TVÅ DAGAR EFTER DÖDEN

1

Jag vaknar vid soluppgången och sätter mina blodiga händer för ansiktet i ett klumpigt försök att skydda ögonen från morgonens obehagliga och grönnyanserade ljus. Mitt huvud spränger som om någon kört en kniv i det och jag vet inte om jag kommer kunna gå i det skick min kropp är i, men med största ansträngning lyckas jag ta mig upp ur högen sopor där jag legat och sovit.
Jag kommer inte ihåg så mycket av gårkvällen mer än att jag verkligen behövt söka upp en bar och bli tillräckligt packad för att glömma all skit som på senaste fått min obetydliga tillvaro att förvandlas till en enda outhärdlig sorg. Vad jag gjort sedan jag svept min tredje flaska whiskey har jag dock ingen aning om, men antagligen gick jag vidare till någon av de skummaste barerna på 79:e och trakasserade bartendern – en dålig vana som jag aldrig lyckas skaka av mig – eller kanske nöjde jag mig helt enkelt med att ensam fortsätta dricka mig hejdlöst berusad på samma plats jag idag vaknat upp.
När jag plockat fram en cigarett tar jag mig upp för 48:e, där jag lägger märke till en bar som har öppet och bestämmer mig för att ta en återställare innan jag funderar ut hur jag skall lägga upp dagen. Så fort jag öppnar dörren vänder sig de få ansikten som finns därinne åt mitt håll och även om jag inte klandrar dem för deras nyfikenhet – vilken, med tanke på att de säkert vet om vad som hänt här i staden på senaste, är helt befogad – hojtar jag åt dem att sluta stirra.
– Ni vet väl vem jag är? vrålar jag med min whiskeyhesa röst och vinglar till när jag går ned för trestegstrappan som leder mig in i lokalen. Jag är Damien Jaguar, även kallad Hello! Den mest fruktade mannen i den här delen av världen!
De ser skräckslaget ned i marken och jag fnyser åt dem medan jag går förbi.
– Är det någon som har vett nog att ge mig lite pengar så att jag kan ta mig en liten återställare? vill jag veta och de plockar genast upp sina plånböcker, allihop.
Jag tar inte mer än vad jag anser mig behöva och travar sedan leende bort till bardisken där bartendern står och ser ut att vilja gömma sig i sin egen röv.
– En tequila rose, säger jag i ett försök att provocera honom – jag vet själv att det är en drink för fruntimmer, men skulle han våga slänga ur sig något spydigt så vete fan hur många kulor han skulle få i skallen.
– Javisst, mister Jaguar, säger han och jag sliter tag i hans krage.
– Våga inte nämna mitt namn igen, hostar jag och spänner mina rödsprängda ögon i honom, om du vill tilltala mig så får du kalla mig för mister, min herre, sir, eller möjligtvis Hello, ifall du nu tvunget måste vänslas, men något annat anser jag inte anständigt att du kallar en man som ännu inte presenterat sig!
Efter en lätt örfil släpper jag mitt tag om honom så att han skall kunna hämta min drink. När han ser ut att försöka hälla upp drickat i ett glas avbryter jag honom genast.
– Hela flaskan blir nog bra, skall du se.
Han lyder mig utan minsta tecken på motvilja och jag känner mig en aning tillfredställd av hur lätt det plötsligen tycks vara att få folk att göra vad helst man ber dem om. Även om jag är nöjd med hans reaktion känner jag samtidigt att det är dags att visa min mer charmerande sida och talar om för honom att han inte skall behöva oroa sig för att jag skall ta buteljen utan att betala. Han ser förvånat på mig och jag suckar.
– Bara för att jag är efterlyst och har haft ihjäl en massa menlösa människor betyder det inte att jag inte, innerst inne, faktiskt är en hygglig kille, förklarar jag, men han ser inte mindre förvånad ut för det.
– Äh, åt helvete med dig, stönar jag och antar att han, trots yrket som bartender, är en sådan där idiot som aldrig kommer att gå att tala med. Jag vänder mig till de andra i baren.
