Dessa ord som bara viker ut fyllesjuka ormar på vingliga vägar, men ingen låtsas lyssna. Jag försöker föreställa en lyckad föreställning. Mina utsträckta händer mot bordets blankpolerade yta vilar som en vädjan. Det händer sällan att händer når. Så jag griper glasytor och accessoarer. Associerar din tystnad till frost. Jag fryser faktiskt också. Fast jag tror att våra frusna tår är av olika grad. Du graderar din sorg och jag min chanslöshet, även om tårar ser lika ut på avstånd.

Vi har passerat pubertet för överdrivna gårdagar sedan, men har svårt att begrunda dessa rörelser under. Det bubblar över ibland. Det finns bokstäver jag sparat till dig. De står beredda på signal i svalgets startblock. Bordet är lite för högt. Jag känner mig mindre nu. Krympning fascinerar från tid till annan. Einar sjunger om sagor och spöken. Här behöver man inte låsa om sig för de enda besökarna går inte genom dörrar. Natten är en förmörkelse. Dina skuggor mäter sig mot murarna som tvekar.

Det sägs att naket brus och blomblad skriver sagor om flickan. Det finns en känslas kyla. Att inte duga till. Någonannanstans rör sig basslingor och en död diskant över ett smutsigt dansgolv. Du vet väl om att du är du? Ett ex är ett x på en karta. Jag dansar dåligt. Låt mig vara mer än koordinater. Nuet ligger nyutslaget. Jag har lagt en öppen hand i din inbox. Bokstavera mig som välvilja. Vi passar inte i boxar. Var var är bestämmer vi. Jag har putsat skorna och trätt i nya band, sammetsgråa. Startblockets höjd över grusets grumliga kommentarer är tillräcklig. Sammetslent tränger ljuset in. I cirklar.

Under nakna höga träd, bland trasiga drömmar, står jag och viskar att viljan måste få flyga fritt. Lyssnar du? Jag önskar dig. Låt som en cirkulär rörelse. Jag har bara ben att be på. Låt som om det stod ett piano i mitt vardagsrum, annars låt mig sova. Tröttheten är en maläten filt från förr.


Jag står på toppen av mina tankars berg och tittar ut över ljuset, självbetitlad.