Du är täckt av revor

av blödande öppningar
söndersliten sårad
dina hål har blivit många

febrilt och skyndsamt
fyller du det som i dig
gapar öde och tomt
med det du kan finna för stunden

för det som upptas av Ingenting
skrämmer dig mer
än alla jordens fasor

du kan inte tänka dig något värre
något mer ensamt

När jag till slut finner dig

där nere i din ihåliga rädsla
lägger jag mina händer
på de revor jag kan nå

stillar det röda
som sipprar ur dig
fyller dina trasiga öppningar

med alla sinnliga delar av mig
med mina läppars smekning
med en omfamning
som består

du vet det är äkta

du vet det är sant

och sakta stillnar du framför mig
jag känner det med mina händer
du låter mig sjunka in
jag landar i dig

och inget skrämmer Dig mera