Micks, rädslans ansikte
För bara några minuter sedan var där något helt annat, levande ljussken stod stilla i tiden, förevigade sekunder man samlar på hög, en sekvens fylld med ett annat slags våld: våldsamma känslor, känslofyllda ansikten, ansiktslös per-sonal, personlig integritet nu förbi, frivilligt kränkt och oåterkalleligt slopad.
Utan begränsning, linjen som trots allt måste dras, hade ett nytt kretslopp – ett statiskt sådant – målats upp, studerats, gett utlopp för nya idéer och teorier, men nej, nu är sträcket där, helt tydligt. Avgränsningen mellan professionella och amatö-rer, ett yrke – ett liv, Mick rotar genom Hannas väska efter en cigg.
När han drar ett första bloss bränner Beleuins röst i hans lungor, personalens regelverk är för ömkligt av känslor, ingen ber honom släcka.
”Mick, vill du vara ifred med din fru?”
Han ser inte ens på doktorn, drar så ännu ett bloss, hans händer fläckar till och med själva döden med blod – vilken skymf!
”Mick, vi går nu. Vi är här utanför om du behöver tala med någon.”
Omtanken tänks om, blir något billigt och falskt i Micks huvud, den typ av slutgiltiga död som kommersialiserad säljs i miljoner. Med sig för den en vrängd insikt, något som inte kan läras ut, bara läras in efter erfarenhet – en brist på distans som bara den självdistansierade kan utstråla.
Men där i pölen av blod som nu håller på att levras, där i all kärlek, all ansträngning som de lagt ner, finner han inget, ingenting alls; pölen är tom, bara ett tecken som vittnar om än större tomhet. Men nej, han ser något mer, något helt annat!
Som hans ögon spärras upp, faller cigaretten ur handen; hans ansikte vitnar, läpparna sträcks ut tills de brister, hans tårar är inte en och en utan en ström, helt ändlös. Det vrålar så högt att väggarna vibrerar och fönstret spricker av trycket inifrån ut.
Och in väller mörkret, en solid vägg av fruktan, formlös som sinnet men anatomiskt fastställd som som barnet, inte Hannas, utan det enda barn mannen själv kan bära, lika köttsligt som kvinnans men än mer individuellt och personligt; inte bara ett genetiskt avtryck – en arvssynd lika simplifierad som uråldrig, nedärvd men unik för var och en av oss. Sådant är Micks barn, det enda han nu kommer få – tänk vad livets nyck kan vara grymma!
Om Hanna hade sett Mick just då, just dessa avgörande sekunder, hade hon vetat, insett vem som egentligen stod på andra sidan dörren.