Hennes ögon skär luften i korridoren, tanklösa snitt, kors och tvärs hugger de mot männen utan ansikten; de för henne framåt så raskt och hon hör blodet droppa längs med hjulens spår, men de andra två är nu tysta. Ur hennes armar har ådrorna växt, de krälar längsmed kroppen och slingrar sig uppåt som ormar med genomskinligt oformliga huvuden, svängande av och an.
”...en stor operation…”, de mumlar tyst vid hennes sida, ”det är något i hennes buk… jag har gett henne en spruta smärtstillande… vi kan göra en grundligare undersökning när vi är uppe på kirurgen… gud vet vad som finns där inne…”
Lysrör surrar ovanför henne, hon ser dem glida bortåt, blinka till, medan de rullar förbi små rum där man packat in folk; män, kvinnor, barn, hon hör dem hosta genom väggar av papp, åh, bara en kuliss! De matta färgerna, dimensionen helt platt – för ett ögonblick trodde hon nästan att det här var på riktigt!
”Ni får nog vänta här”, männen avvisar de enda två hon känner igen och de försvinner, fortfarande tysta, när hon förs in genom porten till en mörkare sal. Där inne i dunklet hör hon ännu ett surr, detta mer välvbekant än det förra. Hon ser sig om för att få tag i någon av de tusen ögon som måste ha följt henne hit, men de är snabbare än hennes egna, och förenade med mörkret kan hon inte skilja dem åt. Hon fortsät-ter kämpa.
Så blixtrar det till och hon måste blunda för att inte ögonen skall smälta i det brännande ljuset. Hennes mun mumlar tyst något likt en bön, men läpparna vill inte riktigt, och hon slutar helt tvärt när ett par händer knäpper upp hennes klänning – av med bh och trosor, allt måste bort, tills hon naken skälver i kylan.
***
Det är försommar igen, hon ser ut genom fönstret. Därute vaggar vinden träden till sömns och solen sätter fyr på deras kronor som just fyllts med blad, men snart skall den brinna-nde stjärnan täckas av havet bortanför skogen och under nätterna värma vattnet tills det blir ljummet nog för henne och barnet att bada i. Det är ännu några veckor kvar tills somma-ren står riktigt i blom, men hon har inte längre bråttom, nu när tiden glömts bort.
Hon drar ett bloss på cigaretten hon håller i handen och vänder bort blicken, glider in mot köket för att sätta på te. Det är varmt där i huset men inte alls kvalmigt, naturens dofter ger en ny textur till luften hon ännu inte lyckats vänja sig vid och tur är väl det. Att ta sin omgivning för given och inte uppskatta det man har är något hon aldrig vill göra om; om något har väl det föregående året lärt henne detta.
Medan hon rör sig mellan tekokaren och skåpet där koppa-rna står följs hon av snirkliga mönster, stiliserade former av rök; de bryts mot hennes kropp när hon vänder om och går samma väg tillbaka, bort mot fönstret där skogsbrynet fortfarande pyr. Hennes blick glider över trädgården framför verandan, smeker längs med gräsplanen och de små rabatterna som hon med egna händer grävt, där hon själv har sått de växter som nu spirat upp för att snart slå ut i blommor och bringa sötsmakande bär. Hon fimpar sin cigarett i askfatet på fönsterbrädan och går bort till köket igen för att se om vattnet kokat klart.
Ångan stiger upp och flyter med dofter av mynta och bär in i hennes näsa medan hon häller upp. Hennes händer lyfter koppen och hon slår sig ned vid köksbordet där hon lägger i tre sockerbitar i den brunbleka vätskan, väntar ett slag så det skall svalna innan hon läppjar på teet och ler för sig själv, nöjd med den friska bärsmaken.
I bakgrunden viskas det när trädens löv gnids mot varandra, annars är det helt tyst, ännu en sak som hon än inte riktigt lyckats vänja sig vid. Ännu en sak som är precis så som hon vill att det skall vara.

