En glidning
Del 1
Följande avsnitt tar plats utanför och i doktor Beleuins mottagning, symboliserad av en vit kubisk form inredd med en lädersoffa, en läderfåtölj, ett skrivbord med en kontorsstol. Kameror har placerats på strategiskt beräknade platser för maximalt bildligt omfång. Hanna, Mick, Hannas mor och doktor Beleuin figurerar på scenen. Tidangivelser agerar startpunkt för tal eller handling och är faställda i efterhand, avrundade till sekunder.
Hanna knackar på dörren 16:01:11,
hennes händer fuktiga,
kroppen kladdig och kall,
hjärtat bultar och bultar. Innanför ögonen,
inträngt i köttsligt mörker,
vrider sig något, hennes läppar säras,
luft glider ut.
När doktorn öppnar 16:01:25,
har luften sugits in igen och hon håller den
kvar inom sig tills han hälsat henne välkommen
och stiger åt sidan.
Åter trycks luften trycks ut,
den här gången häftigt.
Hanna: ”Vad…?”
16:01:29
Hon vänder sig bort från dörröppningen,
ser på doktorn.
Beleuin: ”Ja?”
16:01:32
Hanna: ”Men…”
16:01:40
Beleuin ”Kommer du ihåg vad jag talade om för dig igår?” 16:01:45
Hanna: ”…”
16:02:01
Beleuin: ”Jag menade allvar Hanna. Du har redan förlorat för mycket. Det vet ni lika bra som jag. Eller hur?”
16:02:07


Hanna: ”Vill… vill ni ursäkta mig? Jag… Jag mår inte så bra.”
16:02:13
Hon börjar att vända sig bort, även från doktorn,
för att gå,
men en röst hindrar henne.
Hannas mor: ”Hanna!”
16:02:18
(inifrån mottagningen)
Beleuin: ”Hur skall du få det att försvinna, Hanna? Hur skall du få det att försvinna? Det kommer inte att göra det av sig självt, liten.”
16:02:23
Hanna: ”Det förstår jag väl, men...”
16:02:45
Hon blinkar till, ser bort,
ler mot doktorn.
Hanna: ”Men när det här är över, vad… Vad har du för planer då?”
16:03:02
Beleuin: ”Inte särskilt mycket. Det är inte mitt område. Men som det ser ut just nu, är det sannerligen en mörk bild som målas upp. Jag är mycket orolig för din skull.”
16:03:20
Mick: ”Det är nog tyvärr jag som är ansvarig för den här röran.”
16:03:37
(inifrån mottagningen)
Hanna ser tomt på Mick,
går så in på kontoret och
stänger dörren efter sig 16:03:45.
Beleuin: ”Hanna, vilken väg vill du gå nu? Kan du ens gå?”
16:04:01
Doktorns blick glider forskande över Hanna,
ett rovdjurs tröstlösa ögon
när det snärjt sitt
blödande byte.
Beleuin: ”Du behöver inte vara rädd, liten. Jag lovar att inget skall göra dig illa medan jag är här. Slappna av nu okay?”
16:04:16
Hanna: ”Oooh, armarna känns redan som bly, jag kan inte ens hålla dem uppe.”
16:04:36
Hannas mor: ”Var inte oförskämd Hanna, doktorn vill bara hjälpa…”
16:04:45
Hanna säger inget,
ger sin mor en enda blick,
och hon tystnar,
där hon sitter i soffan
bredvid Mick.
Deras kroppar snuddar inte ens
vid varandra,
men ändå… men ändå.

Del 2
Följande avsnitt utspelar sig i ett övervakningsrum symboli-serat av en svart kubisk form inredd med tre skrivbord under tre rader av skärmar försedda med högtalare, en för varje kamera i doktor Beleuins mottagning. Kameror har placerats på strategiskt beräknade platser för maximalt bildligt omfång. Traci och Chris figurerar på scenen. Tidsangivelser agerar startpunkt för tal eller handling och är faställda i efterhand, avrundade till sekunder.
Traci sitter vid skrivbordet längst till vänster,
hennes ögon flackar
fram och tillbaka
mellan skärmarna,
hennes ansikte ihopdraget,
koncentrerat.
Traci: ”Jag vet inte Chris, är det här verk-ligen rätt?”
16:03:01
Chris: ”Vart tusan har vi hamnat någonstans? Vi har väl inte varit här förut?”
16:03:10
Traci: ”Nej. Det här känns annorlunda. Och det händer ingenting.”
16:03:19
Chris: ”Låt doktorn göra sitt försök.”
16:03:27
Traci: ”Jag tror han tar fel.”
16:03:38
Chris: ”Ssssch…”
16:03:42

