Dörren på 105:e

5

Vid prick klockan sex stiger Beatrice in och jag skyndar mig fram för att hälsa henne. Hon ryggar förskräckt bort från min omfamning och verkar först inte känna igen mig. Jag antar att mina blodiga kläder är lite avskräckande och att mitt slitna ansikte inte riktigt ser ut som mitt eget nu för tiden. Jag förklarar besvärat vem jag är och hon rycker till som om någon slagit henne i ansiktet.
– Men herregud, vad är det som har hänt egentligen? frågar hon och jag suckar tungt.
– Tja, det är väl därför vi sågs? För att jag skulle berätta vad som hänt mig, menar jag, säger jag och börjar gå bort mot bardisken för att beställa en öl.
– Jo, det är det väl, säger hon och följer sedan efter mig.
– En öl, tack, ber jag bartendern som skyndar sig att uppfylla min önskan.
– Ta ett bord medan jag beställer, säger Beatrice när jag fått min öl och jag sätter mig vid ett runt bord med en rödvitrutig duk och ett ljus i mitten, bredvid askfatet.
Jag slurpar i mig ölskummet. Beatrice kommer strax och gör mig sällskap med en stor flaska rödvin i sin ena hand.
Medan hon öppnar sin flaska och häller upp plockar jag fram en cigarett och tänder den.
Det verkar som om hon förväntar sig att jag skall säga något, men den senaste tidens kaotiska flöde virrar ihop sig till en konstig klump och jag vet inte vart jag skall börja.
– Jag försökte ta livet av mig igår, Bettan, ploppar det plötsligen ur mig och direkt försöker hon avbryta mig – antagligen för att visa sin oro och sympati – men jag tystar henne med en enkel handrörelse; skulle jag bli avbruten nu kanske jag aldrig skulle kunna fortsätta.
– Det var en stökig händelse, fortsätter jag och suckar, trevande efter orden. Jag vet inte vad som for i mig, men vips så hade jag ett rakblad i handen och började karva i min vänstra handled. Det var lite som att gröpa ur en potatis; jag fick gräva fram ådrorna. En massa annat trams fanns det där under huden, och jag var tvungen att få väck skiten. Det tog en stund, men till slut lyckades jag blottlägga mina maskliknande pumpande handpulsådror och skulle precis till att snitta upp dem, när rakbladet plötsligen gled ur mina kladdiga fingrar och försvann in i såret. Det sitter fortfarande kvar därinne. Jag kallar mig för Hello nu för tiden, det har du hört va?
Hon skakar på huvudet, slurpar i sig det sista ur sitt glas som hon druckit upp på bara några sekunder och fyller på det igen. När hon hällt upp ställer hon tillbaka flaskan bredvid stearinljuset vid bordets mitt och jag fortsätter.
– Jag började använda mig av detta namn samma dag som Banken ringde och gav mig mitt sista ärende, förklarar jag. De ville att jag skulle kolla upp en snubbe åt dem, en man vid namn Carl. Jag hade arbetat med honom några år tidigare – en riktigt äcklig djävel, det visste jag redan första gången jag fick syn på honom.
Jag tog mig hur som helst ned till Sylvia, du vet pubben vid 42:a, där jag visste att han skulle vara. Ett riktigt skitigt ställe är det; jag har varit där några gånger tidigare och alltid känt mig smutsig när jag gått därifrån.
Jag betraktade den flagnade skylten som hängde ovanför syltan ett slag innan jag slängde upp dörrarna och gjorde min vanliga entré. Så fort jag tagit ett steg in i den rökfyllda lilla lokalen stirrade idioterna där inne på mig som om de ville ta mig. Hade jag gjort samma sak idag skulle de säkert flytt i skräck men den dagen granskade de mig med sina hungriga hundögon, som om jag var den middag de hela sitt liv letat efter.
Beatrice tar en klunk vin och tänder en cigarett.
Jag har lyckats komma igång ordentligt utan att jag känner mig det minsta besvärad och min lättnad över detta får mig att återge vad jag varit med om med en inlevelsefull röst och brinnande hets. Jag drar ett par bloss på min egen pinne innan jag fortsätter.
– ”Tequila!”, skrek jag på väg fram till bardisken och den fete djäveln som stod där bakom stirrade vilt på mig. Han slängde fram en flaska och dunkade ner den på bordet.
”Hela flaskan, eller bara ett glas?” frågade han med sin smutsiga mun och slickade sina torra läppar med en gulaktig beläggning på sin trubbiga tunga. Jag slet åt mig flaskan utan ett ord och dansade bort till Carl som satt i ett hörn och såg skrämt åt mitt håll. Jag vet att jag kan verka lite obehaglig ibland, det är det många som har påpekat, men han stirrade på mig som om jag vore djävulen själv.
Utan att bry mig om hans rädda och hatiska ögon drog jag åt mig en stol, kastade mig ner på den och med en den kallaste blicken jag hade inom mig synade jag killen. Han såg inte direkt ut att ha förändrats under de år vi inte setts och hade samma gamla sketna utstrålning som får kroppen att ila han alltid haft. Jag drog fram och tände en cigarett så häftigt att han hoppade till. Alla som såg gesten i rummet måste ha insett min otroliga skicklighet med att dra snabbt och om någon av dem tänkt djävlas med mig lär de ha släppt tanken omedelbart.
”Carl!” hojtade jag och sträckte fram handen. Han skakade den försiktigt som en liten flicka och slickade sedan rent sin handflata. Jag slet av korken från tequilaflaskan och tog ett par klunkar innan jag fortsatte.
”Så, hur går det för dig, din rackare?”
Jag frågade detta med en mycket vänlig röst men det lät ändå precis så hårt som jag ville att det skulle låta. Man måste ju visa vem det är som bestämmer.
”Tja”, svarade han, märkbart besvärat, ”jag jobbar fortfarande för Banken och det går väl bra antar jag.”
Han gav mig en lite frågande blick som jag inte låtsades om och plockade sedan fram en cigarett han också.
”Du känner mig som Damien, förmodar jag”, fortsatte jag så fort han fått fyr på den och han nickade eftertänksamt. ”Nu vill jag att du kallar mig Hello.”
”Okej”, svarar den lilla skiten, som om han inte fattar någonting.
”Hello! Säg det!” skrek jag. Jag började bli riktigt arg nu, så som den lilla skiten uppförde sig. Det kanske inte låter så allvarligt, men hade du varit där, Bettan, hade du bara varit där... Han ville verkligen ha en smäll på käften, det syntes i hans nervösa ögon.
”Hello, okej, lugna ner dig,” svarade han i alla fall och ryggade skrämt undan.
”Du säger inte vad jag skall göra, din lilla skit”, muttrade jag och fimpade min halvrökta cigarett. ”Jag vill veta allt om dig, och det nu. Jag orkar inte med en massa tjafs. Det går rykten om att du inte sköter dina affärer som du skall. Är det sant, Carl?”