Svettdroppar kryper kittlande längs med hans kinder, stannar upp här och var där ett skäggstubb letat sig ut, innan de en efter en faller från hans sammanbitna käkar. Om inte kassarna han bär varit så förbannat tunga hade han kunnat ta dem i en hand för ett ögonblick och torka svetten ur pannan, men varför klaga? Dörren är ju bara några meter bort, ett par steg, inte mer.
Luften, tät av cigarettrök, väller mot honom när han öppnar, avbilden som hänger över en stol i köket vänder lite på huvudet och nickar åt honom; dess trötta ögon ser ut att blanda sig med röken, flyta ut som en grumlig hinna, viljelös, han suckar.
”Fick du med dig några blöjor?”
Kvinnans röst klangar metalliskt mot väggarna, gäll och skrikig. Han ställer ned matkassarna i köket med en duns och ropar högt åt kvinnan:
”Ja, det är väl klart, liten.”
Avbilden reser sig upp, lederna slappa, lika hängiga som huden i dess ansikte, ler uppgivet åt honom där han står och packar in maten i kylen innan den förflyttar sig till soffan i tv-rummet och sätter på dumburken på högsta volym.
”Kommer du med blöjorna eller? Den behöver bytas. Och sänk volymen!”
Han ser åt avbilden som måste ha hört – ändå sitter den bara där, om man nu kan kalla det sitta.
”Jag kommer!”, ropar han och plockar fram förpackningen blöjor. Inte fan hade han trott att blöjor skulle kosta så mycket.

Dörren glider gnällande upp, lampan blinkar till och det tänds där inne. Doften av färsk avföring håller på att mattas av, men flyter fortfarande omkring, fläckande tandborstar och tvålar, tandtråd och shampon. På golvet har små rännilar av vatten runnit ut, och luften förtjockats av ånga och cigarettrök. Den lånar lukten en kladdig textur, matt och suddigt avtecknad mot spegeln.
Bredvid handfatet står tvättkorgen helt överfull, och runtom den har kalsonger, tröjor och trosor kräkts upp, några av dem svullna efter att de kommit för nära pölarna vatten. Påsen i den lilla sopkorgen för använda sanitetsprodukter är i behov av byte och därifrån stiger surrandet upp efter ett par tjocka, dåsande flugor som kalasar på använda bindor och blöjor. Genom väggen tränger andra ljud in, kanske från mannen som flämtar i värmen, eller kanske från kvinnan och hennes avbild som stönande vrider sig om under svettblöta lakan. Men annars är där nästan helt tyst, gurglandet från vattenledninga-rna är det ingen som hör.

Hon sitter på altanen med en kopp kaffe i handen och en cigarett i mungipan, hennes blick lojt glidande mellan de knoppande växterna i rabatten och havet som skymtar mellan träden vid gårdens utkant. En lätt bris sveper med sig cigarett-röken bortåt och ersätter den med klar och ren luft, stärkande för såväl kropp som själ. När hon rökt klart skall hon gå innåt huset igen, barnet är säkert hungrigt och kanske behöver byte, men än så länge kan hon sitta där helt stilla, bara njuta av naturen och sommarn.

Ett trassel av skitiga lakan, stelnade fläckar av uppstötningar, sperma och svett, brännmärken efter ett otal cigaretter, sängen en sur och ofräsch doft som inte ens det öppna sovrumsfön-stret lyckats schasa bort.
Flugorna dansar ovanför den, runt runt, i kantiga mönster kring glödlampa utan hölje som hänger i taket. Över golvet har en sopkorg välts ut och ett par sölade blöjor osar i den gassande eftermidagssolen. Runt om dem figurerar kvitton och äppelskrutt, skal av bananer och en gammal halvfull nappflaska som golvets trista motiv. Soffans dynor ligger i oordning, ur dess deformerad kropp har innehållet spillts ut.
Och i all skiten på golvet har kvinnan slängt ett par använda trosor, några t-shirts, en klänning, en jumper. När flugorna mattats ut efter någon timmes snurrade kring lampan, vilar de sina vingar, krypande fram och tillbaka över de svettluktande tygen.

