Frukosten:
Fransk Omelett
Recept enligt Sarah Browns
”Vegitarisk Mat”, ALBA.
Ingredienser: Instruktioner:
(per portion) Knäck ägg i skål. Tillsätt ovan nämnda kryddor. Vispa
2 ägg noggrant. Värm stekpanna. Lägg i smör. Häll i ägg när
Salt och nymalen peppar smöret börjat bubbla. Ha sönder ytan på ägget så fort det
10 g smör börjar stelna. Vik ihop kanterna så ogräddad blandning kan flyta ut och gräddas. Vik ihop omeletten när undersidan blivit brun. Färdig att servera.

Solljuset färgar diset utanför fönstret en ljusgul nyans, Hanna ser ut över gräsplanen som gnistrar av dagg, och bortanför, några nyvakna kvinnor och män; barn som tjoande skuttar fram, lyckliga att återse sina kamrater på vägen till skolan. Fastän hon varit vaken en bra stund nu har hon inte tänkt tanken att sätta på några kläder, och när Mick vaknar står hon fortfarande naken vid glasrutan med blicken i fjärran, hennes siluett så vacker mot det varmt guldgrumlade morgonljuset.
Han ligger kvar där han ligger helt tyst, nöjd med att bara betrakta – det är något speciellt med hennes former och geometri som de är nu, han vill knappt minnas hur hon förut såg ut.
När Hanna sakta vänder sig om och hennes blick möter hans är den helt lugn; han får nästan för sig att hon hela tiden varit medveten om hans utforskande ögon. Ett litet leende leker på hennes läppar, och hon viskar ett ord helt tyst:
”Frukost?”
Så smyger de båda, utan att klä sig, ur rummet och lämnar kamerorna att fokusera på avbilden, där den insnärjd i täcket ligger sovande kvar med armarna utbredda över knöckliga lakan i den vida dubbelsängen. Dens billigt kopierade ansikt-sdrag, omgjorda till elektronisk form, förlorar sina konturer i kampen med sömnen, och som om den insett detta, mumlar den ljudlöst en duplicerad känsla av förfäran.

Hennes ögon är fästa vid något nytt, sektionerade sekvenser av en typ hon inte kan identifiera, och därför fascinerar henne mer än någonting tidigare. Hon tänker det inte direkt, i alla fall inte i konkreta formuleringar, men hon blir medveten om att hennes känslor på något vis har förändrats. Ett långsamt strukturskifte knakar, ekar längs banor hon trodde förevigt övergivna och framkallar rörelse där allt liv tyckts vara försvunnet. Äntligen något nytt!

Alla kroppar är nakna i morgonljuset. Alla leenden ler när de hör fåglarnas nyvakna kvitter. Hanna droppar ner i skålen på bordet, hennes hår sådär brunt, kroppen är naken. Vem var det som sa att önskningar som går i uppfyllelse för med något något grumligt och mörkt? Här i solljuset, vid frukostbordet vet hon att det inte är sant.
En önskan som blivit uppfylld för bara med sig ännu mer, ger utan att ta, i alla fall nu. I alla fall andras. Och hon känner sig lycklig. Lycklig på en helt ny nivå, en revolutionerande geometrisk form som ännu inte upptäckts.
Och när hennes lycka multipliceras med tio räknar man med den nya teknologins system ut precis ur vilken vinkel hon är lyckligast, leendet av helt jämna tänder, ögon kalibrerade i perfektion. Åtminstone tillräckligt nära perfekt för en poster eller en samlarbild; man planerar givetvis att ge ut henne på båda vis, om inte på fler.

Han suckar. Rummet är tomt, öde, allt liv har flytt. Alla de hundratals skärmarna som flimmrande agerat som förlängni-ngar, förbättringar av hans ögon är släckta och han sitter där, blind, ensam i mörkret. Det är inte ens någon idé att klaga.

