När gatlamporna släcks,
runt klockan tolv på natten,
då känner jag mig så liten.
När det är mörkt ser jag de
miljontals, triljontals, biljontals
stjärnor som universum rymmer.
Jag undrar ofta hur det är att
sitta på månen, sådär som pojken
på mina barndomsteckningar gjorde.
Om han var rädd att trilla ner, eller
om han bara var lycklig över att
inte behöva vara här nere.
Jag undrar om han inte saknar något sällskap,
för jag skulle inte ha något emot att rymma upp
till honom och höra på sagor, natten lång.