Jag har sett förtvivlan.
Jag har sett det dystra.
Jag vill lämna det bakom mig.
Jag har fått nog.

Du säger att alla har det så.
Att alla känner så då och då.
Du försöker med mjuka ord,
ingiva mod.

Men jag känner ingenting sådant.
Bara detta mörker som drar mig,
drar mig ut till den kant,
där jag tvingas lämna dig.

Är jag tillåten att lämna allt nu?
Kan jag gå?
Jag har smakat livets alla ingredienser.
Räcker det inte så?

Jag tilltalas inte av ensamhet.
Den skrämmer mig itu.
När jag förföljs av sällsamhet.
Kan jag gå nu?

Jag vill känna mig behövd,
och inte nersövd.
Jag lever som i dimma,
utan en enda livsstrimma.

Och det känns omöjligt att starta om.
Jag behöver en helt ny värld,
som väntar där bortom,
där bortom livets färd.

Jag har smakat livets alla ingredienser.
Räcker det inte så?
Är jag tillåten att lämna allt nu?
Kan jag gå?