Hans ögon slås upp men möts av ingenting alls, allt är svart. Tungan smeker över läpparna, tändernas skrovliga yta. Det smakar illa, och han reser sig upp ur högen av sovande lemmar, slingrar sig ur ett par armars lealösa grepp och glider ned på golvet, så kallt. Glaset har nog börjat läcka.
I badrummet sticker hans ansikte vitt. Fina små stubb växer fram överallt och ändrar nyansen till grått, smutsigt, han måste bli ren.
Hans händer darrar lätt medan han rotar bland metall och kemikalier, plast. Han får tag i något vasst och låter den emaljerade ytan slutas, fortsätta reflektera. I badrumsspegeln fördubblas den oändligt, tills man inte längre kan se den.
Ljuset blinkar till och han vänder bort blicken, riktar den mot sin avbild istället. Och efter ett tag förändras även den, struktureras om; en efter en separeras cellerna som nyss hållit ihop, som om de bara släpper greppet om varandra, sakta krypandes mot golvet där de skrumpnar ihop och bildar autonoma små öar, svarta mot det blekblåa kaklet. När bara ögonen består, lutar han sig mot spegeln ovanför handfatet för att justera skärpan en aning, men något drar honom närmre, ögonen glider in, längre in, innåt och bortåt, mot gigantiska motorvägar fyllda av bilar lackade i rött, helt nära nu – han står praktiskt taget intill dem fast de nyss bara skymtats vagt långt där borta i fjärran. Någon slags karneval, antar Mick och ler helt normalt, här hyllar man köttet.
Så smyger sig rösten framåt igen och vägen framför honom utvecklas bakåt, drar honom med och han ser avbildens avbild bleknad och skör, nästan ingenting alls.
”Mick, är du inne?”
Han står tyst en stund, pressar, pressar.
Den fortsätter:
”Vet du vad jag behöver?”
En retorisk fråga, den svarar sig sjäv:
”Ett bad. Ett varmt. Skönt. Bad.”
Det råder inga tvivel, detta är en invit, han fortsätter pressa, och den bjuder in utan att fråga. Vrider sig mellan hans fötter i två kroppar nu; den ena är uppsvälld, den andra liksom platt. Och han dras med av en våg ner i ett hav koncentrerat, inträngt för att inte ta plats men rymligt nog för rörelse, liv och lekar. I vattnet glömmer han smutsen, tvättas rent på sin rädsla, smeks gång på gång tills något annat bubblar upp, ett leende, sant, nu aldrig mer.

Det skramlar bortifrån diskhon medan modern tuggar. Hennes nyvakna ögon flackar mellan mannen och kvinnan, och hon undrar slött varför de fortfarande är nakna. Äh, det spelar väl ingen roll; hon, liksom säkert de flesta, har nog sett dem utan kläder minst ett par gånger innan.
Men är det inte något annat i hennes blick? En glimmrande glöd i sjukliga färger, något vasst, kallt och hårt? Hon fnyser. Om någon så borde väl hon vara nöjd. Lycklig rent av. Varför är hon det inte?
Hon tar ett bett till, blundar och tuggar, tuggar och tuggar. Nej, något är fel, brödet klibbar tjockt i hennes mun och hon…
En hand läggs på hennes axel. Hon rycker till, sätter nästan i halsen.
”Ingen aptit?”
Dottern ser leende på moderns halvätna macka. Hon sväljer.
”Nja, inte direkt.”
”Inte jag heller. Men skulle det inte vara fint om vi kunde leva av jordens väldoft och precis som växterna få näring av ljuset?”
Modern ser förbryllat på dottern.
”Jo… jo, det har du väl rätt i.”
Dottern fortsätter le och modern tar ännu en tugga.

Han sitter framför tusentals bilder som konstant byts ut i total synkronisering, skiftar i form, färg, intensitet, vinkel, allt möjligt – och allt är möjligt, det vet han nu; ändå har han bara sett en bråkdel. Det finns ju så mycket, mycket mer än vad han själv ens kan begripa, och varje del, varje ruta av bild är värd en livstids studerande, varje nyans kräver minst ett hundratal olika analyser. Men det finns ingen tid, inga resurser, han morrar frustrerat. Ett sådant slöseri med information! Nog har ingen annan än han helt till fullo förstått hur vitt spektrat är, hur många strukturella idéer, tankar det finns; alla tusentals olika begrepp som bara väntar på att få myntas, och äran, ja, äran, att få vara en del av just detta.

