jag har fastnat i någon sorts barriär
och jag finner mig själv ståendes här
vid utkanten av denna värld

en stor svart, smutsig mur
den stänger mina ord ute
håller oss isär

vinden blåser så kallt
ensamheten är så enslig när man är ensam

men när jag tänker på dig så blir jag varm

jag vill bestiga det stormiga, kyliga berget
kasta mig ut över muren och landa i din famn

men det tar emot
så svårt att släppa mig själv fri igen

jag vill
men jag kanske är rädd

rädd för att livet
historien ska upprepas ännu en gång

men rädslan har aldrig stoppat mig förr
så jag tänker riva mur och berg

för dig

vässar jag mina pennor
för att skriva ord du aldrig läst förut

jag öppnar mitt hjärta
för att sedan leta mig in till ditt

och sedan

ska jag få dig att känna något du aldrig känt förut