Ett par närmanden
De sitter runt bordet i köket, tysta, blickarna nedvända, sneglande ut genom fönstret ibland – ingen ser på någon annan. Kvinnan har en cigarett i sin hand, hennes askfat är ännu inte fullt, inte än.
En mansröst: ”Vad är det här egentligen? Varför diskuterar vi inte det som hände?”
Kvinnan drar ett par bloss, hennes blick möter mannens, hon ler.
”Vissa kanske redan har talat för mycket.”
Mansrösten harklar sig, något dovare nu.
”Försiktigt, liten.”
Det är tyst en stund, kvinnan drar några bloss, glöden pyser när hon krossar den mot det nysköljda askfatet.
”Ja, ja. De ansträngde sig ju inte direkt för att hålla det hemligt, i alla fall inte för några utom sig själva…”
”Varför skulle de göra det?”
Mansrösten, något ljusare, låter förvånad.
”Ja, de är väl ganska eländiga. Ni måste vara besviken.”
Mansrösten, än mer förbryllad.
”Över vad?”
”Jag menar att vi nog alla hade hoppats på något bättre. Det blev ju…”, kvinnan plockar fram en till cigarett, tänder den, ”totalt värdelöst.”
Mansrösten, markant mörkare, mer bestämd:
”Jag gör aldrig sådana bedömningar. Om jag gjorde det skulle jag själv behöva bära en etikett, och det vill jag inte. Jag tror inte ens att du är helt säker på vad du är för typ själv.”
Kvinnan skrattar, drar ett par bloss, ser ut genom fönstret och hennes ögon blänker till, hon blinkar bort tanken, mumlar tyst:
”Vi är nog i alla fall inga trevliga typer.”


Varulven:
Brända lår, ett offer, men det är inte allt
Hanna står i duschen, hennes kläder ligger på golvet, för nära. De har nog redan blivit blöta. Något måste ha släppt, det är i alla fall så det känns, och vattnet trycker sig tätt intill, nästan för nära, så nära inget annat får gå.
Och hon är inte helt säker på hur hon tog sig hem, men hon vet att hon satt tyst, antingen på en spårvagn eller i en taxi. De andra hade också varit tysta, men, under ytan, inte allt för långt ner, hade det bubblat. Tystnaden var något hon tvingat på dem, hennes sinnestämning formad till något konkret utanpå, något som hindrade allt tal. Hade de inte talat nog ändå?
Mick hade försökt säga något precis efter de kommit hem. Han hade slagit sig ner bredvid henne, där hon tyst suttit ute i köket, nöjd med det sällskap cigaretterna erbjöd. Hon kom-mer inte ihåg hur hon svarat, om hon nu svarat någonting alls. Men det känns som om hon sagt något, antagligen hårt eller kallt. Tiden var helt enkelt inte riktigt inne, men hon vet att snart, mycket snart skall den vara det. Alldeles strax skall hon offra allt.

Varulven:
Viljans triumf
06:05:02:23:32:15:39
Hon hör dottern droppa, hennes fötter glider framåt, helt tysta trots att de är blöta, och värmen tycks sväva runt henne, vibrera en ton i hela rummet. Hon är så vacker, dottern, hennes ögon så unga, rena och klara. De gör nästan ont.
Hur länge sedan var det hon sett denna kropp så som hon nu ser den? Har hon någonsin ens verkligen sett? Så hel och välformad, proportionerna avvägda i perfektion, det finns inga fel. Och ansiktet är ännu vackrare nu när det är omålat än innan hon steg in i duschen. Naturligt bleka nyanser mot läppar så innerligt röda.
Trots allt det vackra, allt det hon själv önskat sig, är all avundsjuka som bortblåst. De unga ögonen ser på henne nu, och det är allt som räknas.
Hon står stilla i det vagt upplysta rummet, glömmer bort helt att andas, hennes hjärta är det enda som rusar iväg. Och dottern närmar sig henne, lukten av hennes kropp kittlar, färgar av sig på hennes åldrande hud. Deras blickar möts, alla domar är glömda, alla felsteg, all sorg.
Närmare nu, deras kroppar glider, smeks mot varandra, utan friktion, bara ömhet. Hennes ögon vill tåras, hon kämpar inte emot, och dotterns fuktiga hand glider över kinden, smakar det saltsöta våta. Deras munnar öppnas som en och luften rör sig mellan dem helt befriad från ord, medan fingrarna lösgör tyget i vägen, glider av.
Vad mer kunde hon önska? Vad har allt annat någonsin spelat för roll?
När dotterns händer sveper längs med hennes höfter, hennes kittlande utspända buk, det finns inget mer. Hon darrar lätt, den enda rörelsen hon förmår, hennes tårar blir deras, deras liv är nu hennes.