Hennes kropp täcks i en slöja av rök, grå, tunn, och avslö-jande, helt ren. Den passar perfekt med hennes komplexa anatomi som nu inte alls känns fördärvad utan förbättrad, överlägsen de andras, där de ligger förslavade åt flyende drömmar.
Hon betraktar kamerorna en efter en, och de stirrar tillbaka medan hon räknar dem, försöker följa deras fokus, avgöra vilka ytor de fångar, posera för att se bra ut i kommande sekvenser. Något i situationen kittlar hennes nerver, fingrar dras över dem som om de vore strängarna på en gitarr och ett c-dur genljuder i hela hennes kropp, tvingar upp hennes mun och glider ut i en melodi när akordet byts till g-moll. Orden från en glömd toppliste-etta sätter rummet i vibration, väggarna förändras, bleknar och förstärks om vart annat, medan nyansen skiftar från ljusgult till djupaste guld.
Mörkret tvingas bort av hennes sång och ersätts av ljuset, som lånar texturer till rummet och förtjockar luften tills den bildar snurrande former i skikt som bryts av ljudlösa vågor, bränningarnas skum stiliserade egna små mönster.
Och en hand läggs på hennes axel, varm, mjuk. Elektriska rytmer pulserar mellan avbild och original, smälter dem samman i en ny struktur där individuella egenskaper är förbjudna, där ord bara är ord och där handling endast kan existera just nu, aldrig i det förgångna.
Det är först i detta ögonblick hon verkligen känner av glädjen, hon ler och glömmer bort alla kameror, vill inte längre tro eftersom hon redan vet allt hon behöver veta. För vad behöver hon egentligen mer, nu när hon äntligen insett att hon är lycklig?

Middagen:
Mick står vid spisen, hyn i hans ansikte endast fläckar av svett, stekos, ögonen rinner över, droppande löksaft. Hans mun något ansträngd nu – allt skall vara perfekt. Vibrationen i rummet undgår honom helt, likaså lukten och ljuden av de böjda, rundade ytorna av metall. De väser, spottande skåll-hett fett över hans underarmar, men han känner knappt smärtan; den ersätts av blott ännu mer vilja, former som måste fullföljas efter vissa scheman och mönster, annars blir allting fel. Och det vill han ju inte.
Sekunderna fortsätter att ticka förbi, inte alls lika inbju-dande till omstrukturering som all annan geometri i rummet, men de agerar ändå enligt Micks vilja, var enda en av dem, och används för att uppnå nya tillstånd, för att ändra smaker och lukter, konsistenser – ingenting lämnas orört, inte ens Mick.

Vid fotänden av sängen sitter kvinnan, stödd av ena armen vars hand tränger in i madrassens mjuka stoppning. Hon ser på mannen som ligger där bredvid, inslagen i ett paket av lakan fyllda av fuktigt dun; den enda punkten i det trånga rummet som verkar vagt levande – hon är van vid så mycket mer att det hela blir platt, tomt.
Köttet från nyss levande ögon som en gång fyllt rummet med ljus, hänger nu endast som smaklösa prydnader längs väggarna. Förr var de för mannen i sängen det enda som gav någon mening, nu är de bara rader av mörker vars systema-tiska placeringar mist sin funktion, och som gång på gång påminner honom om allt han förlorat och fortfarande håller på att förlora.
Detta vet kvinnan och hon förstår honom väl, men ändå väcker mannens uttröttade ansikte och rinniga ögon ingen som helst sympati, och varför skulle de göra det? Alla känslor som hon behöver får hon ju redan, helt utan att anstränga sig. Hon suckar, plockar fram en cigarett, undrar varför hon kom hit.

Musiken svävar runt dem där de sitter, förändrar atmosfären, ljuset, och lukten av maten förenas med klingande toner som förstärker den kulminariska upplevelsen så den når ett helt annat plan – maten blir mer än smak och konsistens, en ny typ av massa med helt annan densitet, lika flyktig som känslan. De kryddiga smakerna av chilli och dill, potatis så välkokt att den blir en egen miniatyrisk rätt i sig själv, får det att bubbla och sjuda i deras inre, och ordningen i deras meningar ändras nu helt, ämnen byts ut och vinet lockar till skratt.
Kamerornas strategiska utplacering och schematiska avbild-ning lyckas inte fånga ögonblicket helt, trots att alla vinklar är säkrade. Inte ens doktor Beleuin, som sitter fastnaglad fram-för skärmarna och för noggranna anteckningar lyckas uppfatta alla grundläggande fakta. På så vis blir alltså detta ett nästan helt privat ögonblick för Mick, Hanna och hennes mor – det första de upplevt på relativt länge.