”Jag vet inte vad du…”
Jag drog fram skjutaren innan han hunnit avsluta meningen och han stannade mitt i.
”Inget tjafs”, påminde jag honom och han stelnade till.
”Okej, okej,” svarade han med ett skräckslaget lugn. ”Lägg ner pistolen så skall jag snacka.”
Jag sköt ett skott i taket för att visa vad jag gick för innan jag stoppade undan den, men Carl rörde inte en min. Antagligen var han för panikslagen för att reagera.
Det var när han började tala igen som det hela blev en smula kusligt.
”Jag fick reda på en ruggig sak om Banken för några veckor sedan”, suckade han med en darrande stämma och drog nervöst ena handen genom håret. ”Jag kan inte avslöja vad det var eller hur jag fick veta skiten, fan, du skulle säkert inte tro mig om jag berättade allt, inte ens jag gjorde det till en början. Det var först när jag tänkt igenom det ordentligt som jag insåg att det funnits tecken hela tiden som pekade på sanningen, men jag hade väl inte velat inse det förrän någon sade det till mig.”
Jag började bli nyfiken på vad fan killen visste, men jag vågade inte avbryta.
”Det hela började några kvällar tidigare, fortsatte han, när jag var på väg hem till min lägenhet på 45:e. Jag fick syn på en liten grabb som låg medvetslös på gatan bara något kvarter från huset där jag bor och plockade upp stackarn och bar hem honom. Han var helt blodig och jag visste inte om han skulle klara kvällen. Jag fick liv i honom när jag slängde djäveln i badkaret men så fort han öppnat sin söta lilla mun ville han inte sluta skrika. Till slut gav jag honom en smäll på käften och han lugnade ner sig. Jag tvättade bort allt blod och all skit. Jag har kvar honom där hemma fortfarande.”
”Varför det?” frågade jag äcklat.
”Jag kallar honom för Ralf, men han heter Daniel”, fortsatte Carl utan att bry sig om min fråga, ”han har ingen penis. Jag ger honom mat ibland och då och då frågar han om en cigarett. Jag tror inte att han har några föräldrar; han har ingen navel.”
”Jasså”, stönade jag irriterat, ”vad har det med saken att göra?”
”Ja, men avbryt inte, låt mig komma till poängen. Jag tog med ungen till Banken en gång och Direktörn stirrade jävligt konstigt på den, precis som om han visste vem det var. Jag kollade upp Ralfs, eller Daniels – om du nu vill kalla honom det – arkivmapp och fick reda på att ungen bott hemma hos Direktörn för något år sedan. Det fick mig att börja undra, så jag sökte upp Andreas, en kille i det förbjudna arkivet som har tillgång till all den riktigt hemliga informationen som Banken äger, information så hemlig att inte ens Direktörn har tillgång till den. Han var skyldig mig en tjänst och jag fick reda på vad jag ville veta.”
”Och vad var det?” frågade jag nyfiket men Carl skakade bara på huvudet och fimpade sin cigarett.
”Jag har redan sagt att det är något jag inte tänker avslöja. Det är bäst så, tro mig. Hur som helst så vågade jag inte komma tillbaka till mitt kontor på några dagar, jag visste inte hur jag skulle ta itu med det jag fått reda på eller om jag skulle kunna klara av att jobba kvar när jag visste vad jag visste. Till slut bestämde jag mig för att ändå fortsätta mitt arbete och jag fick ett nytt ärende.”
”Dvärgen?” frågade jag och Carl nickade. Jag hade läst på om de bankärenden han varit inblandad i och visste att Dvärgen varit det senaste.
”Det verkade enkelt till en början”, sade han, ”bara att skugga dvärgen och se vad han hade för sig; se om han gjorde något olämpligt och ifall så var fallet skulle jag helt enkelt knäppa den lille skiten. Till en början förstod jag inte alls varför de misstänkt honom för några oegentligheter, han kom från en mönsterfamilj; båda föräldrarna var volontärer ute i Afrika där de räddade utrotningshotade djur. Han hade ingen fru och inga barn och bodde enkelt. Alla pengar han tjänade gick åt till mat och hyra – det som blev över skickade han till gubben och gumman. Jag skulle precis till att lägga ner fallet när något riktigt konstigt hände.”
Jag visste redan precis vad som hänt, Carls rapport om fallet hade jag läst såfort jag fått den hemskickad, men att få händelsen beskriven av honom, så här, ansikte mot ansikte, kanske skulle kunna ge ett nytt perspektiv på saker och ting. Jag klunkade i mig lite Tequila medan han fortsatte.
”Det var sista kvällen jag skuggade honom och jag gjorde ett ganska dåligt jobb. Han fick syn på mig några gånger och vinkade till och med efter mig. Jag hade följt honom upp för 105:e när han plötsligen rundade ett hörn och försvann ur sikte. Jag skyndade mig dit och till en början verkade det som om han lyckats skaka av mig, men så hörde jag ett ljud från bakom en container och sprang ditåt för att se vad som stod på. Redan innan jag tagit mig runt till andra sidan containern slog en fruktansvärd stank emot mig och jag saktade ner farten. Det var något som inte stämde, det fattade jag med ens.
Så till slut vågade jag kika fram och fick syn på en dörr. Men det var ingen vanlig dörr; ingen dörr för män som du och jag. Nej, vad som fanns där bakom containern var en ful djävla dvärgdörr. Det går inte att beskriva vad det var som var så motbjudande med den; när jag tänker mig en liten dörr associerar jag inte bilden jag får i huvudet till något otäckt, men otäck var precis vad den här lilla dörren var. Något odefinierbart och skrämmande utstrålades av den sjuka bruna ton som fick den att smälta samman med tegelväggen den satt i, och ytan var på något vis fel. Sedan kan ju stanken ha haft något med…”
Medan han beskrivit den förbannade dörren hade jag svept all tequila som gick att svepa och med en graciös svängning av min smäckra handled slungade jag den tomma flaskan rakt i skallen på Carl. Den krossades dock inte som jag hoppats utan studsade bara mot huvudet med ett bonk-ljud, landade på bordet och rullade runt där ett tag innan den stannade precis på bordskanten närmast mig. Jag lät den ligga där den låg.
”Aj som fan!” skrek Carl, både argt och överraskat. Jag smålog lite åt hans dumma min och plockade fram ännu en cigarett på samma vis som förra gången, för att se till att ingen undgått att märka min skicklighet.
”Inget tjafs”, påminde jag honom ännu en gång, drog fram skjutarn och lade den på bordet. ”En gång till och du får en kula i skallen.”
