Är det bara vi, Blå,
som vet
att solsken smakar syrligt
av hallon och lime
och att
vildrosor
inte är vildare
än orden jag brukar dra
från dina läppar?

Är det bara vi,
Blå,
som fotograferar spöken
för att se om de fastnar
och som kastar spaghetti på väggen
för att se om vi fastnar?

Är det bara vi,
Blå,
som aldrig fastnar?

Är det bara vi
som skrattar
över ingenting,
och gråter
åt allt?
Är det bara vi
som spelar in nyheterna
och klipper om dem?
Ritar dit små skratt,
likadana som dina.

Är det bara vi, Blå,
som drömmer
och stoppar drömmarna
på burk?
Märker dem
med rosa etiketter
för att matcha
våra rosa drömmar.

Är det bara vi, Blå,
som kan le
ikapp
medan världen spricker
under våra fötter?
Är det bara vi
som kan spricka själva
och sedan laga varandra
med styrkan i en öppen famn?

Är det bara vi,
Blå,
som kan låta livet leva oss
utan att hamna underst?