– Oroa er inte! ropar jag. Jag skall inte ha ihjäl en enda av er, i alla fall inte så länge någon av er kan tänka sig att sitta och snacka lite med en sorglig figur som mig.
Utan att någon säger något till svar slår jag mig ned vid tre andra unga män i min egen ålder och dunkar tequilaflaskan i bordet.
– Lyssna nu, uppmanar jag medan jag sliter av flaskkorken, för jag har något jag vill fråga.
De säger inget och försöker att inte låtsas om mig.
– Varför tror ni att jag är så djävla farlig? Jag jobbade ju för i helvete för Banken bara för några veckor sedan och hade det inte varit för alla rykten och alla efterlysningslappar ni sett skulle ni väl inte trott att jag var en sån dålig mänska?
De verkar inte vilja tala med mig trots mina försök att verka trevlig och jag drar i halva mig flaskan för att inte bli gnällig.
– Fy fan en sån djävla bakfylla, stönar jag efter den sista klunk jag överhuvudtaget kan få i mig och kastar den halvfulla flaskan i väggen.
– Jaja, so long, tråkfjantar, nu skall jag lämna er ifred!
Jag ställer mig upp och vänder på klacken för att gå bort mot utgången när jag hör en skrämd röst pipa bakom mig.
– Sa du inte att du skulle betala den där?
När jag vänder mig om för att ta reda på vem som talat märker jag att den fege bartendern, som jag trott mig skrämma till evig tystnad, står och pekar mot den krossade flaskan och har ett frågande, skrämt uttryck i sitt fula nylle. Hade det inte varit just denna dag hade jag antagligen skrattat åt honom och gjort som jag lovat eller bara gått därifrån för att slippa betala, men idag är jag inte på humör för sådant här trams, speciellt inte från en värdelös nolla som honom.
Innan de andra i baren hinner fatta vad som sker har jag dragit min ena revolver och satt en kula i skallen på den tjurige fan och jag försvinner sedan ut genom dörren så snabbt att inte någon annan har tid att lyckas få mig på ännu sämre humör.
Jag fortsätter uppför 48:e och tar av vid 82:a och medan jag går funderar jag på om jag har något kvar att leva för. Visst finns där Anders och andra personer jag inte skulle vilja göra ledsna genom att ta livet av mig, där finns även löften jag givit och menat att hålla, men om detta uppväger allt hemskt som hänt på senaste kan jag inte riktigt avgöra.
Jag plockar fram ett rakblad som jag alltid har instoppat i ett hål i jackärmen och låter det glida över min smala handled medan jag går gatan fram. På något vis måste min kropp ha gått på autopilot medan jag, distraherad av leken med rakbladet, irrat omkring, för helt plötsligt är jag framme vid huset där jag för någon vecka sedan bott.
Jag sätter mig förvånad ner vid bakgårdens lekplats och stirrar upp mot tredje våningen i trappuppgång 13 a där min övergivna lägenhet fortfarande finns kvar. Det känns på något vis orimligt att sådana delar av mitt gamla liv fortfarande existerar och utan att märka det själv råkar jag snitta upp ett jack i handleden.
Det blöder inte mycket men tillräckligt för att påminna mig om gårdagens blodbad och plötsligen ursinnig på mig själv börjar jag karva i min sköra lem. Det är fullt utav senor och sega vävnader därunder och rakbladet är inte så vasst som jag hoppats. Men, efter att ha skurit bort det mesta, lyckas jag i alla fall blottlägga mina pulserande ådror därinnanför.
Blodet flödar vid det här laget ur mitt breda sår och mina redan blodiga händer är kladdiga av den rödaktiga smeten. Jag skall precis till att skära upp en av ådrorna när rakbladet glider ur mina fingrar och försvinner in under den uppböjda hudkanten för att hamna en bit in i själva armen.
– Fan också! svär jag och försöker skaka ut det igen, men det är kvar där det glidit in och jag lyckas bara att stänka ner mig själv med ännu mer blod.