Ett kontor, tomt på människor nu, stilla och tyst, så när som på det lågmälda mumlet från elektriska röster. Rummen blinkar svagt i rött och i blått, i gult och i rosa fläckas tapeter och golv; takens texturer förtydligas av tusentals glidande skuggor. Men stilla är där ändå, kontoret där man samlar på minnen, där man avbildar och arkiverar dem i siffror och nummer med hjälp elektromagnetiska rovdjur av plast och metall som ständigt är på jakt, så väl natt som dag, i ljus och i mörker.

Kedjorna gnäller i sina fästen. Bräker i takt med att Hanna förflyttas framåt och bak. Uppåt, nedåt, uppåt – en serie rörelser som upprepas i olika hastigheter, vilka bestäms av kriterierna fart, arbete och gravitation. Bakom henne pustar Mick med med ett flin. Han ser nästan ut att njuta mer av det än Hanna, inte så konstigt. På senaste verkar han njuta mer av det mesta, något som Hanna både uppskattar och avskyr om vart annat. Men trots denna vaga irritation är hon ändå helt nöjd, nöjd med den övergripande situationen vill säga.
När Mick pustat klart omfamnar de varandra, men han trycker henne bort när hon försöker kyssa hans läppar:
”För andfådd… måste vila… hämta… andan.”
Hon plockar fram en cigarett och vänder sig om, och han följer henne ur sandlådan, bort över stigen mot gräsplätten där Hannas mor sitter på en utbredd filt och väntar. Vinden drar sina osynliga fingrar genom hennes hår där hon går och i de avstannade bildrutorna ser det ut som om det har ett eget liv; sjok av tunna små grenar bildar en spretande trädkrona helt utan blad, trots att det är sommar.
Hanna sätter sig ned bredvid modern och Mick tar platsen intill, så att Hanna hamnar i mitten. Vid sidan om dem står en lockförsedd fyrkantig korg, flätad i trä med syntetiskt foder. Mick öppnar den och plockar fram deras middag; ett par skålar och en bunke fylld med gaspacho, pastasallad uppdelad på tre papptallrikar virade i folie av past, sedan besticken, pålägg och bröd. Det vattnas redan i munnen på honom.
Telefonen har ringt konstant under natten – en av de få nätter under veckan som gått då han ens gett sig på att försöka sova. Han suckar och tar sig för pannan.
I det flackande ljuset av tusentals färger syns kraniet genom hans flottiga hud; den stramar så hårt runt huvudet nu, förutom precis under ögonen, där mörka påsar hänger som om de ville falla ur själva ansiktet. Tankarna har klibbat ihop och det är svårt att skilja det ena från det andra. Hans anteckni-ngar har blivit osammanhängande kladd i en nonsensstruktur inte ens hans egna ögon begriper – men han kämpar vidare, för stolt för att ge upp, att förlora, fastän han redan är förlo-rad, där han sitter med ett krampaktigt grepp kring det enda han älskar.
”Nå”, mumlar han, ”då är jag väl död då”, de enda orden han talat på många timmar; i alla fall de enda ord som haft någon mening.

