Jag pratar
ut i luften, den du andas

Jag drar in dina andetag i mina

Och jag pratar in till dina öron och du
hör mig när jag formulerar mina ord som att de
försöker säga dig något

Men du drar bara efter andan att det ska ta slut nu och
jag vågar inte säga mina känslor för du kan inte ta på
de som du tar i min kropp

Som att jag inte fanns fast du rör vid mig men bara med dina händer och du orkar inte lyssna på mina sagor de som är min historia för du
vill bara vara vara med mina skelettdelar och som att jag var en värme som
du kan ligga nära

Jag vill att du ser igenom mig

Och jag vet att du inte orkar något krångel men jag är ju sån och jag vill veta din värld som den jag förklarar för dig

Jag vill möta ditt inre kaos så att vi kan vara två om att inte förstå men ändå kunna nå varandra i att vara de levande själsligt närvarande

Du blåser in i mina öron och då hör jag dig att du vill vara tyst och jag slutar prata och ja så får det väl vara då att vi inte kan säga mer än att vi är som förlorade åt förvirring

Du får hålla om mig och jag lirkar in min hand i din i
tystnad låter vi livet fortsätta pågå och ja meningen vi skapar får väl vara så då

Kanske mötet räcker så