en skymningspojke
går ensam
längs öde gator
faller för asfalten
förblindad av tårarna
i hans smutiga ögon
skymningspojken
orkar inte längre
kämpa mot mörkret
orkar inte längre
röra sig
skymningspojken
sjunker ihop
hans händer skakar
av köld
hans frostskadade själ
är fylld av sår
som vägrar läkas


ingen ser en skymningspojke
ingen hör hans rop på hjälp


en gryningsflicka
skuttar lätt på tå
längs kärleksstigar
plockar blommor
att sätta i sitt
glänsande hår
gryningsflickans
blåa ögon glittrar
som ädelstenar
när hon ler mot
alla hon möter
gryningsflickan
doftar svagt av
kaprifol och lycka


gryningsflickan värmer skymningspojkens hand
sprider solsken till hans trasiga själ