Du ler mot mig ditt änglaleende,
i sömnen.
Vart befinner du dig i drömmen,
vackraste?
Springer du barfota ett varv runt jorden och lär dig sjunga främmande folkvisor?
Världen är förändrad och du ska snart börja upptäcka våra misstag,
men sov lite till vackraste.

Du föddes ur förstört,
fullständiga
och du formades av skuld,
oskyldiga
barn.
När världen står i krig,
när vår himmel hostar och skakar som mest
kan vi hålla varandra.
Du kan stoppa rosa moln i min mun,
och fylla mig med vaggvisor.

Mitt vackraste,
lär mig att skratta på ditt sätt!
Ett skratt,
utan syfte att dölja de tårar som fällts.
I min famn vilar sanningen,
sina stora blå ögon.
De som ser godhet i alla,
de som jag ägde förr.