Trött, sur och med en massa extra pappersarbete med sig hem steg han in i hissen, för att sedan ångra sig. Den galne brevbäraren ville han inte träffa något mer, det fick bli trapporna.

Väl ute öste regnet ner, östkustvädret var visst som västkustväder tänkte han; regn, blåst och allmänt nedstämmande. Med tidningen över huvudet slängde han sig in i en taxi och vände sig till chauffören. "Stagneliusgatan 26, tack".

På väg mot trapporna slängde han ett öga in i postboxen, men där låg inget brev som väntade. Doften av Engla hade för längesen försvunnit, och någonstans i bakhuvudet började han undra om hon överhuvudtaget hade tänkt träffa honom. Brevet hade ju någon jäkla brevbärare sprättat upp och sagt var vackert poetisk skriven. Hon kanske hade sett att brevet var uppsprättat eller igentejpat och ifrågasatt om han verkligen var allvarlig med det. Brevet han hade fått var kanske bara något hon hade skickat honom för att ge honom något slags...hopp, av någon outgrundlig anledning. Jävla brevbärare, hon kunde ha förstört allt! Och risken var ju också att han nu fått en obehaglig brevbärare på köpet.Han ryste och försökte skaka av sig morgonen obehagliga hissmöte. Han kastade nycklarna upp i luften, stegade uppför trappen och satte nyckeln i låset.

"Så det är här du bor numera, Björn." Han tappade pappersbunten i golvet och vände sig om. Från ett mörkt hörn smög sig Engla fram och ställde sig framför honom. "Du ser lite...sliten ut, tycker jag. Du försöker väl inte jobba ihjäl dig, va?", frågade hon.
"Är..är..är det de första du frågar när vi inte setts på flera år, inget `vad trevligt att se dig igen, hur har du haft det?´, stammade han fram till svar.
"Du vet mycket väl att jag inte är sådan", svarade hon och vred om nycklen i låset och gick in. "Skynda dig in, jag vill inte smälla igen dörren mitt framför näsan på dig". Fortfarande nästintill stum traskade han in i lägenheten och hon slängde dörren.
"Värst vad tyst du var då, du som jämt brukar prata på. Men det finns ju många sätt att prata på...", sa hon medans hon slängde sig om hans hals och gav honom en kyss som fick honom att vackla.

Sedan blev allt ett töcken av händer som sökte, kyssar som födde kyssar, händer som på nytt korsade vägarna längs varandras vener och ljudet av varandras flämtningar. Hennes händer i hans hår och hans på hennes rygg och ögon som uttryckte års längtan. Och när natten sedan föll och endast gatlyktans irriterande ljus strömmade in, viskade han i hennes öra:
"Jag lovar dig, jag ska torka alla dina tårar, jag ska få dig skratta alla skratt. Och jag lovar, jag ska hålla alla våra demoner stångna, dina demoner är också mina. Allt jag någonsin kan ge, ger jag dig, bara...bara du sätter din tro till mig och stannar här hos mig. Snälla, älskade, försvinn inte för mig mer".

Hans tårar landade i hennes hår och han kramade henne så hårt han kunde. Hon sökte hans öra bara för och viskade med darr på rösten: "jag ska aldrig mera gå".