Jag suckar uppgivet och håller händerna för ansiktet. Jag orkar inte gråta även om det känns som det enda rätta. För många tårar har redan fallit från mina ögon för att jag skall kunna känna mig manlig inom den närmsta månaden, och även om jag skulle tillåta mig själv att lipa ännu en gång, verkar det som om mina ögon torkat ut allt för mycket för att det skall vara möjligt.
Det kanske var lika bra att jag inte lyckades ha sönder de där ådrorna ändå, tänker jag medan jag sitter där och bara vill försvinna, jag har ju faktiskt de där löftena att hålla.

2

Jag fortsätter irra runt i staden så fort jag samlat mig och slutat blöda, men vart jag än går lämnar aldrig mina tankar de fruktansvärt blodiga scener jag för bara några timmar varit ensam om att överleva. Bara några dagar tidigare hade allt varit relativt lugnt, även om en hel del redan hade gått åt helvete, men nu verkar det som om jag aldrig skall kunna känna mig lycklig igen.
Mina ben för mig till bekanta platser, jag går förbi lekplatsen där jag lekt med Anders och träffat Mr. J för första gången, jag passerar kaféet på 36:e där jag för ungefär en vecka sedan stämt träff med Dvärgen, och jag tar mig genom andra ställen som alla är förknippade med mitt gamla liv.
Det är inte förrän jag får syn på min gamla högstadieskola som jag kommer att tänka på Beatrice och inser att jag inte träffat henne på minst en månad eller mer. Hon måste säkert vara riktigt orolig för mig med tanke på vad hon kan ha hört och jag bestämmer mig genast för att ringa upp henne och låta henne veta att jag är vid liv och utan allvarligare skador.
Mina steg ökar i tempo nu när jag har ett mål och efter bara några minuter finner jag en telefonautomat som jag stoppar några mynt i. Jag kommer fortfarande ihåg Beatrice hemnummer och slår snabbt siffrorna så fort jag lyft på luren.
Det dröjer tre, fyra signaler innan hon svarar och jag tycker mig höra att hon nyligen gråtit på hennes svullna och hesa röst.
– Ja hallå? säger hon och jag får först inte fram ett ljud. Hallå? frågar hon igen och till slut lyckas jag klämma fram ett par ord.
– Ja, hej, det är Damien, viskar jag och hör henne upprört dra efter andan.
– Herregud, hur är det med dig? vill hon veta men jag hinner inte svara innan hon fortsätter. Jag har hört så mycket hemskheter om dig att jag nästan trodde att du skulle vara död vid det här laget. Vad är det som pågår egentligen?
– Det är svårt att förklara, suckar jag och börjar genast med förskräckelse inse vad det är jag gett mig in på.
– Säg inte så, jag måste få veta! Jag trodde vi var vänner!
– Det är vi, Bettan, men det skulle ta för lång tid…
– Jag har då inte bråttom, avbryter hon.
– Nej, kanske inte, men det skulle säkert ta en hel dag att förklara vad som hänt och så mycket tid…
– Jag struntar ifall du har tid eller inte, Damien lille, vrålar hon i luren, jag är din vän och du måste väl ändå kunna berätta för mig vad det är som pågår?
– Jo, men… försöker jag slingra mig igen men hon avbryter mig åter mitt i.
– Inga men, lilla du, nu bestämmer vi tid och plats så att vi kan sitta ned och tala igenom det här tillsammans.
– Ja, okej då, ger jag med mig, men önskar bara att jag aldrig ringt. Hur skall jag någonsin kunna berätta allt jag varit med om utan att riva upp min själ ännu mer än vad den redan rivits upp?
– Skall vi säga att vi ses imorgon? frågar hon ivrigt.
– Jo, vi kan väl säga det.
– Vill du ses vid något kafé eller skall vi ta det hemma hos… börjar hon men jag avbryter genast.
– Nej, vi tar det på en bar. Blotta tanken på att överhuvudtaget göra någonting utan tillgång till hur mycket sprit som helst är så vidrig att jag nästan vill spy. Vi kan till och med säga det där lite småsjabbiga stället vid 36:e, tillägger jag medan jag är i farten. Jag var där tidigare idag och de skulle nog inte ens överväga att djävlas med mig igen.
