Jag väntar i passiv hopplöshet
medan dagen haltar framåt
och förbi
så kommer natten
för att städa upp oredan
och rullar sig i extas framför mina fingrar
så mycket att skriva
så många ord att…
ja vadå…
skrika ut
skriva ner
uttala…?

Jag tar natten i min hand och går ut
och allting blir till en scen
och jag är inte alls förvånad över
att i stjärnhimlens mystik
ger mig ett ansikte som består av
nittiosju procent lättnad och tre procent beräkning


Ack tusen år i din närhet
min ljuva vintervärld
räknas som 36 år i människoliv
och därför
krossar jag kristallglas
för att tämja min längtan efter knarret i snön
under mina skor

och om man tänker efter så finns det inte mycket mer att säga
Jag är inte flera hundra år före min tid
jag är nu