De sista veckorna har för mig varit ganska konstiga
Sån längtan att skriva
men de rätta orden infinner sig inte

Känslan som finns i mig når inte ut.
Några lama försök att komma över
just det som stoppar
och inget blir riktigt bra

I huvudet finns desto mer
men hur förklarar man känslor
hur kan man sätta ord på just dessa tankar

I en kropp som inte är sig lik
i en själ under förändring

Det borde vara bra
för varje slut leder ju till en ny början
på stapplande steg
in i en ny värld

Och empati som varit det vackraste
och egentligen ÄR
ändå har fått mig att förstå
att den kan äta upp dig
att du bryr dig för mycket
att du inte ens hinner eller orkar vara DU
ändå är den så viktig
Hur förklarar man det

Sen kommer tankar på människor
deras inre
det vackra och den renhet som finns
varför döljs den
varför inte låta den blomma
bli störrre och starkare

Varför är det i stället misstro och avund
det som tar överhand
i väldens grymheter
i en värld som kunde vara fylld med kärlek

En kärlek som är så viktig
inte just bara mellan man och kvinna
utan människa till människa

Tanken på den fyller mig med liv och hopp
men tanken på att den är för liten får mig att krympa
får mig att bli ledsen
men måste kämpa