– Vad har du gjort nu då? frågar hon som en mamma med en olydig son och jag ler.
– Ingenting, Bettan, oroa dig inte så mycket. Vi ses ju imorgon, skall vi säga vid sextiden?
– På morgonen eller eftermiddan?
– Eftermiddan, säger jag och skrattar åt den dumma frågan.
– Ja, förlåt om jag verkar lite ivrig, snäser Betatrice och låter ovanligt sårad, men av förståliga skäl vill jag ju träffa dig så snart som möjligt.
– Jo, det kan jag ju förstå, säger jag och sansar mig, men nu tar min tid slut.
– Okej, men ha det så bra tills imorgon då och undvik att hamna i en massa trubbel.
– Javisst, Bettan, jag skall, och detsamma.
– Tack.
Pengarna hinner ta slut innan jag får en chans att säga något mer, men det spelar ingen roll.
Med ett litet leende lekande på läpparna tar jag mig bort från telefonen och fortsätter gatan fram. Hade jag själv märkt att jag log skulle jag säkert ha blivit förvånad – tänka sig vad ett litet samtal med en vän kan göra för att förbättra ens humör!

3

När kvällen kommer letar jag upp en riktig telefonkiosk och funderar på att ringa Beatrice för att fråga om rum för natten, men bestämmer mig för att inte riskera att få henne mer inblandad än vad hon kommer att vara efter morgondagens möte. Istället plockar jag upp telefonka-talogen som hänger i en kedja som sitter fast i själva maskinen och letar reda på Mr. Js uppgifter. Jag gissar på att J:et står för Jaguar, en ganska grundlös gissning, men finner att det, förutom jag själv, finns en helt annan Mr. D. Jaguar vars telefonnummer och adress jag skriver ned i ett anteckningsblock jag fått när jag jobbade på Banken. Så fort jag stoppat ned mina noteringar i fickan igen går jag ut ur telefonkiosken och beger mig till närmsta pub.
Jag sparkar upp dörrarna till ett ställe vid namn El Polla Negro och kastar mig in. Min entré drar åt sig folks blickar och om jag trott att de jag stött på i den förra baren blivit skrämda av mitt numera välkända ansikte måste de ansiktsuttryck jag här möter beskrivas som något helt annat. Det är inte bara fruktan som vrider deras slitna drag till fula masker av dem själva utan även vad jag inte på annat vis kan beskriva än som någon bisarr form av smärtsam lust, och jag ler åt denna knäpptysta, omedvetna hälsning.
Precis som vid mitt förra barbesök skyndar jag mig direkt fram till disken där jag slänger mig upp och ler charmerande mot bartendern, vilken, som tur är, ser ut att vara en betydligt mer erfaren och antagligen en aning mer pratsam man i femtioårsåldern.
– Vad får det lov att vara, frågar han när jag inget säger och plötsligen på strålande humör vrålar jag att det är whiskey jag vill ha.
Han tar sin tid men snart nog får jag min whiskey och hoppar ner från själva disken för att sätta mig på en stol framför den.
Ikväll skall jag försöka agera mer civiliserat än vad jag gjort på senaste, bestämmer jag mig, och istället för att göra något vilt och oanständigt plockar jag lugnt fram en cigarett som jag tänder utan att ställa till besvär.
Den tystnad som först rått då jag gjort min entré börjar sakta ge med sig och folk fortsätter att tala med varandra igen utan att bry sig särskilt mycket om min närvaro.
