Allt är en enda dimma. Jag minns inte i vilken ordning saker och ting sker. Febern stiger upp mot 40 grader och jag hör mina egna andetag rossla. Varje andetag skär som knivar i lungorna. Jag halvsitter i sängen mot tre kuddar och somnar och vaknar om vartannat.
Hunden får då och då en snabbkiss utanför ytterdörren, mer orkar jag inte.

Jag hör min vän komma in genom ytterdörren (tur att han har egen nyckel!). Hunden blir så glad. Mina tårar rinner, av glädje att se hunden så pigg igen och av utmattning.

Straxt somnar jag djupt för första gången på flera dygn. Jag känner mig så trygg och lugn nu när min vän är här.

Han går ut med hunden, som för första gången sedan hon blev sjuk vill gå en lite längre promenad. Vilket framsteg! Han ger henne mat och vatten. Han diskar och plockar i ordning i köket. Lagar mat som han köpt med sig och kommer in med på bricka till mig i sängen. Vi äter tillsammans i sovrummet. Han ger katterna mat och vatten.

Han stannar till sent och går ut sista svängen med hunden innan han stoppar om mig, ser till att jag har allt jag behöver inom räckhåll, släcker alla lampor, låser och går.

Jag sover tryggt hela natten med vetsakpen att han kommer tillbaka imorgon.