Något sker på en av skärmarna,
Traci och Chris är tysta en stund,
lyssnar,
betraktar,
väntar på något.
Chris: ”Antingen är Beleuin en komplett idiot eller ett så är han ett jävla geni.”
16:04:30
Traci: ”Kanske både och… Tror du att det kommer att funka?”
16:04:41
Chris: ”Jag vet inte ens om jag vill att det skall funka. Jag trivdes ganska bra som det var.”
16:04:50
Traci: ”Ja… jag vet inte heller. Jag vet inte vart vi kommer att stå om tre dagar… eller en vecka. Framförallt inte nu.”
16:04:59
Chris: ”Vi kanske ändå inte vet allt om hur sånt här pverkar människor.”
16:05:10
De är tysta en lång stund,
helt nöjda med att enbart betrakta. Denna långa tystnad
kortas senare av på redigeringsbordet
och registreras bara av
den mest uppmärksamma publiken
som ett hopp
i tidsangivelserna.
Traci: ”Är det bara jag… men, det här är ju vansinne! Inte hade väl doktorn sådana här idéer med mötet?”
16:49:18
Chris: ”Han har ju inte gjort något än, Traci.”
16:49:30
De ser på varandra,
blickarna oroliga,
fram och tillbaka,
som om det vore en dröm.
Eller som om de försöker förstå
fastän allt skildrats helt tydligt
på skärmarna och via högtalarna…
allt borde vara solklart
Chris: ”Vad fan gör de med henne?”
16:50:09
Traci: ”Det är märkligt. Jag har aldrig sett sår läka så snabbt. Helt förbluffande.”
16:50:15
Chris: ”Vi blir nog tvungna att annordna en grundlig undersökning av detta. Det kan vara ett problem… Traci, vad är det egentligen som händer där borta?”
16:50:29
Traci: ”Det är… det är otroligt. Jag har aldrig sett något liknande. Nästan som om vi blivit attackerade av fienden.”
16:50:45
Chris nickar,
deras ansikten spända,
när blickarna kolliderar
skingras de igen,
för att snart återvända
till skrämarna
till mötet.

Den 63:e terapitimmen är över klockan 18:49, alltså är den ungefär tre gånger så lång som doktorn från början tänkt sig. Vad som uppnås genom den något påtvingade dialogen mellan de tre huvudkaraktärerna är lika förbryllande som det är oroande. Beleuin ifrågasätts efteråt av kollegerna T och C, som är missnöjda med resultaten, och i FAEs senare förhör (vilket sker samma dag, så snart ledningen får reda på exakt vad som hänt – FAE konsulterar även vid sidan av andra läkare inom samma fält och sina advokater; angelägenheten om att reda ut eventuella övertramp och möjliga, kanske rent av rättsliga, följder är mycket hög) med läkaren kritiseras denne hårt. Terapisessionen stryks omedelbart som material till kommande avsnitt, men ansvariga tvingas tänka om när doktorn påpekar något som man helt förbisett.
”Borde ni inte höra efter med Mick, Hanna och hennes mor om vad de tycker om samtalets följder innan ni vidtar så drastiska åtgärder?”, Beleuin ler nöjt när förhörspersonalen mumlar något och vidarebefodrar hans fråga till högre orter.
Efter att Mick, Hanna och hennes mor hörts följande dag återstår ändå dilemmat, om än i något annorlunda form. FAE vill fortfarande inte visa vad som skett föregående dag under ledning av Beleuin, medan Hanna, och till viss del Mick, insisterar på att materialet skall ingå i kommande avsnitt. Efter ett krismöte under småtimmarna bestäms det att Mick och Hannas krav anses rimligt, mest därför att man vill hålla sig på god fot med de båda.
Avsnittet utformas, det mest opassande klipps bort, en del scener raderas helt och hållet efter inrådan från rättsliga ombud och när avsnittet väl sänds är skandalen ett faktum. Det allmänheten och journalisterna reagerar på är dock inte doktorns något klumpiga sätt att lägga sig i det han med största säkerhet borde hållit sig utanför, utan den plötsliga förändring som ingen tycks kunna ha förutsett.
Debatter och spekulationer av hur det hela kan ha gått till och analyser av föranledande händelser fyller dags- och kvällstidningarna en lång tid framöver och vissa journalister går så långt som att ifrågasätta seriens autensitet. Aldrig förr har man hört talas om något liknande!
När avsnittet sänts mottar Hannas mor, Mick och framförallt Hanna kopiösa mängder erbjudanden om att intervjuas kring detta än så länge ouppklarade ämne mot betalning. Både fyr- och femsiffriga summor erbjuds villigt för en exklusiv intervju.
Deras svar blir dock ännu en gång något av en besvikelse och de mest hysteriska fansen hävdar att FAE och andra inblandade organisationer försöker dölja något, att Hanna och Mick mutats till tystnad. Men så sakteliga lugnas publiken och när några spinn-ofs och follow-ups sänts är det ingen som längre orkar hävda fult spel; sanningen tycks vara just så som den är och de flesta konspirationsteorier glöms bort. Doktor Beleuin klarar sig undan med en hårsmån.