”Okej, okej”, muttrade han surt och såg ned i bordet. Jag såg att han visste att jag märkt hur han försökt dra ut på det hela och han brydde sig inte ens om att spela oskyldig. Men varför försökte han dra ut på detta samtal? undrade jag och funderade ett tag med den nytända cigaretten slappt hängande ur ena mungipan.
”Hur som helst…” började han igen, men kom inte långt.
”Tequila!”, avbröt jag och viftade med händerna för att locka till mig bartenderns uppmärksamhet. Han log ett missfärgat leende och slet fram en ny flaska som han lojt kastade mot mitt bord.
Jag fångade den med vänsterhanden, slet upp korken och knäppte iväg den rakt i plytet på Carl.
”Du fortsätter berätta när jag säger åt dig, din fåne.” Jag log vänligt och tog en klunk tequila. ”Nu kan du fortsätta.”
”Okej. Jag fick i alla fall syn på den där obehagliga lilla dörren och efter en stund vågade jag mig på att känna på handtaget. Dörren gled upp och därinne såg jag något obeskrivligt.”
”Vad?” frågade jag, förväntansfullt. ”I din rapport nämnde du ingenting om att du gick in i den lilla dörren.”
”Nej, de skulle inte ha trott mig om jag gjort det”, suckade Carl och tände ännu en cigarett. ”Kan jag ta en slurk?”
Han gestikulerade mot min flaska och jag räckte över den utan att tänka över saken. Jag måste ha börjat bli berusad vid det här laget, i vanliga fall skulle jag aldrig låta en råtta som Carl dricka ur en flaska som tillhörde mig, men nu gjorde jag det utan minsta antydan till tvekan.
Carl tog en mesig liten klunk och hostade förfärat.
”Fyfan! Hur kan du dricka den där skiten?”
Jag smålog åt hans löjliga min och knyckte flaskan ur handen på honom.
”Fortsätt, Carl.”
Ännu en gång hade han lyckats dra ut på samtalet och jag började nu inse vad syftet med detta måste vara; en fälla!
Han hade säkert stämt träff med någon av sina skurkaktiga vänner här, och nu försökte han väl bara dra ut på tiden tills denne skulle dyka upp.
Utan en andra tanke slet jag upp pistolen från bordet och satte ett skott i sidan av halsen på den djäveln, som precis skulle till att fortsätta. Jag flinade åt hans förvånade ansiktsuttryck.
”Vad fan?” hostade han matt och såg plötsligen ledsen och rädd ut, där han satt och blödde. ”Varför gjorde du sådär?”
”Spela inte dum, Carl.” Jag lyfte pistolen en aning, men väntade en sekund så att han skulle inse att hans uppblåsta djävla huvud var nästa mål.
”Varför?” snörvlade han. Blod hade börjat rinna ur hans halvöppna mun och fläckade hans smutsiga skjorta.
Jag lät pistolen svara och han kastades bakåt. Hans livlösa kropp välte mot väggen och gled sakta ner under bordet där den låg och sprattlade ett tag.
Innan jag stoppade undan pistolen såg jag mig omkring i baren för att försäkra mig om att den inte skulle behöva användas igen, men ingen vågade se åt mitt håll. Jag ställde mig belåtet upp, stoppade undan skjutarn och smådansade bort till entrén. Innan jag gick ut fick jag ett behov av att förklara mig och jag vände mig om.
”Han stal min cykel,” mumlade jag och slängde två hopknycklade hundralappar mot bartendern. Denne visade ingen antydan till att vilja ta emot dem och lät dem falla på golvet, en bit från där han stod. Jag antar att han var stel av skräck, eller kanske så orkade han bara inte bry sig om sådana småpengar.
Jag tar en paus i mitt berättande och plockar långsamt fram ännu en cigarett som jag tänder noggrant och ser sedan menande på Beatrice som tömt sitt glas vin och nu fyller på det med händer darrande av förväntan. Hennes blick ber mig att fortsätta, men jag drar ut på spänningen ännu en stund.
– Varför sköt du honom innan han hunnit berätta vad han sett därinnanför dörren? frågar hon till slut och jag ler åt hennes enfaldighet.
– Han såg inget bakom dörren, Bettan, suckar jag och drar ett djupt bloss. Hade han fått upp dörren så skulle han nämnt det i rapporten. Det hela var bara en lögn för att få mig att sitta kvar.
– Hur kan du vara så säker? frågar hon en aning förolämpat.
– Efter ett tag i det här jobbet ser man på folk om de ljuger eller talar sanning. Framförallt om det är någon man jobbat med.
– Varför lät du honom fortsätta då? Om du visste att det var en lögn kunde du ju ha sparat en massa tid på att…
– Bettan, avbryter jag, fortfarande leende, du förstår väl att även en lögn säger något? Ibland kan en lögn vara minst lika mycket värd som sanningen. Ibland säger man till och med mer genom att ljuga! Lite senare var jag dessutom själv innanför den där dörren och det som fanns där inne var då sannerligen inte obeskrivligt även om det var en aning otäckt.
– Vad fanns det därinne då? undrar hon.
– Det kommer vi till lite senare, Bettan, suckar jag som man suckar åt ett otåligt barn. Låt mig fortsätta där jag slutade, nämligen med att jag tog mig bort till Carls lägenhet på 45:e, några kvarter bort, så skall vi strax komma till det. Jag tänkte att jag, i hans lägenhet, kanske kunde få reda på något mer, något som gav mig lite kött på benen när jag skulle skriva min rapport om incidenten. Banken tolererar inte att man skjuter folk hit och dit, helt utan anledning, men jag var säker på att vad jag gjort varit rätt. Det enda jag behövde var lite snedvridet bevis för att bygga upp en hotbild.
När jag plockade ur låset i dörren med en hårnål som jag har gömd i fodret på min innerficka hade jag ingen aning om vad som väntade mig. Jag hade helt glömt bort Ralf-Daniel. Men så fort dörren gled upp slog ungens bölande emot mig.
Jag rusade in för att få tyst på den djäveln och drämde igen dörren efter mig. Jag letade igenom vardagsrummet, kollade under soffan, under sängen som stod där i ett hörn och letade igenom köket och gästrummet. Bölandet började bli outhärdligt och i panik rusade jag in på toaletten; det enda rum jag inte kollat. Och där satt Ralf-Daniel i badkaret, spritt språngande naken och söt.
Jag blev helt paff – jag trodde att den lilla skiten skulle vara ful som ett anus, men han såg riktigt bra ut. Det hindrade mig dock inte från att ge honom en smäll på käften för att få honom att sluta gnälla.
Precis som Carl sagt fungerade slaget för att tysta ungen och jag satte mig och pustade ut på badkarskanten.
”Ursäkta att jag slog dig, Ralf-Daniel”, sade jag och plockade fram en cigarett.
”Äh”, svarade han glatt. ”Det gör inget. Kalla mig Anders.”