En bris sveper in genom den nedvevade rutan och trasslar in sig i hennes hår. Hon sitter i bilen på väg bort till affären. Cigaretterna håller på att ta slut, det är väl en eller två kvar i paketet, och hon behöver även mera kaffe, te, kanske mjölk, välling och mat finns det dock ännu gott om.
Radion är på och hon gnolar med i någon gammal melodi medan hon skumpar fram längs den buckliga grusvägen. Var sida om bilen är täckt av träd, ibland bryter ängar och andra grådar igenom, men det är glest mellan husen. Och skönt är väl det! Hon har tröttnat på sällskap och kraven som där följer med, utled på allt vad samtal heter. Men ibland, som nu, kan det ju vara skönt med ett par ords kallprat; hon ser faktiskt fram emot att träffa den vänlige ägaren till affären där hon varje vecka i snart ett år handlat allt hon behöver. Bara ett par svängar kvar, innan hon kan skymta den mellan träden.

TV:n blinkar fram ett schablonartat mönster av handlingar, känslor och landskap, den pyser av ljud och toner, men hans trötta ögon, öron hänger inte riktigt med trots att upplägget är simpelt. Koppen med té står bortglömd på bordet bredvid fåtöljen där han sitter; det dröjer nog innan det helt kallnat, eller åtminstone blivit ljummet; rummet är stekhett.
När avbilden smyger in och hasar sig ned i soffan bakom honom kan han höra flugorna surra i köket. Han måste nog ha glömt att diska.

En spindel kryper över golvet i hallen, pilar mellan småsten och lerklumpar på väg bort mot skorna som lockar med syrligt unkna dofter. En gammal tidning har lagts inunder sulorna för att det inte skall bli märken i parketten och den klättrar över gulnat papper fyllda av bokstäver som smetats ut, bildat helt nya former.
Posten samlas på hög bara någon meter bort, de flesta olästa breven nu sprukna, utmosade mot dörrmattan efter att ha trampats på av blöta, leriga stövlar och dammiga tennisskor. Där står ett trasigt paraply, stött mot ett utav breven, lutandes mot den fläckiga dörrlisten där en fluga gnider sina framben, medan ett otal andra cirkulerar kring hallampan som varit tänd i flera dygn nu, trots att ingen är hemma.

När solen börjat lysa igen och mellan trädens grenar kikar in genom fönstret stiger hon upp och gäspar. Ännu en natt härlig sömn, med drömmar lika sköna som själva dagen. Hon stiger upp och bryr sig inte om att byta från nattlinnet till någon av de vackra klänningarna som hon lagt upp på en stol bredvid sängen innan hon somnat föregående kväll. Med ett leende på läpparna strosar hon ut ur sitt rum och ner för trappan mot undervåningen där köket ligger. Hon sträcker sig och gäspar igen, blickar ut genom fönstret innan hon fortsätter fram.
I köket hänger doften av granskog och vedträ som en behaglig morgondimma i luften och hon sätter igång radion på låg volym innan hon går bort till skafferiet. Där plockar hon fram flingor till sig och pulvervälling till barnet; ur kylskåpet fiskar hon fram en nyöppnad förpackning mjölk till dem båda.
När plattan är varm blandar hon pulvret och mjölken i en kastrull och vispar tills det blivit precis lagom tjockt, sedan låter hon det svalna något innan hon fyller en av nappflask-orna med den ljumna drycken.
En välbehagets suck glider ur henne när hon ställt kastru-llen i blöt och slagit sig ned vid köksbordet för att äta sina flingor med mjölk. Det smakar ljuvligt, hon tar en extra portion, avslutar sedan frukosten med en cigarett och återvä-nder upp till övervåningen för att mata barnet som säkert nu måste ha vaknat; disken kan hon nog ta hand om senare under dagen.

