cigaretten skelettet
är bara rök idag
jag är aldrig lika ensam
som när någon precis har gått
jag vågar inte bli lämnad
för allting väller in
och det finns inga hinder
förutom de jag byggt
och blivit påtvingad
av någon vem
jag vet inte som vanligt
oftast känns det som om jag
kommer att dö
vilken sekund som helst
och bara väntar på att någon ska sätta
en kula i pannan
så jag känner att jag lever

jag är en krossad spegel
full av sju års olycka
jag är dimma dagg och spindelväv
jag är en grå båge av regn
en uttorkad vattendroppe en konstbevattnad öken
so hard to put my bony finger on
vad det är som spökar
smulor av känslor blir bröd i mitt bröst
köksredskap knivar och blåklockor
cigarettfingrar knarklangar folköl
innan katastrofens offer vaknar
bristen på inspiration när det här
kanske är
meningen
som jag tappat förmågan med livet med
skelettet och nyckelbenen
blir aldrig tillräckligt tydliga
för mig att bli fri

när ingen är här har alla
rosa elefanter i min bröstkorg dött
det gör
ont att skriva det här
och samtidigt
är jag en supernova som imploderar
i himlen släckt av stjärnor
upplyst av ögon
och fingrar som känselspröt
över tangenter
papper
kroppar
jag undrar
varför jag tappar
min trasiga kappa vid minsta vindpust
men ändå klamrar mig fast vid minsta grässtrå
och gör det större
än världens alla
utdöda regnskogar
när min själ flyter ut
över bläckpatroner
de dansar i min säng
och balkongen rasar upp
till sjätte våningen
för jag borde inte rusa in i vatten över huvudet
och försöka ta mig överallt
där jag inte kan vara
det är något som förändras
jag vet inte riktigt vad
och jag vet inte
cigaretten
ska jag sluta skriva
låta datorn explodera
in i mina ögon
låta väggarna krypa
utåt
snälla äntligen
utåt
jag växer men kan inte vidga mina vyer
jag blir aldrig stor och stark
inget ansvar på mina axlar
tack och hej
kan jag få vara en fjant
betydelselös
och full av meningar
jag inte kan skriva mig fri ifrån

jag hukar mig över tangentbordet
igår tog jag en promenad
och förvandlades till en kråka
det var läskigt jag fick klor
men vågade inte flaxa
som om jag får en kabel inpluggad
i ryggraden motpoler
möts och blir stötar i skallen
i bröstet i fötterna
jag somnar när det slutar tjuta
sitt inte bara här
hela världen går miste om dig
jag är din skönhet
när ögonen svider i solen
och trumvirvlar schack matt
i lagom ton jag viskar god natt
i trappuppgången
och när jag har stängt min dörr
vet jag att färgen kommer flagna

jag tar ett kliv upp men min höjdskräck vet
att jag alltid kommer falla
inga tändstickor att bygga båtar av
ingen bark att tälja
men kärnor i jorden
när vi låter lavan svalna
och begravningsbyrån ringer vill ha mitt namn
innan jag får för mig att dansa ut härifrån
och låta rytmerna riva
varenda fabrik i min väg

i en swimmingpool på andra sidan gatan
flyter höstlöv en hinna
av eld på din drink
och mellan dina
klorinfuktiga läppar
kryper det ut kackerlackor
som slickar i sig
din syntetiska sötma

låt blombladen segla från murarna
det är dags att andas
innan vattnet sjunker
undan till botten med en dröm
jag glömt att jag hade och vi
kan springa ikapp
vi kan springa ikapp
vi är redan framme
så le mina kyssande läppar
och tvätta dina lakan i klarrött mensblod
för jag har verkligen tröttnat
på att ro utan åror
och att fylla skorna med oro
havet är en himmel jag når precis till molnen
orden kan sväva mig vart som helst
och förorenar ingen

allting jag tänker
är en cigarett utan slut
men allt jag känner
är glöden som aldrig
aldrig slocknar