”Okej, Anders,” suckade jag.
Plötsligen hade situationen förändrats helt. Den lilla killen lyckades få mig att sänka garden och bara vilja ta hand om honom, Bettan. Det var en fruktansvärt obekväm, till och med lite pinsam, upplevelse.
-– Hur såg han ut? avbryter Beatrice med en lite opassande min.
– Blond, kort, smal. Du vet, en söt liten kille.
– Hade han någon penis då?
Jag suckar och skakar på huvudet.
– Nej, den stackarn hade inte ens så mycket som en stump att visa upp. Ingen navel heller. Precis som Carl berättat.
– Vad gjorde du med han då? Beatrice röst är fortfarande spänd av nyfikenhet.
– Ja, vad skulle jag göra? Först satt jag bara där och låtsades som ingenting, men när jag rökt färdigt var jag tvungen att lämna toaletten och leta igenom stället efter bevis. Jag hittade en bunt papper som jag stoppade på mig, en pistol som Carl antagligen fått från Banken och en kikare som han säkert använt till något lömskt. Sedan hittade jag även en kamera i madrassen, och efter det var jag nöjd.
Jag skulle precis till att gå därifrån när jag kom att tänka på Ralf-Daniel, eller Anders som jag kommit att börja kalla honom, och gick in på toaletten igen. Blåsan gjorde sig påmind och jag bad honom titta bort medan jag tog mig en piss. När jag knäppt upp gylfen igen satte jag mig ned i badkaret bredvid Anders och la armen kring hans små axlar.
”Jag heter Hello”, sade jag och försökte låta vänlig. ”Vill du bo hos mig?”
”Javisst!”, svarade Anders genast och jag bar med mig honom hem.
Vi gjorde pannkakor tillsammans och jag hade nyktrat till tillräckligt mycket för att inte bränna en enda. Efter maten letade jag upp några flaskor whiskey och resten av kvällen är en lucka. Jag vaknade upp på golvet med grabben under mig och insåg att jag borde få på honom lite kläder. Själv var jag fullt påklädd och hade en djävla huvudvärk, nästan lika farlig som den jag har nu, men jag är van vid att ha ont så det störde mig inte speciellt mycket då och gör det inte heller nu.
Anders vaknade när jag reste på mig och log förnöjt.
”Har du sovit gott?” frågade jag och försökte att inte stirra på hans könslösa skrev eller navelsaknande mage.
”Jodå”, svarade han och gäspade. Sedan försvann han in på toaletten och jag började göra i ordning frukost. Ett besvärande morgonstånd fick byxorna att puta ut och jag var glad att ungen var på toa så att det inte blev genant.
Kylen var så gott som tom; ingen mjölk, inget smör, inga grönsaker. Mjölken och smöret hade vi använt till pankakorna och vart resten tagit vägen vete gudarna. Jag slet på mig kläderna och skyndade ner till macken som ligger bara några meter från mitt hus. De hade inte mycket jag ville ha och det de hade var så dyrt att jag mumlade svordomar medan jag betalade. Expediten såg konstigt på mig men sade inget, och det var tur för honom – en enda kommentar och jag vet inte hur många skott han skulle fått i skallen.
När jag kom tillbaka upp i lägenheten hörde jag Anders, eller Ralf-Daniel, gråta på toaletten och när jag öppnade dörren satt han, fortfarande naken, i badkaret precis som hemma hos Carl.
Jag gick fram och försökte trösta honom; jag frågade varför han satt sig i badkaret och rufsade om hans hår. Efter en stund slutade han böla och jag kände mig belåten med att veta att jag lyckats bättre än Carl med att trösta grabben.
Varför han satt i badkaret kunde han inte förklara och försökte inte ens. Jag tog med honom ut i köket, knäckte några ägg i en stekpanna och gjorde en frukost på det Amerikanska viset, du vet; bacon, stekta ägg, bröd och kaffe. Grabben ville ha saft, men någon sådan skit hade jag inte hemma så han fick nöja sig med kaffet jag bryggt åt honom.
När vi ätit klart plockade jag fram en cigarett till mig själv och gav en till Anders. Han tackade artigt och bad om tändaren så fort jag tänt min egen.
”Här”, sa jag och kastade den över bordet och han fångade den graciöst med båda händerna. Han tände ciggen på ett konstigt vis och blåste bara rök ur näsan, aldrig ur munnen.
När vi rökt färdigt slet jag upp telefonen från golvet, där den legat sedan någon gång under gårkvällen. Jag ringde Banken och bad att få tala med Direktörn.
”Ja hallå”, sade han med sin dova stämma och jag blev med ens nervös.
”Jo, Direktörn”, stammade jag och trevad med fingrarna längs min flottiga tallrik, ”du har säkert hört vad som hände igår”, antar jag.
”Vaddå?”, frågade han irriterat, ”vem är det jag talar med?”
”Det är Hello”, suckade jag och tog mig för pannan. Varför hade jag inte introducerat mig med en gång? Gud vad dum jag kände mig!
”Jaha, det var inte igår!” sade Direktörn, genast på bättre humör.
”Nej, det var några månader sedan senast.”
”Ja, gud vad tiden går!” Han skrockade hest och jag hörde honom tända en cigarett på andra sidan linjen. ”Vad har du för ärende idag?”
”Jo, det var ju det här med Carl…”, började jag men han avbröt mig.
”Ja, just det ja.” Hans tonfall blev genast allvarligare. ”Du sköt den där Carl igår va? På Sylvia.”
”Ja”, svarade jag kort och väntade på min dom. Tyckte direktörn att jag gjort rätt eller fel?
”Tja, du har väl lite att förklara antar jag”, fortsatte han efter en lång tystnad, ”men jag vet att du är en man att lita på. Jag vill ha en rapport inskickad senast om två veckor där du redogör för omständigheterna och förklarar dig. Till dess får du ta hand om Carls senaste fall.”
”Javisst”, suckade jag lättat och lade på luren. Dvärgen var alltså överskriven på mig, vilket var en lyckad vändning på det hela. Att Carl ljugit om det där med Dvärgen antydde att han hade något att dölja vad det gällde just detta ärende och nu skulle jag utan byråkratiskt krångel kunna konfrontera honom på mina villkor när jag så önskade.
Jag log och lutade mig bakåt i stolen. Allt verkade vara som det skulle och jag kände mig nästan lycklig. Hade någon sagt att jag bara några dagar senare skulle försöka ta livet av mig hade jag skrattat och kallat honom lögnare! Men ack, ännu väntade många vidriga överraskningar på att få sätta fällben för mig på min väg mot den förbannade soppa jag nu hamnat i.