Jag ser mig om och upptäcker att det vid barens ingång hänger flera lappar med mitt ansikte som motiv och ordet ”EFTERLYST” skrivet under i stora feta bokstäver. Jag har under min korta vistelse i staden sett fler sådana papper med mitt eget ansikte än vad jag sett efterlysningar på andra brottslingar i hela mitt liv. Detta känns en aning konstigt, men när jag tänker efter kanske det inte är så svårt att förstå; jag har ju på senaste lyckats med en del riktiga bedrifter som kanske gör mig förtjänt av detta pådrag. Hade jag inte vetat hur få det fanns som fortfarande kunde jaga mig skulle affischerna kanske ha oroat mig en aning, men nu spelar de ingen som helst roll och jag läppjar lite på min whiskey utan att vara rädd för någon eller någonting.
När jag är färdig med cigaretten och whiskeyn beställer jag mer och hamnar av en slump i ett samtal med bartendern.
– Jag hörde att du och de vilda barnen hade ihjäl en djävla massa människor igår, säger han och jag fnyser.
– Jag skulle inte kalla dem människor om jag fick bestämma, påstår jag med en nonchalant suck, även om en del av dem var gamla bekanta så skulle jag inte säga att de var värda de liv som de fötts till.
– Jasså, säger han och verkar inte kunna låta bli att känna sig en aning imponerad av min fejkat kyliga attityd. Men jobbade du inte för de där typerna innan du gick med de vilda barnen?
– Jo, det gjorde jag, svarar jag och plockar fram ännu en cigarett. Jag slösade en förbannat massa år på det också. Men jag ångrar väl inte att jag en gång varit i deras tjänst, jag lärde mig allehanda nyttigheter på det viset.
– Varför blev det som det blev, då? frågar han och plötsligen tycker jag mig känna igen honom från någon helt annanstans.
– Har inte vi träffats förut? undrar jag och struntar i hans fråga.
– Nej, det tror jag inte, svarar han och ser förvånad ut men något säger mig att han inte alls är förvånad och att det han nyss sagt är en lögn.
– Jag blev utsatt för en komplott, de försökte anklaga mig för mord, säger jag långsamt och mannen ser förvånat på mig.
– Hursa? frågar han och ser nu genuint förbryllad ut.
– Din fråga, jag svarade bara på din fråga, suckar jag och låter högerhanden smyga sig ned mot min revolver.
– Jaha, jasså, så, vem satte dit dig då? frågar han och ser med fejkat intresse på mig. Jag försöker att betrakta hans händer för att hinna göra mitt drag före honom och tar en klunk whiskey ur mitt glas innan jag svarar.
– En man vid namn Mr. J, säger jag försiktigt, men det vet du nog redan, min vän.
Hans ena hand far genast ned mot högra insidan av hans kavaj men jag har ett försprång och innan han ens hunnit dra sin revolver ur hölstret sätter jag en kula i magen på honom.
Samtidigt som han kastas bakåt av skottet far jag upp ur min stol och snurrar runt för att se om där finns någon annan med avsikt att försöka göra slut på mig, men det enda jag möts av är samma skräckslagna blickar som jag först fått när jag stigit in.
Det är inte förrän jag verkligen försäkrat mig att jag inte missat något bakom mig som jag smidigt hoppar över bardisken och slänger mig över den förblödande bartendern.
– Var är han? ryter jag och ger gubbdjäveln en smäll på käften.
Han säger inget men spottar en blodig spya över min mockajacka och jag slår till honom igen.
– Jag säger inget, sluddrar han och hostar upp ena framtanden som mitt slag lyckats få ur käken på honom.
Jag bestämmer mig för att ta honom på orden och istället för att slösa ett skott på den lille grisen bankar jag honom i skallen med revolverkolven tills den spricker.
Jag torkar av mig blodet på hans blazer så gott det går och harklar sedan upp en snorloska som jag spottar i hans sönderslagna, livlösa ansikte.
Ibland får jag dåligt samvete efter att jag haft ihjäl någon men något med den här tokiga djäveln säger mig att jag gjort mänskligheten en tjänst genom att ta hans liv. Som tack å alla andras vägnar snor jag åt mig de flaskor whiskey som finns i hyllan bakom den döde mannen innan jag hoppar över bardisken och lunkar ut genom entrédör-ren jag nyligen kommit in genom.
