Vi låg i din säng och blickade uppåt
där fanns ingenting alls förutom vit grundfärg som täckte dåligt.
Jag undrade om det var stjärnhimmel ovan taket i natt
men fick inget svar från dig,
och så kände jag mig i detsamma ganska fånig och sådär överfilosofisk.

Vi låg nakna i din säng
och du höll i min hand sådär som kära gör,
när de låter fingrarna leta sig in i nya positioner, och tala främmande språk med varandra.
När du viskade använde du dubbla parenteser
du lät knappt alls
som om du vore livrädd för att säga något fel.
((eller kanske råka upptäcka dig själv))

Jag var högljudd och din motsats,
med det visste vi ju redan.
Om någon hörde oss nu kunde jag inte bry mig mindre,
för du var min och vad gjorde det om världen visste?

Du låg ovanpå mig i din säng,
och andades kondensdroppar på min grundfärgshud.
Som du lät drapera med imma
samtidigt som våra fingrar fann nya positioner då vi tillsammans målade upp en påhittad framtid
om varandra,
fjäderlätt på varandra.
Det kändes som det rätta att göra
där vi låg i din drömvärldssäng.

Men någonstans på morgonen när vi satt mittemot vid frukostbordet,
med en flingpaketsvägg emellan,
hade jag tappat bort tanken om stjärnor ovan taket.
Hade du tappat bort din ena socka,

hade kondens och imma sköljts ner med orange rostvål i avloppet.