningspaus där luftrören bryts av på mitten. smaken av blod på mina näthinnor

kommer orden bära mig igenom den här natten hur länge har jag vaknat, glömt sömnen i ögonvrån vrider mig men aldrig tillräckligt. min hud ärrig av gamla minnen min skugga skaver i bakgrunden: sju år som krossats mot mig
kan din röst bli en vaggvisa som får mig att förlåta
det är sant jag kan höra
gudarna gråta när mitt liv spelas ut

och jag vet inte längre om jag verkligen fått nog