Jag rodnar och försöker
gömma mig
inför din blick

kände skam och trodde mig
vara naken

ditt hån som ett
berg

ditt förakt som ett
bottenlöst hav

oväntat
obegripligt som ett svart hål
i
ett
oupptäckt universum

duckar för de osynliga
slagen
anar det ogripbara

sveper mig i slöjor svarta som
sot
en boja är fast vid min
fot

blundar riktigt hårt
sjunger för mig själv så
högt jag någonsin kan
håller mig fast
tar sats

väntar stormens stryka

låter
stormen
blåsa
mig
ren
och
stark