min snällhet kommer och går
jag skiftar färg
årstiderna verkar ha tagit slut
eller vice versa
lyckligtvis spricker min världsbild
men rädslan har superlim och svartvita rutor
jag behåller mig själv i schackmatt
oavsett var jag står
som någon trygghet i att slippa veta
okunskap är frid
bekymmer jag inte behöver
skuld för planetens eventuella undergång
men hur långa är mina armar
om kan jag omfamna
mig själv, utan att försöka
att nå jordklotets alla hörn
så är jag fan nöjd

så svårt att hitta gråskalor
låta schackrutorna smälta samman
göra mig en helhet som har lite mer
utrymme för nyanser
lyckligtvis har min subjektiva verklighetsuppfattning
ingenting med verkligheten att göra
men ibland
ibland skrämmer den mig ändå

fast ibland känns det
som att jag är inne
i en konstruktiv förändring
eller vice versa
en rörelse av hopp
små gnuttor ljus mot globaliseringens härjningar
med min hud tapetserad med löpsedlar
försöker jag se himlen mellan alla era moln
har jag bett om dem
har jag bett om den västerländska kulturens civiliserande kannibalism:
en blekfet medelålders man, benpipan genom naveln, ett höftskynke av minkpäls
trycker i sig kineser, ryssar, araber och muslimer,
mexikaner, samer, indianer
baltstater, sydafrikaner, italienare och fransmän
han blir fetare, svettigare,
röd i ögonen, blodtörst
och allt han lyckas skita ut
är en värld där ingen hör hemma

en man i trasig kostym springer genom en öken
han har en uttorkad café latte i ena handen
horisonten är upplyst av en blinkande sol i neon
gratis påtår
står det på den
i lime-gröna bokstäver
ditt liv en reklampaus
någonting som fladdrar förbi mellan två andra händelser,
viktigare och roligare och smartare och snyggare och intressantare och
i mellan-stadiet var jag mobbad och tittade jag på fresch prince i bel-air varje dag
och fan, jag ska också bli
som bob hansson när jag blir stor
varsågod, ta en kö-lapp

jag bad aldrig om att bli rang- in- eller underordnad
gradering baserad på förmågan att passa
sig
in
tiden
jag bad aldrig om era omdömen
ändå har jag svårt att sluta jaga dem,
önskar mig nu att någon lärt mig
att visa lite kärlek
lärt släppa in
andra och mig själv på livet,
lärt mig visa lite omtanke
och hur man känner
sätta ord på sina känslor
önskar någon sagt till mig
att även om alla andra här försöker få dig att tro det
så är livet ingen tävling
men efter tolv år av prestationsångest har jag svårt att se på mig själv
och andra omkring mig här
kalla oss för jämlikar

det känns som jag blev i lurad vad skit som helst
för livet är lite svårare än ett mvg
jag önskar någon hade berättat det för mig
att jag kan vara hur duktig hur som helst
men ingen lön i världen
kan ge mig min oskuld tillbaka
och jag försöker att inte låtsas
som annat