ibland kan aldrig orden

få vila

när man väktar vakande under en dag

genom en rådvill fokus och gapande mänsklig

koncentration

ur trötta liv och bundna regler

och hur det där villkoret

äter sig fast

tamt

som en släng skadad skavd sirap

fastkletat under ett bord

av drömsk vilja

-

ren stearin

är timglaset

och jag står fortfarande i en mörk hall

av smygande siluetter

och lyssnar

för att sedan högt för mig själv: lite lite högre än så för mig själv; och viskar mot den döende spegelkanten;

- ibland kan orden aldrig få vila

- genom en sällsamt förargad bön

- om nån sorts hemväntande skeplig rätt

ur en oas av tickande val

Nej..!

Det handlar inte om samtidigheten, eller dess fråntagna kval av immade sinnen...det handlar inte

-

Det handlar om rummen

och hur någon okänd bit av ett sargat pussel

kvarlämnar ett stoft. En upptäckt

det handlar inte om mistligheten eller den fråntagnes rätt

Det handlar om rummen

emellan

Där delen av existensen

aldrig

vågar

sin reträtt