Parasiten:
Förbryllad metonymi, felakrigt bearbetad
Kameran glider runt i rummet, flyter över tygstycken, avkastade, över täcket omkring dem, över deras tysta, sovande ansikten. Närbilder, vidvinkel, linserna snappar upp alla nyanser, rörelser, alla andetag ges form och förfinas, rummet så klart att till och med lukterna låter sig fångas. Det enda som lyckas slinka undan, något viktigt men irrelevant, ett sammanhang mellan bilder, en länk till resterande mate-rial.
Solens första strålar lyser upp rummet några timmar senare, men ännu ligger det dolt, något ruvar under ytan i mörkret, dit ljuset nog aldrig igen skall få nå.

Parasiten:
Viljans triumf
06:05:03:05:28:37:42
Beleuins händer darrar såsom moderns gjorde igår, hans tankar är helt nya mönster, möjligheter han tidigare helt bortsett ifrån. Det är inte detta nya som får honom att le, i alla fall inte i grunden, utan den känsla han fått under natten, den som bearbetats in i honom under tusentals sekvenser och fått näring av miljoner syntetiskt berikade ljud tills den nu äntl-igen slagit i blom. En vackrare blomma än någon någonsin skådat, sanna hans ord.
Och när han möter Tracis lidelsefulla blick, hennes händer är gömda, kindernas roser, hennes fuktiga kroppsspråk, så är det inget han tänker, bara något han känner. Inte ens av Chris röst, den lyckligaste av pessimister, som nu bedövat mumlar ett par förbannande ord, tycks hans tillstånd förändras, och det är verkligen en vändning. Det är den triumf han vet att tusentals andra skall vara snabba att erkänna, för här i världen är det något flyktigt som alla beundrar, något bedrägligt, något som ibland kallas modernt, men, som han senare skall få erfara, aldrig, inte ens när det förevigats som nu, står stilla i tiden.

Varulven:
Dagen-efter-humör, några minuter innan
Hanna vaknar av en underbar doft, solen blänker i kamerorna och skickar glimmer av ljus över hennes leende drag där hon ligger i sängen, hennes hand omfamnad, mjuk. Hon lösgör sig långsamt och ställer sig upp, helt naken, så fånigt.
Gardinerna dras undan för att låta solen ohindrat in, och hon ser så mycket hon missat och så mycket som hon tagit igen, bara en natt, bara en dag.
Hon hör hur avbilden vrider sig bakom henne och hon vänder sig om, de fnittrar något omtöcknat åt varandra, och allting känns mer, bättre än hon någonsin trott att det skulle. T-shirten glider över hennes armar, famlar löst kring hennes kropp när hon svävar genom rummet mot hallen och köket. Hon känner igen melodin som han gnolar för sig själv och i bakgrunden, under surret från kameror, fräser det lockande.
”Vårt blod flyter likadant nu, liten,” viskar hon och när han vänder sig om glittrar hans ögon, läpparna ler. Hans armar närmare, glider genom tröjan och deras hjärtan slår mot varandra. Hennes tyngd blir till hans.
”Du har gjort oss lika, liten,” viskar hon när han svingar henne runt, ”kommer du närmare nu, så kan de nog aldrig skilja oss åt.”

