På ett tuffande tåg
sitter en tuff brudish
Jag har knallrött hår som lockar vid öronen

Jag har piercing i läppen och fan va ont det gjorde
den sista gången du vet då du skrek
kastade
spyor av förakt över mig

Och jag kunde bara ta emot för mina revben
stack ut
och magen hade öppnat sig

Jag slungades sönder

Och allt djup var det svarta hål
som jag tillåtit dig att slukas i

Det sista skriket det verkligaste av alla
Min mun förlamades till tystnad
Du slog sylvasst ner mig till att raseras till en avgrund

Du gjorde ingen konstgjord andning du gjorde ingenting mer än att sticka en injektion av äkta hat
in i det knivhuggande ropet

Min gåva är att du fick sparka sönder mig
Jag trodde du skulle bli hel hur man nu kan tro så dumt att våld helar
men du kunde väl ha viskat om det tidigare gett mig en ledtråd till att balansera på repet av egen kraft

På en ruffig spårvagn
Sitter en skadad kvinna
Med rött och rufsigt hår
söndrad ensam nedslagen
Stum och och nära inpå våldtagen