& det är den
där tiden på
året då tillvaron
visar sig mest
som en stor hård kuk
och man går sönderknullad
som en enkelriktad
innerstadsstress
mitt i en för stor skog
med ett litet jävligt onödigt
hjärta som slår och slår en

och hoppas på trolldom
lite skrivklåda
en liten låda med en skatt
kanske någons
spillda skratt mitt i lovligaste
livet


och så ber man till en gud
man inte ens tror på
att hon ska sända någon
inseglande mitt där
mars är ett jämnt mellanrum
mellan raderade rader

någon som ger en sanna lögner
och solsken
för nu är man mer än galet trött
på att
vara trött

så ge mig lite medmänniska
i de mentala korridorernas irrbloss

ge mig något som leder någonstans

snälla
lägg bara ett huvud mot mitt bröst
och säg att jag har ett hjärta
att det hörs

då jag tvekar

sen förstör vi det
tillsammans