Varulven:
Den absoluta middagen, lightversion
Mjuka klickanden, metal skrapar mot porslin, fingrar manövrerars uppåt och ned, så försiktigt, med perfekt precision. Det smackar inte om deras munnar när de tuggar och de sväljer stumt med hjälp av nypressad juice innan de talar. Fönstrena runt dem står vitt öppna för första gången på månader, och in smyger prasslet av löv, sången av fåglar, svalka och värme, lukter så söta. Även solen ser in, glider över deras kroppar, lånar glans till kvinnornas hår, deras nagelack skimrar, medan mannens drag av ljuset förfinas, hans nyrakade hud en blek men frisk nyans, gnistor i hans förbryllade blick. Hanna möter den blicken och Mick vill nästan rygga tillbaka, han förstår ännu inte, och därför måste han tala.
”Var maten god? Jag tänkte att det var länge sedan jag bjöd på en ordentlig frukost…”
”Men syns det inte”, svarar Hanna och ler, ”hör du inte att det var gott?”
”Jo, men, jag tänkte bara…”
Mick fortsätter mumla något och Hanna skrattar:
”Slöjan som fördunklat våra ögon skall lyftas av händerna som vävt den, och leran som fyllt våra öron skall genom-borras av fingrarna som knådat den. Och vi skall få se. Och vi skall få höra. Ändå skall vi inte beklaga oss att vi varit blinda, inte heller över att vi varit döva. För den dagen skall den dolda meningen med allt det som är uppenbaras för oss, och vi skall välsigna mörkret så som vi nu välsignar ljuset.”
***
En kamera följer Micks händer medan de dyker upp och ned i bubblande vatten med olika föremål, hur det stänker om plastborsten när han drar den över skrovliga ytor. En annan registrerar leendet som nästan tycks obekant för hans ansikte, och hur han blinkar till för att inte få vatten i ögonen. Den tredje panorerar höger och vänster, runt och över själva kroppen, som om den letade efter något, ivrigt surrande hit och dit. Helheten bildar en struktur i snabba skiften, former byggs in i varandra och skapar en rakryggad karaktär i färd med något som till en början tycks vara att rengöra porslin och metall – en helt naturlig handling som med hjälp av rätt musik, klippintensitet och färger processeras om till något mindre konkret, en symbol för någonting annat. Nya detaljer upptäcks dock kontinuerligt, och ett par andra kameror fångar dem i rader och kollumner, för att sedan låta redigeringsansv-arige bestämma vad som är och vad som inte är nödvänigt. Bör man t.ex. lägga vikten vid och förtydliga hans något krampaktiga sväljanden? Är det på hans drömmande blick man borde fokusera? Eller utgör kanske den putande utbuck-lingen vid hans skrev en slags mittpunkt varifrån resterande omfång bara fungerar som påvisande utfyllnad?
När Mick diskat klart rättar han till byxorna något, går in på toaletten, ser sig i spegeln. Läpparna dras isär och låter ögo-nen utforska avbildens kritvita tänder. Sedan sköljer de munnen en gång, två gånger, stänker lite fukt i håret och fräschar till sina frisyrer.

Plasman:
Matematiskt samlag, eller sexuell matematik?
Felaktigt uträkning
När dagen närmar sig sitt slut, solen har sedan länge slutat skina, bläddrar Beleuin genom sina anteckningar, renskriver dem, delar upp och fastställer olika upprepande mönster i diagram och scheman bestående av ämnena:
a) Tid
[start- och slutpunkt för period el. kompl. akt]
b) Person
[Mick (A), Hanna (B), Hannas mor (C)]
c) Form/Natur för moment,
[ställningar, oralt/analt/vaginalt/masturbation/etc.]
d) Period/Akt
[ställningsbyten el. avbrott markerar period,
pauser efter orgasmer el. dyl. markerar akt]
e) Interaktion
[objekt A – objekt B
objekt A – objekt C
objekt B – objekt C
objekt A – objekt B – objekt C
objekt A – objekt C – objekt B, etc. ]
f) Personernas roll i kontexten
[passiv/aktiv/passivt aktiv]
g) Kvantitet/frekvens
[ställningar, oralt/analt/vaginalt/masturbation/etc.]
Statistiken processeras av datorer, behörig personal ersätter doktor Beleuins mer approximativa tidangivelser med exakta tidpunkter efter noggrann undersökning av bildmaterialet. Man analyserar stoffet kring själva huvudmotivet och går igenom all tidigare information man arkiverat i ett försök att förklara och förstå det som sker, men svaret förblir en gåta.
Sekvenserna strippas på det mest vulgära när de klipps ihop för avsnittet som skall sändas på reguljär tid men får vara kvar i sin helhet i den mer vågade utformningen som sänds i form av ett dubbelavsnitt senare under natten.
Ännu en gång är skandalen ett faktum.