Gång på gång hade hon tagit fram de gamla blå jeansen
crocker 331
insydda i benen, för att hon inte gillade vida byxben

Hon hade haft dem när hon var ganska ung
sprang och gick i skogen nästan varje dag
och åt aldrig efter klockan fem
(förutom de gånger det brast för henne och hon åt och åt och åt)

Några gånger hade hon varit på väg att ge bort de gamla jeansen
men de var för slitna
och ett bra mått på hur liten hon en gång varit
(fast på den tiden såg hon sig inte särskillt liten alls)

Så beslöt hon sig för att en gång för alla sätt mål för sitt liv
och snabbt utan att hinna ångra sig
skrev hon dit att de där jeansen skulle hon komma i före sommaren
(med lite hjälp skulle det nog gå)

Paniken och ångesten ökade ju närmare sommaren kom
för sist hon hade provat
kunde hon knappt dra upp dem över benen
(hur kunde hon sätta sådana mål och dessutom låta andra få veta om dem)

Gång på gång tog hon fram de gamla blå jeansen
crocker 331
och till slut drog hon på sig dem

Hon hade ju haft dem när hon var ganska ung
så där tjugo ungefär
och inte fött några barn
(så varför hoppades hon så att komma i dem)

En hel dag gick hon runt och var stolt i sina gamla jeans
inte helt bekväma
men med varje knapp knäppt
(med ganska mycket hjälp och envishet hade det gått)

Sedan kom de gamla vanliga tankarna tillbaka
"gick det här, så går det lite till"
och så var hon tillbaka där hon alltid varit
(ledsen, kravfylld och missnöjd)