Men hon var inte längre densamma.
Hon var en annan.
Såg likadan ut.
Kanske lät lite mindre.
Kanske syntes lite mindre.
Lite blekare i konturerna.
Och hon hade förflyttat sig.
Rörde sig nu mest ute i kanterna.
Log inte så ofta.
Skrattade inte med magen.
Hon visade mindre av tänderna.
Och av hjärtat.
Hon märkte själv av övergången.
Men hon kände mest stress.
Och den Stora Tröttheten.
Den lilla också.
Hon ringde sällan upp.
Hon svarade inte alltid.
Nästan aldrig.
Hon kände sig inte hemma.
Ens hemma.
Bar alltid med sig en främmande kropp.
Likadan.
Men en annan.
Det syntes i sömmarna.
Det syns alltid i sömmarna.
Om man är en annan.