Kamerorna surrar omkring, flyter över golvet i vardags-rummet, klipper mellan bilder av blommorna Mick ställt på bordet och de hundratals stearinljusen han placerat ut i hela lägenheten. Och medan Mick, för att fördriva tiden, tittar på den näst intill ljudlösa TV:n, surrar de som mekaniska myg-gor mellan hans hopkrupna gestalt i soffan och skärmen som blixtrar i andra änden av rummet.
Några meter bakom honom, innanför helt skilda väggar, fångar ett par andra kameror moderns gestalt, där hon ligger naken, inbäddad i rosblad och med en flaska billig champagne i en metallhink full utav is stående bakom ett par vinglas på nattygsbordet, i Micks och Hannas säng. De levande ljusen får skuggorna att leka över hennes kropp och linserna juste-ras, zoomar in och fångar rörliga skugglandskap av snedvri-dna geometriska former över hennes bröstkorg och mage, höfter och knäskålar. Hennes ena hand glider över det enda oformliga bröstet medan den andra försiktigt kittlar innanlå-ren med ett par långa, nymålade naglar.
I hallen kan man höra annalkande steg genom den tunna ytterdörren av trä, och hade man öppnat brevlådan skulle nog även surret från trapuppgångens lysrör leta sig in och ge sig till känna för den som lyssnade noggrant… men än så länge är det nästan helt tyst därinne i lägenheten.

Kvällsmaten:
Hanna känner sig omslutas av värmen, hennes hud sköljs i mjuka svepande rörelser, och något ljummet och gult rinner droppande längs med hennes armar. Inte trodde hon att det skulle vara så stort! Livets blomma har öppnat sig för henne och hon ser, känner den i all sin ståtliga prakt. Så enormt och svällande rött, så skört och ömtåligt att hon vill gråta. Och hon trevar blundande längre in, medan livet runt om tycks försvinna; endast hennes känslor kvarstår i det det skimmra-nde ljuset som smärtfritt skär genom ögonlockens köttsliga mur – ljuset ur vilket hon en gång själv kommit till.

De sitter ensamma bredvid varandra nu, flickan och fadern, dagen efter broderns begravning. Nej, inte begravning, snara-re flykt, påminner flickan sig, han kan ju komma tillbaka om han så vill. Inte för att det någonsin lär hända.
Runt dem sprider kuber sitt flackande ljus, nästan tredime-nsionella men ändå inte, och bilder fyller det tomrum som brodern lämnat efter sig.
Far tar av sig sina glasögon och suckar, medan han gnider näsroten med tumme och pekninger.
”Har vi hittat någon ersättare än?”
”Ja”, flickan plockar fram en cigarett ur sin handväska, tänder den och drar några bloss som om hon vore van rökare, ett barnsligt spel för att verka vuxen. ”Men han är inte som oss. Jag bad dem fixa ett kontor åt honom tre våningar ner, så jag slipper se honom.”
Fadern suckar igen, sätter på glasögonen.
”Nej, vi tre, vi funkade bra ihop, gjorde vi inte?”
”Jo… jo, det gjorde vi.”

Mick glider in i henne bakifrån, hon kan känna värmen från hans stön mot huden i nacken. Hans händer smeker över henne och tävlar med avbildens fingrar om vem som kan bringa henne störst behag; när hennes läppar säras i njutning letar sig en varm tunga in och bjuder till dans. Hon vaggas fram och tillbaka mellan de båda, hennes bröst gnids mot mjuka nytvättade lakan och de bekanta dofternas lockelse sliter hennes hjärta i bitar. Tårar fuktar hennes kinder nu och tungan lämnar hennes mun för att smaka. Dropparna slickas upp och ersätts av nya som även de försvinner, tills avbilden tröttnat på den utsökt varma, saltsöta smaken.
När Mick kommer i henne är tungans nyfikenhet dock åter där och hon tvättas lika grundligt som så många gånger förut, tills hon är ren, och utmattad kan pusta ut. Hon ligger kvar där hon ligger, lederna slött böjda längs mjuka kuddar, stöttade av styva väck i tygen.

Pirret har blivit till en värk, något vackert, nu fult, tråkigt och monotont; färgernas styrka en svaghet som blandar ihop allt till ett och inte ens på pappret verkar det enskilda enskilt – allt hänger ihop.
Fokuset byts ut mot en matt oskärpa, intresset mojnar efter stormen som gett liv åt deras idylliska värld, det som borde vara beräknat har man glömt att räkna ut och alla vinklar upprepas efter standardiserade former; en bakgrund utan motiv, en idé som blivit till en kliché, deras ögon har tröttnat.
Och det är här de möter varandra; kvinnan och mannen har blivit symbolen som alla vet om, deras blickar byts ut mot någonting gammalt och andras känslor som varit deras egna lämnar dem tomma att söka något eget att fylla sig med. Men de förblir orörliga, väntande på att något skall komma till dem istället för att leta reda på det de söker.

