Låt mitt hjärta få vila i ditt en stund.
Lär mig leva igen för nu står jag här och har glömt hur.

Livet rusar mig förbi, vissa dagar i otrolig fart.
Men jag blundar enbart, tror att morgondagen är en ny dag att leva.
En ny, möjlig start.
Lyssnar till de nästan tysta rösterna, tankarna som försöker övertala mig om att allt blir bra, snart.

Snart, snart, snart..
Som ett ständigt eko, men som blir alltmer svagt.

Och jag är trött nu, för trött för min kropp att bära.
Och jag vet att jag har dig här brevid, alldeles tättintill.
Jag har ditt hjärta mitt hjärta nära.

Och du gav mig löften om att alltid, stå vid min sida.
Ta mina andetag när de får mig att plågsamt lida.
Du lovade att mina inre demoner ständigt, stark och rakryggad bestrida.

Och jag varnade dig om mina destruktiva tankesätt.
Jag vädjade dig att gå, för att älska mig är aldrig lätt.
Jag berättade för dig om hur det för mig kan kännas att leva.
Att jag blir trött och att mitt ledsna hjärta kan slå dött.

Jag varnade dig om sorgen i min själ.
Du svarade med att när det blir så, du mitt hjärta i ditt hjärta bär väl.

Så nu älskade står jag här, alldeles för svag för att orka.
Alldeles för trött för att mina dolda tårar torka.
(Och du ser mig, även när jag gråter utan tårar)

Så ta mitt hjärta i ditt och låt det leva en stund.
Låt det slå, ge det styrka, låt det få vila i lite lycka.

Det är dags nu, att du tar över, att du mina inre demoner igen manöver.
Det är en sån tid nu.

Mitt hjärta i ditt, och du låter mig aldrig ge upp.
Jag har min trygghet- du, ständigt nära
Och ett trött och dött hjärta jag då och då lånar ut, när jag är alldeles för slut.

Du är kraften inom mig när jag är för trött för att orka leva.