Hans händer ålar sig fram över lakanet, fingrarna dröjer vid veck, varma, fuktiga, något stela här och var. Han borde bädda om, men det är för sent nu – bredvid honom har hon redan somnat, han ler, borde skämmas, men kan inte sluta. Och så snuddar naglarna vid något mjukt, han hejdar sig först, drar ljudlöst efter andan, väntar, närmar sig igen, väntar, väntar, men inte tillräckligt länge.

Handlat och småpratat lite med mannen bakom disken har hon redan gjort, när hon slår sig ned vid ett bord med en kopp kaffe och en glass på gräsplanen utanför affären, där ägarens fru för sommaren har gjort i ordningen en uteservering. Det är väl något nedgånget, och relativt dyrt om man jämför med städernas kaféer, men hon trivs bra där ändå, även om hon ibland saknar en riktigt god latte.
Glassen slinker ner, hon slickar sina söliga fingrar och torkar sig noggrant kring munnen, innan hon drar av plasten på cigglimpan och plockar fram ett paket. Hon varvar kaffet med ett par bloss och slinker ur sina sandaler för att låta gräset kittla sulan av hennes fötter. Gräset är fortfarande fuktat av morgonens dagg, hon njuter för fullt och dröjer sig kvar där längre än hon egentligen borde. Det blir nog till att skynda sig på vägen hem så att inte barnet är ensamt där hemma för länge.

Koppar och skålar, fat, tallrickar, bestick och kastruller har klibbats ihop, en hinna täcker sörjan av matrester, kaffe och mjölk som spetsats med vatten och såpa. Flugorna surrar där nere i hon, krälar över diskbänken och klumpar ihop sig runt fläckar av tomatsås. På matbordet står den svettande osten fortfarande kvar, omringad av brödsmulor, sölade bestick och pölar av spilld varm choklad. Vid bordets centrum står ett överbelastat askfat, varifrån aska och fimpar runnit ut och som tillsammans med de omgärdande bränmärkena lånar ett mönster till den lackade bordsytan av trä.
Solstrålarna tränger in genom det smutsiga fönstret och luften blir till ett moln av damm; flugornas vingar glänser, besticken skickar solkatter över tapeterna och smulornas skuggor stretar så långt de bara kan, men når aldrig ända fram.
I bakgrunden fortsätter ledningarna bubbla, men fortfarande är det ingen som hör.

Krusningar glider över vattet och den lätta brisen virvlar i mjölkvita tussar av dimma längs med strandens kanter. Vid horisonten har redan solen halvvägs stigit ned i det ännu lite för kalla vattnet – nog är den ingen badkruka direkt om man jämför med kvinnan.
Tårna är visserligen inbäddade i den sandiga bottnen och det skvalpar mjukt runtom smalbenen, men resten av hennes nakna kropp är fortfarande torr, där hon ensam står och ser ut över havet. Från hennes fingrar hänger en cigarett, den sänder ut signaler av rök som blandar sig med dimman medan den väntar på att då och då lyftas för att stickas in mellan hennes läppar. Hon tar ett par steg längre ut, men stannar upp igen innan vattnet hunnit nå till knäna.
Hon vet att hon egentligen inte har tid att fega sig så. När som helst kan ju barnet som hon lämnat där hemma vakna till och börja gråta, helt ensamt och hjälplöst, utan sin mor. Det skulle egentligen bara ha tagit några minuter, ett kvickt kvällsdopp innan läggdags, men snart har minuterna börjat närma sig en halvtimma.
Hon drar ett sista djupt bloss innan hon knäpper iväg cigar-etten och med ett litet tjut av skräckförtjust glädje kastar sig framåt, i vattnet.