4

Efter en paus där jag och Beatrice båda beställt mer att dricka och jag låtit henne mingla lite med de andra inne på baren känner jag mig redo att återgå till min berättelse, men Beatrice verkar vilja vänta en stund innan jag tar vid där jag slutat. Det måste ha varit mycket att ta in för den stackars kvinnan, och jag klandrar henne inte direkt för att hon vill ta en paus så att hon kan smälta det hela. Sedan min vistelse i el Ciudad del Diablo – som jag snart skall komma till – har jag utvecklat en aptit för starksprit, men jag håller mig ändå till öl eftersom jag inte vill bli för berusad för att kunna berätta min historia i sin helhet.
Jag sätter mig ned vid bordet där vi suttit, läppjar på min öl och blossar på en nytänd cigarett, och efter bara några minuter återvänder Beatrice med ett förväntansfullt ansiktsuttryck.
– Sådär ja, nu kan du fortsätta, säger hon när hon satt sig ned och jag suckar. Är det något fel? vill hon veta och jag skakar lugnt på huvudet.
– Nejdå, säger jag och drar ett djupt bloss. Vart var jag nu?
– Du talade om hur lycklig du var och att du inte trodde… börjar hon men jag avbryter henne.
– Just det ja, suckar jag allvarligt. Som jag sa så var min lycka inte långvarig, men några dagar kunde jag slappna av och ägna mig helt åt Anders. Den lilla killen måste ha gått igenom ett helvete! Att alla hans små vänner svikit honom kunde man se bara genom att låta blicken svepa över hans bekymrade ansikte.
Hans sorgsna blick gjorde ont att möta, men det var en behaglig smärta; en sådant smärta man kan känna en lugn sommardag när allting är stilla omkring en, ett ont som känns rent och luktar av citronglass. Jag kände igen mig i den här Anders, det skall du veta Bettan. Du känner mig nog bättre än någon annan och du kommer säkert ihåg att mina ögon hade den där vackra sorgsenheten innan de blev hårda och kalla som de är idag.
Beatrice nickar och ler ett sorgset leende med ögonen upp i taket. Hon föreställer sig säkert hur jag såg ut i mina yngre år, med mitt svarta hår hängande ner i mina blåa varma ögon, min mun som alltid log ett snett litet leende, mina blänkande vita tänder som satt lite snett – men på ett charmigt vis. Jag ryser till och ser ner i bordet.
– Jag köpte honom en massa kläder, fortsätter jag mindre muntert än tidigare. Den lilla krabaten fick en liten jacka och ett par små skor, en grann minit-shirt och ett par spindelmannenkalsonger. Spindelmannenkalsongerna var den stora hiten och jag lyckades inte få honom att ha på sig några byxor fastän jag köpte flera par. Jag tror att det var de där kalsongerna som fick honom att börja älska mig.
Hur som helst så började tiden rinna ut och jag var tvungen att gå igenom materialet jag plockat med mig från Carls lägenhet för att kunna skriva den där djävla rapporten. Om inte materialet skulle visa sig tillräckligt skulle jag nog bli tvungen att söka upp den äckliga Dvärgen och pressa honom på lite info. Jag hade inte träffat på honom än och jag föreställde mig honom som ett fult litet troll. Hade jag bara vetat hur den djäveln egentligen var och vad som skulle ske när jag några dagar senare träffade honom hade jag nog gått igenom papprena några gånger till och kanske till och med gått tillbaka till Carls lägenhet på 45:e för att leta igenom stället lite mer noggrant, för en så ful och misslyckad djävel som Dvärgen vill man helst inte träffa om man nu kan undvika det. Dessutom kan man säga att det var han som startade allt det här även om detta påstående skulle vara ganska trångsynt. Egentligen var han väl bara en liten del i det hela, men på något vis tror jag att jag skyller rätt mycket på honom.
Jag tar en klunk öl innan jag forstätter.
– ”Argh!” skrek jag i fotoaffären när jag fått tillbaka filmen från kameran som jag stoppat på mig i Carls lägenhet. Jag hade redan gått igenom alla papper, tagit fingeravtryck på kikaren och läst igenom Carls akt – som jag redan haft hemma i några veckor – innan jag beslöt mig för att framkalla skiten. Filmrullen var min sista chans, allt annat hade varit helt värdelöst och gick inte tolka till min fördel hur jag än vred och vände på det. Filmen visade sig dock enbart innehålla bilder av Dvärgen och lite privata foton på Carl och Anders. Anledningen till att jag grymtade till var inte enbart att jag var besviken på att filmen varit värdelös; dvärgens ansikte skulle kunna få vilken kvinna, man eller unge som helst att vilja kräkas. Jag höll dock spyan tillbaka även om synen av dvärgen fick det att krampa i maggropen.
Arg som ett bi skyndade jag ut ur affären och gömde mig i närmsta telefonkiosk.
”Jävla helvete!” skrek jag ursinnigt och sjönk ihop mot båsets genomskinliga innervägg. Efter några minuter hade jag fått kontroll på mig själv igen och plockade, med händer darrande av ilska, fram en cigarett. Jag tände den noggrant och drog det djupaste bloss jag någonsin dragit. Jag höll röken inne tills jag nästan tuppade av och blåste sedan hastigt ut.
Efter ytterligare några bloss sträckte jag mig efter telefonluren och ringde till Banken. Jag bad att bli kopplad till Dvärgen, men han hade tydligen gått hem för dagen och jag var tvungen att fråga efter hans telefonnummer.
Den snäsiga telefonisten bad om mitt namn och kollade upp mig innan han gick med på att lämna ut informationen jag ville ha och jag kände ilskan välla upp inom mig igen.
”Du har ju redan hans akt hemma, mister Jaguar”, gnällde telefonbögen och jag suckade irriterat.
”Nej, det har jag inte, jag bad om att få den hemskickad för flera dagar sedan men någon av er klantdjävlar måste ha gjort ett misstag för den har fanimej inte kommit fram än. Kalla mig Hello förresten, det är så jag kallar mig själv nu för tiden.”
”Okej, Hello”, svarade telefonisten och gav mig Dvärgens nummer.
”Tack, din djävla idiot, grymtade jag innan jag slängde på luren i örat på mannen.”
Jag vet inte riktigt varför, Bettan, suckar jag och tar mig för pannan, men det här är lite jobbigt att snacka om, jag blir förbannad bara jag tänker på vad som kommer härnäst!
Hon nickar förstående och försöker säga något tröstande medan plockar fram en cigarett. Som tur är har hon tagit med sig fler än ett paket, precis som jag bett henne; kvällen kommer att bli lång och det lär krävas många cigaretter och flera liter öl för att stå ut med den.
– Hur som helst så ringde jag upp Dvärgen så fort jag lugnat ned mig igen, vilket tog en djävla stund, fortsätter jag. Han svarade inte första gången jag ringde men när jag ringde igen så lyfte han på luren nästan omdelbart.