Handflatan är sträv, torr, men beröringen mjuk när den smeker över den spända huden, fattar tag om naveln som tryckts ut, förvandlad till en ny typ av bröstvårta. Fascine-rande former, skarpa, vackra skuggor glider mellan de båda och de blandas med mörkret, flyter ihop, i poser och stäl-lningar förevigade, som elektromagnetiska vågor man filtrerat genom lager av glas. Den stilla stämningen nästan skriker efter sliskig jazz och brölandet från en brunstig saxofon, men man väljer att akompanjera deras stön med lågmält sexig triphop, nyanserad av bildernas färger – av blått och av rött.
De förblir innuti varandra tills färgen förändras, gulnade och bleka förstärks deras porer och samlas i siffror några mil bort. Mörkret som hjälpt dem att förenas dras så häftigt undan att all passion följer med, och de avslutar akten mest för sakens skull, utan att njuta.

Hans steg ekar längs korridorer full av dörrar till andra korridorer, ett grenverk där små kubiska kontor agerar blad och hans egen mottagning toppen av trädets krona. Några ansiktslösa går förbi, han bryr sig inte ens om att hälsa, de spelar ju ändå ingen roll. Men en känsla har i magtrakten nu börjat växa, och mer och mer ger den sig till känna ju närmare han kommer korridorens ände, hans mål. Det är som om något grundläggande har förändrats, som om ljuset mattats av, konturerna grumlats, han gnider sin panna där svetten brutit fram; glasögonen tycks täckta med imma.
På håll hör han kvinnan, hur hon skrattar, och det hugger till någonstans mellan magen och bröstet. Hans andhämtning ökar, väser ibland, och benen blir svagare för varje steg. När han äntligen är framme vid sin egen dörr hör han rösten skära rätt igenom. Tankarna snurrar om möjligt ännu mer, och handtaget bräns i hans hand, så blött av svett att det droppar på golvet.

Det brinner i hans kropp, han känner levern, mjälten skållas och de fräsande tarmarna brister, urinblåsan kokar, sjuder av liv, det kittlar och svider överallt, puttrar så skönt. Huden som stramar kring bröstkorgen och magen svalkas av saliv, drop-pande från hungriga tungor, de får aldrig nog. Hela han är en enda svullen slemhinna retad till gränsen, men han håller sig. Kämpar emot och drar ut på stunden tills han svävar helt stilla i tiden, mumlande ord som samlas runtom dem, ljud förevi-gade och nedtecknade i luften, likt stelnade strimmor av rök.
Det här är det verkliga klimaxet, ett evigt crescendo under lakan och dun. Hans tankar blixtrar, lyser upp, skingrar dun-klet i rummet med blekt elektriskt ljus, och fångar kroppar mot kroppar i formationer han aldrig skall glömma.

Hennes leende slår emot honom som en flodvåg, han blir genast kall. Ursinnets kontrollerade kyla.
Runt i rummet glider röken, snuddar vid väggar och tak, glider in mellan böcker i bokhyllan, slickande blanka omslag och olästa tecken på gulnade sidor. Mellanrummen mellan deras kroppar fyller den upp, den sugs in i munnar och näsor, fastnar vid alla deras fuktade läppar. I spirallika former byts den hela tiden ut, förnyande sig själv, gång på gång, en evig källa av liv, rörelse och lukt.
”Det här är… det är fantastiskt”, mumlar modern.
”Det är just vad jag menar”, mumlar Mick och drar ett bloss på cigaretten han fått av Hanna. ”Men, är det inte lite konstigt också?”
”Varför ser du ut som en katt som just hittat grädde?”
Modern ser på Mick, men hans blick förblir fäst vid mön-stren av rök som sakta rör sig uppåt mot taket.
Dotterns röst blir ett tillfälligt svar:
”Njutningen är en frihetssång, men den är inte frihet. Den är era njutningars blomning, men inte deras frukt. Utan glädjen finns inte sorgen.”
Modern ligger tyst en stund, hennes fingrar trummande mot Micks mage medan hon tänker.
”Ja, jag undrar…” etc.