Du brukade se på mig
så konstigt,
där du stod under metalltaket
och drog in bieffekterna av en Black Devil.

Efter en stund blåste du ut frågeställningar
som togs upp av mig,
du verkade veta hur man förförde
på avstånd.

Visst kände du på dig
första gången,
att jag inte var en sån
som frivilligt närmade sig elden?

Så du skapade ett språk
och gav mig en snabblektion,
när jag tvingades stå ganska nära
då det regnade som fan över busskuren.

Jag gick därifrån
med känslan av att vara speciell,
omsorgsfullt ihopvikt
till en rosa liten lapp i bröstfickan.

Du hade lärt mig att konversera
utan tal och skrift,
genom ögon fyllda
av obundna mysterier.

Ingen kunde ana
de noveller vi fick ta del av,
i förtroende till varandra
på vår väg ut ur stan.