”Ja, hallå?” sade han med en nasal röst som fick magen att knyta sig.
”Det här är Hello från Banken”, förklarade jag och försökte låta bestämd, ”du kanske har hört talas om mig som Damien, men jag använder inte det namnet längre.”
”Nej, tyvärr, jag har inte hört ditt namn förut. Vad vill du?”
Frågan kom för snabbt för att det skulle kunna betyda annat än att killen visste att jag var honom på spåren och jag drog ut på det hela en stund innan jag svarade.
”Jag vill ha ett snack med dig angående Carl”, svarade jag med min allra släpigaste röst.
”Carl? Jaha, då måste jag tyvärr meddela att jag inte känner någon…”
”Lägg av din lilla skit”, avbröt jag honom morrande, ”jag vet att ni känner varandra, det vet Banken också. Inget tjafs, annars kanske du råkar ut för samma sak som honom.”
Dvärgen var tyst en stund och jag lät honom svetta ut skräcken. När han svarade verkade han resignerad men samlad.
”Vi kan ses om en kvart vid Kaféet på 36:e. Var där i tid, jag garanterar inte jag väntar ifall du är sen.”
Jag lade på luren utan att slösa fler ord och begav mig genast mot 36:e, som korsas av 29:e – gatan där Banken ligger.
29:e låg några hus bort och jag bestämde mig för att skita i att gena mellan husen och följa den istället. Det skulle ge mig tid att tänka ut hur jag på bästa sätt kunde hantera detta, alldeles för oförberedda, förhör. Det jag hade att gå på var Bankens besynnerliga misstro mot dvärgen, och jag kunde antyda till att jag visste vad denna grundat sig i. Jag kunde även dra upp dörren bakom containern, vilken garanterat existerade eftersom den nämnts i flera av Bankens rapporter – detta hade jag redan kollat upp. Vad jag borde ha gjort innan jag gått med på att träffa den lille skiten var att kolla upp dörren personligen; att se vart den ledde skulle ha givit mig ett övertag och kanske ha förändrat det som senare skedde, men det fanns inte tid till sådana efterforskningar då och att bli arg på sig själv skulle inte ha hjälpt.
Något av det Carl talat om skulle kunna visa sig förödande att dra upp, gissade jag på. Dennes ord, vilka jag antog vara lögner – något jag aldrig senare fick reda på– skulle kunna få mig att framstå som korkad, och det ville jag ju självklart inte. Jag var helt enkelt tvungen att spela farligt, låtsas att jag visste vad jag talade om och formulera mig på ett så obestämt sätt att jag utan några egentliga fakta skulle kunna övertyga honom om att spelet var över; att alla lögner var förgäves och att alla undanflykter var meningslösa.
Jag hade klarat sådana här situationer förr och även om jag då hade haft en aning mer att gå på gällde det, för det mesta, att bara pricka den första lögnen förhörsobjektet kommer med. Sedan var denne helt övertygad om att man visste allt och berättade oftast villigt precis vad man ville veta. Det som gjorde denna taktik så farlig var att man bara behövde göra ett enda fel och charaden skulle vara över innan det ens börjat.
Mina chanser såg alltså inte goda ut, men bättre än vad de skulle ha varit för en annan Bankråtta. Jag har mina färdigheter och en av dem är att jag vet precis hur folk beter sig när de ljuger. De flackar med blicken, de suckar, de drar handen genom håret, de biter sig i läppen; alltid gör de något som de inte kan kontrollera och aldrig är de medvetna om det.
Samtidigt som alla dessa små gester och ticks avslöjar lögner kan även avsaknaden av dem påvisa minst lika mycket; om personen man förhör bara sitter helt stelt och koncentrerar sig på att förhindra omedvetna kroppsuttryck så vet man alltid att denne ljuger. Antagligen tror han att man inte skall fatta att de kommer med osanningar om han hela tiden har full kontroll över sin kropp, men för att kunna ljuga ordentligt måste man vara avslappnad.
Hur som helst så var jag där ungefär en kvart senare och slank in på kaféet med ett par smidiga och ljudlösa steg. Idag var en ordentlig entré det sista jag ville göra; på en bar kan jag bete mig hur jag vill, men på ett kafé är jag begränsad.
Att försöka leva ut på ett kafé är som att bajsa när någon talar med en; det går helt enkelt inte. Jag klarar aldrig av att stanna mer än en kvart i syltor som den jag just gått in på, om jag nu ens står ut så länge.
Som tur var satt Dvärgen redan vid ett bord när jag kom in och jag travade bort till honom och slängde upp fotografierna jag nyss hämtat ut i fotobutiken på bordet medan jag satte mig ned.
”Här”, sade jag kallt. ”Här är du.” Jag pekade och log hånfullt. ”Dessa bilder tog Carl på dig medan han tog hand om ditt ärende, för att du har ett eget ärende vet du säkert.”
”Nej, det visste jag...”
”Vet du vad som är konstigt med dessa bilder?”, fortsatte jag innan han svarat klart och påbörjade min första, något försiktiga chanstagning.
”Nej”, svarade Dvärgen kort och såg surt på mig.
”Jo, lilla gubben, det konstiga är att de alla är tagna under samma dag, inom loppet av en kvart ungefär, vilket mina känsliga ögon kan avgöra på ljuset.”
Jag plockade fram en cigarett, lutade mig bakåt i stolen och tände den.
”Och? Vad är det för konstigt med det?”, ville den lille skiten veta.
”Vet du hur länge han hade hand om ditt ärende innan jag sköt skallen av honom?”, log jag hånfullt och ignorerade hans fråga.
”Nej, hurså? Vad har det med saken att göra?”
Dvärgen skruvade obekvämt på sig och när jag lutade mig fram över bordet ryggade han tillbaka.
”Jo, det skall jag tala om för dig! Det konstiga med detta är att det är de enda bilder han någonsin tagit på dig, fastän han jobbat med ditt fall i över två månader!”
”Det kan inte stämma!” protesterade Dvärgen förfärat, ”han tog kort på mig vid flera tillfällen! Det såg jag ju!”
”Jasså, här kommer det fram”, log jag, lutade mig tillbaka och drog ett bloss. ”Hur kunde du inte veta att du hade ett ärende hos Banken om du sett Carl ta kort på dig? Inte ens en liten djävel som du kan vara så dum att han inte fattar något sådant.”
”Okej, okej, jag visste om det. Vad bevisar det?”
Jag granskade hans skära, svettiga lilla ansikte noggrant och bedömde situationen. Han var skraj nu, svetten visade det tydligt, men ännu var den lille skiten inte på långa vägar så rädd som jag ville ha honom. Det var dags att spela farligt om jag skulle komma någon vart.
