jag behöver musiken
för att glömma dig
när du står utanför min dörr
och skriker
kanske kan jag överrösta dig
om jag bara höjer lite lite till
all that it takes is...
men du kunde lika gärna viska
för jag hade ändå hört vartenda ord
ord som fastnar, som sätter sig
som dras till mig, som en mygga dras till blod
spelas in och sparas, för att sedan spelas upp om och om och om igen
ord och känslor som aldrig försvinner
för du finns alltid där
för att påminna mig
och jag tänker att det inte är ditt fel
att det finns en anledning till varför det är såhär
att du inte kan rå för det för du vet inte bättre
men du borde veta bättre, du borde bete dig som den du ska vara
för du borde inte få mig att må såhär
och jag undrar vad som hände med mitt gamla jag
den starka, uppriktiga, modiga, stolta, smarta
när blev jag nånting annat? när ändrades jag?
och kan jag skylla det på dig?
för det känns som att du tagit något ifrån mig
brytit ner mig, trängt in mig i ett hörn
jag försöker ta mig ur, ta mig upp, ta mig tillbaka
men ibland så bara faller jag, handlöst
och allt blir bara fel, allt jag är, allt jag heter
självdestruktiv
och jag ger upp
och jag känner hur hela min framtid bara rinner ut i sanden
jag vill bara skrika, sparka, slå
men det händer ingenting
och jag är trött
för trött för att ge tillbaka
för trött för att stå upp
för trött för att tänka
för trött för att vara
så jag blir nånting annat
nånting lättare, nånting gladare
något som inte bryr sig
inte förrän det är mörkt
och verkligheten kommer ifatt en
och hugger oss i ryggen
och jag inser att det inte funkar
man kan inte fly ifrån sina problem
så jag undrar hur, och jag tänker vem..?
men jag får inga svar
så jag fortsätter att springa
gömmer mig nån annanstans