Något frustrerad över att ha behövt avsluta min kväll så tidigt och på ett så våldsamt vis bestämmer jag mig för att fortsätta dricka mig full ensam i någon gränd. Jag antar att det måste ha varit precis såhär gårkvällen, som jag fortfarande inte minns särskilt mycket av, slutat och det känns i alla fall bra att ha fått ett svar på den frågan – även om jag helst hade velat att åtminstone en kväll kunnat få gå förbi utan att jag blivit tvungen att döda någon.
Jag hittar en container vid en bakgata på 22:a, där någon slängt en madrass och en soffa och bestämmer mig för att spendera resten av kvällen där. Soffan är bekväm och medan jag försöker göra slut på de två whiskeyflaskorna jag fått med mig tänker jag att det kanske skall bli skönt att träffa Beatrice i alla fall. Att behöva återberätta allt som hänt på senaste skulle säkert kunna distansera mig lite till det hela och om det är något jag behöver nu förutom sprit är det väl ändå distans.

4

Jag vaknar upp med samma typ av bakfylla som förra morgonen men klockan verkar vara lite mer än vad den varit senast jag gått upp. Solens strålar har inte kunnat väcka mig när den först visat sig på himlen då husen lämnar mig i en behaglig och skyddande skugga, och trots min huvudvärk och mitt illamående känner jag mig ganska glad. När jag ställer mig upp märker jag att min trasiga handled under kvällen måste ha gått upp och nu klistrat sig fast mot min mockajacka. Det fortsätter blöda när jag sliter loss den och jag svär åt eländet.
Jag plockar upp en blommig blus som ligger och skräpar i containern bland ett par trasiga byrålådor och river ett stycke tyg ur den som jag använder för att binda om såret. Jag vill helst inte blöda ner insidan av jackan om det är möjligt, det räcker att den på utsidan är brunröd av blod och spyor.
Någon tanke på att kanske använda pengarna jag snott igår till att köpa en ny jacka har jag inte när jag på måfå börjar vandra omkring i staden igen, och istället för att kolla på kläder eller ta mig en drink sätter jag mig på ett kafé och beställer en redig frukost. Jag är nästan lika hungrig som jag är skitnödig, men hungern är mer plågsam än mitt andra behov – som jag faktiskt känner en viss njutning av – och jag äter en gigantisk macka, lite bacon, en korv och tar en kaffe för att skölja ner skiten. Sedan besöker jag den lilla syltans toalett och när jag lämnar den stinker det så mycket därinne att jag nästan skäms.
Jag fortsätter min lilla morgon eller eftermiddag-spromenad med att besöka min faders grav på östra kyrkogården – ett ställe där man begraver alkoholister och andra fattiglappar utan släktingar att betala för arrang-emanget.
Graven är övervuxen av allehanda växter och blommor som jag bemödar mig att rensa bort innan jag gräver fram en vodkaflaska som jag gömt under marken en bit bakom det söndervittrade träkorset.
Alkoholen gör mig på nostalgiskt humör och jag sjunger lite för min faders lik medan jag njuter av den soliga dagen.
När jag är tillräckligt berusad för att känna mig normal inser jag att det säkert snart börjar bli dags för mitt möte med Beatrice och jag försöker finna någon som kan tala om för mig vad klockan är, men precis som när jag för några dagar sedan frågat om vägen till sjukhuset vill ingen svara på mina frågor eller över huvud taget ha med mig att göra.
Efter ett tag ger jag upp och beger mig till baren där vi skall träffas för att, istället för att hoppas på att av en slump komma i tid, sitta där och vänta. Jag är framme inom en kvart och frågar genast bartendern om klockan. Han säger att den är fem och jag bestämmer mig för att påbättra min berusning innan jag behöver träffa Beatrice och innan jag blir tvungen att försöka förklara allt som hänt sedan vi senast sågs.
Det kommer säkert vara lite jobbigt att komma igång och beskriva de senaste veckornas händelser men jag har på känn att det kommer att ordna sig när jag väl börjat. Jag plockar fram en cigarett och tänder den medan jag förbereder mig på vad som skall ske.