”Kaffe!” skrek jag så plötsligt att Dvärgen hoppade till och ett belåtet flin letade sig upp på mina läppar medan jag vinkade till mig en servitris.
”Ge mig en kopp kaffe utan något i”, mumlade jag och när hon gick bort från vårat bord daskade jag till henne i ändan så hårt jag kunde. Hon skyndade utan att se tillbaka iväg för att uppfylla min önskan.
Medan jag väntade på mitt kaffe citerade jag en bit ur Carls rapport.
” ’Dvärgen verkar inte ha för sig några oegentligheter, jag har nu skuggat honom från och med den 14:e till den 21:a och han verkar inte göra annat än att jobba, äta och sova. Jag har aldrig sett honom på någon annan plats än hemma, på jobbet eller påväg till det ena stället eller det andra.’ ”
”Jaha”, svarade Dvärgen när jag tystnat. ”Han bekräftar bara vad du redan borde ha fattat: nämligen att jag inte har begått några felaktiga handlingar.”
”Ja”, svarar jag lugnt, ”han skriver här att du är oskyldig som en liten musdjävel, men vad han inte visste när han skrev det här är att jag några veckor senare skulle ha tillgång till allt som har med dig att göra; till exempel vart och när du köper dina kläder, när du senast varit hos doktorn, vilka böcker du läst eller när du tagit ut pengar från ditt konto.”
Jag pausade och log vänligt. När jag fortsatte talade jag mycket högt och all antydan om vänlighet lämnade mitt härjade ansikte.
”Den 16:e tog du ut 250 kr sent på eftermiddagen och detta vid 64:e! Du bor på 15:e och jobbar på 29:e och 64:e ligger inte någonstans emellan dessa gator! Det bevisar att du inte alls varit i närheten av hemmet eller av jobbet vid denna tidpunkt och det, i sin tur, bevisar att denna rapport är en lögn!”
Dvärgen sänkte förfärat blicken och stönade lågt. Han måste nu ha varit helt övertygad om att jag visste vad han hållit på med under den senaste tiden, trots att jag egentligen inte visste ett skit och bara hittat på det där med kontouttagen. Min andra chansning var alltså lika lyckad som den första.
”Nå, hur mycket vet du?” suckade han till slut och såg upp på mig.
”Jag vet en del, men långt ifrån allt, lille man. Det är dags att lätta på trycket, för om du inte berättar precis hela grejen så kommer jag lämna dig här med minst en kula i huvudet.”
Dvärgen plockade upp en cigarett och stoppade den i munnen. Det var på något vis bisarrt att se en så liten man röka och jag var tvungen att nypa mig själv i innanlåret för att inte fnissa till.
”Det hela började när jag fick Direktörn som ärende.”
Jag ser förfärat på honom.
”Direktörn?” frågar jag förvånat. ”Har han haft ett eget ärende? Varför? Jag trodde han var över allt sådant!”
”Nog har han haft ett eget ärende alltid”, suckade Dvärgen, ”men varför de lade detta på mitt skrivbord har jag ingen aning om. En dvärg som jag borde inte behöva ta hand om så stora och tunga uppgifter!”
”Nej”, håller jag med och försöker visa någon form av sympati, ”jag skulle inte heller ha velat ha ett sådant ärende. Men vart fan tog kaffet vägen?”
Jag vänder mig bort för att spana efter servitrisen, men hon syns inte till någonstans och jag vänder mig tillbaka till Dvärgen med en suck och nickar åt honom att fortsätta.
”Jag läste igenom Direktörns akt och ett namn som kändes bekant dök upp. Någon kallad ’Mr. J’ nämndes här och där: ’Direktörn sågs i sällskap med Mr. J’ eller ’Mr. J och Direktörn sågs tillsammans på ett kafé’ eller ’Direktörn och ett litet barn sågs på en lekplats med Mr. J’.”
”Ett litet barn?” frågar jag nyfiket och kommer genast att tänka på vad Carl berättat om Anders.
”Ja, just det”, säger Dvärgen och drar ett bloss på sin cigarett, ”det var en liten unge som Direktörn hade vårdnad om för en sådär två-tre år sedan. Han hette något på D, David eller Darim eller Douglas, jag kommer inte ihåg.”
”Daniel?” försökte jag och Dvärgen nickade ivrigt.
”Just ja, så var det. Söt liten unge. Det var något skumt med den också, han hade någon länk till den där Mr. J. Vad kommer jag inte ihåg, om det nu ens framgick, men något var det.”
”Okej.” Jag suckade och såg mig om efter kaffet, men varken servitris eller kaffe tycktes vara på väg. ”Vilken jävla service”, stönar jag och plockar lite med bordsduken.
”Ja, men hur som helst så började jag leta efter denna Mr. J’s akt, men den fanns inte i det ordinära arkivet, så jag bad Andreas, en kille som jobbar på…”
”Ja, jag har hört talas om honom”, avbryter jag.
”Mhm”, fortsätter Dvärgen med en irriterande iver, ”han fixade i alla fall fram den där rapporten, men den var helt obegriplig. Där fanns bara en massa datum och platser där Mr. J setts och inga hårda fakta om vem han egentligen var eller ens ett fotografi av snubben. Det enda som antydde dennes höga status var namnen på de personer han rörde sig bland. Där fanns alla från Direktörn till stormrika affärsmän och banditgäng, där fanns till och med borgmästarn och ja, varenda betydelsefull person i stan verkade ha med honom att göra!”
”Mycket intressant”, sade jag och gäspade uttråkat, ”men om du inte misstycker vill jag att du visar mig den där djävla dörren från Carls rapport nu. Vi kan tala medan vi rör oss ditåt, det här kaféet får mig att vilja skjuta någon. Aldrig har jag varit med om så dålig service!”
”Vilken dörr?” frågade Dvärgen just som jag börjat resa på mig och jag suckade tungt och gav honom en arg blick.
”Okej, okej”, stönar han och bryr sig inte om att dra lögnen längre. ”Jag ska visa vart den ligger, men det skulle vara bättre om vi talar klart innan vi tar oss ända dit bort. Jag vet inte varför, men jag känner på mig att du egentligen är en trevlig kille och om vi bara kan tala igenom saker kanske du bestämmer dig för att inte gå in genom den där dörren trotts allt.”
”Vart leder den egentligen?” frågade jag utan att riktigt kunna bestämma mig ifall jag borde göra som han sade eller göra det som kändes rätt och att undersöka dörren kändes rätt.
”Om du vill veta det så får du ta reda på det själv, jag kan inte hjälpa dig med det.”
Jag hörde tydligt på hans röst att han menade allvar, och var för upprörd för att det skulle vara meningsfullt att pressa honom. Det skulle bara sluta med ännu en dödsrapport att skriva.
Istället bestämde jag mig genast för att välja det senare alternativet och släpade med mig honom ut ur kaféet.
