I stora trädgårdar klappar stora hjärtan.
Där går någon och rycker kronblad från rosorna.
Kanske tar någon illa upp, men alla håller tyst.

Den minsta av männen har de största drömmarna.
Han råkade bara ställa sig i fel kö.
Han har en trasig jordglob och en fågel i bur.

Bakom drömmarna sitter hans fru,
med egna drömmar, liksom i kläm.
Hon har packat en väska och sneglar mot dörren.

Deras dotter är tio år och samlar på leenden.
Hennes föräldrars är sällsyntast,
dem har hon i en ask under sängen.

Och bakom ett träd står hennes bror,
och tvingas inse, fem år för tidigt,
att det inte är roligt att gömma sig när ingen letar.

Och någonstans kramar en pojke om sig själv,
för att ingen annan gör det.
Men armarna räcker inte riktigt hela vägen.

Bredvid honom står flickan som alltid hostar på fel ställen.
Man kallar henne okänslig,
men egentligen heter hon något annat.

Berget i förgrunden är alltid det största.
En trösterik tanke för mannen som varit vilse i två år.
Hittar man inte sig själv hittar man kanske någon annan.