Medan vi gick bort mot 105:e var jag inte på humör att förhöra Dvärgen och var tvungen att örfila honom ett flertal gånger när han försökte fortsätta sin redogörelse för sina oegentliga handlingar. Nu när jag tänker tillbaka så inser jag att han kanske även försökte varna mig, och det var väl ganska vänligt gjort, även om det inte ursäktar hans senare handlingar.
Det var för mig redan då mycket tydligt vilken typ av man denna Dvärgen egentligen var. En ensam liten skit var vad han var. Helt utan vänner eller någon lättillgänglig familj, desperat, lika motbjudande som ett överfullt dass, och med en enda önskan här i livet: han ville ha en vän.
Nu, Bettan, förstår jag om du tycker att det låter kallt av mig att tala på ett sådant sätt om en så sorglig själ som denna, men när en man levt ensam så länge som Dvärgen hade, utan någon att anförtro sina känslor och tankar till, blir han, som jag sagt, precis likadan som ett överfyllt dass. Han behöver tömma sig; han behöver någon som tvättar honom, men ingen vill tömma ett dass som inte tömts på decennier! Ju längre tiden går, ju värre luktar han och ju längre tiden går desto mer ruttnar han; till slut är han bara en stinkande hög med skit och skulle man försöka rädda honom skulle man bara smutsa ned sig själv. Han skulle inte tveka att dumpa allt som tyngde honom över en bara för att bli av med det och ingen skulle orka med att ta emot allt det där, det förstår du väl?
Oavsett om man tycker illa om en person som Dvärgen eller inte så irriterar han en med sin misslyckade utstrålning, det är säkerligen inte hans mening, men det är ändå så det är!
– Jo, stönar Beatrice motvilligt, jag ser hur du menar, men ändå, Damien…
– Hello, avbryter jag.
– …Hello, menar jag, så tycker jag inte att man skall fördöma en person så som du gör. Visst, han kanske luktade illa och utstrålade misär, men det säger ju inte ifall han var en fin människa eller inte!
– Nej, Bettan, låt mig berätta klart innan du tycker synd om honom. Det finns ännu saker du borde höra, saker som kanske kan få dig att förstå varför jag avskyr honom så mycket.
– Okej, gör det då. Jag säger bara vad jag tycker. Hon plockar fram en cigarett och ser irriterat på mig när jag håller vid min tystnad. Fortsätt då, låt inte mig störa.
– Okej, okej, som du vill, suckar jag och smuttar på min öl. Vi kom fram till den där djävla dörren kanske en halvtimme senare och… Äh, Bettan, nu är jag inte på humör längre!
– Förlåt, Dam… hon avbryter sig, fnyser åt sig själv och ler ett ursäktande flin, Hello, menar jag.
Jag kan inte hjälpa att smältas av hennes varma ansiktsuttryck och kärleksfulla ögon.
– Jag vill verkligen höra vad som hänt dig nu på senaste, fortsätter hon, fortfarande leende, det var inte min mening att låta så tjurig. Snälla fortsätt.
– Jaja, om du verkligen vill höra så fortsätter jag väl. Men just nu vill jag inte tala mer om Dvärgen, det som hände efter att jag tvingat med honom in genom den där lilla dörren är väl vad man skulle kunna kalla berättelsens vändpunkt, men den kommer vi till lite senare. Vad jag känner mig mer angelägen om att få ur vägen är det här med Mr. J.
Som du säkert förstått är han en av nyckelfigurerna i det här dramat och jag råkade av en händelse stöta på honom några dagar tidigare, men ville inte säga någonting till Dvärgen när denne nämnt hans namn.
Hur som helst så träffade jag honom en två-tre dagar tidigare, när jag var på väg till lekplatsen med Anders. Min lägenhet hade allt sedan den där dagen då jag skjutit Carl blivit mer och mer infekterad av skadedjur och ungen tyckte det var äckligt. Själv brydde jag mig inte speciellt mycket, men jag hade en känsla av att lägenheten antingen var bevakad eller buggad så jag tog varje chans jag fick att spendera min tid på andra platser.
När jag kom dit drogs mina erfarna ögon till en man i min egen ålder, kanske sådär en tjugo-tjugofem, som satt vid en bänk och jag upptäckte att han hade blicken fäst vid Anders. Jag tyckte inte direkt att det var något fel med det så jag försökte ignorera honom, men det var något med hans ögon, med hans mun, med alla hans säregna men ändå lättillgängliga drag, som fick mig att flera gånger se tillbaka in i det där utsökta ansiktet medan jag gungade Anders i en av lekplatsens tre rostiga gungor.
Efter en stund reste han på sig och med en pirrande känsla i magen såg jag i ögonvrån honom komma mot mig. Jag stelnade till när han lade ena handen på min axel och vågade inte se mig om. Jag var nervös och skrämd samtidigt som det på något vis kändes otroligt skönt att ha blivit uppmärksammad av en så vacker varelse.
Han böjde sig närmare och jag kunde känna hans varma andetag mot mitt öra.
”Jag har sett den där pojken förut”, viskade han med en len stämma, ”fast inte i sällskap med dig.”
”Nej”, stammade jag, ”jag började ta hand om ungen för bara en vecka sedan, mister.”
”Mister?”, frågade han roat och skrattade försiktigt. ”Jag är bisexuell.”
”Jaha”, sade jag förvånat och vände mig sakta om. Mannen ryggade bakåt några steg och log ett vänligt leende.
”Jag måste gå nu.” Hans sköra ansikte såg tyngt ut och leendet falnade något. ”Men jag är ganska säker på att vi ses igen.”
Jag sade inget och några sekunder senare vände han om och började gå bortåt. Innan han försvunnit utom synhåll tog jag mod till mig och ropade efter honom.
”Vad heter du då?” skrek jag och bakom mig började Anders gråta.
”Mitt namn är inte viktigt”, svarade han med sin milda röst och trots att han inte höjt den kunde jag höra honom lika tydligt som om han stått bara någon meter bort, ”men du kan kalla mig Mr. J.”
Sedan försvann han och jag var tvungen att trösta Anders. Den lilla stackarn hade på något vis slagit sig i huvudet och det blev en ganska rejäl bula. Vi gick hem bara några minuter senare.
Beatrice ser på mig och jag suckar tungt. Det känns inte riktigt bekvämt att tala om Mr. J, med henne, även om denne var en av anledningarna att jag känt mig tvungen att gå med på denna träff. Jag behöver någon att tala med om alla de underliga och ibland riktigt otäcka händelser som kastat mitt liv i ett tillstånd av total förvirring.
– Nå, som du säkert gissat var det inte enda gången jag träffade denna märkliga, vackra man. Du skulle ha sett honom, Bettan! Men han var inte bara vacker och sensuell, han förde även mörkret med sig!