Han förde Mörkret med sig

5

– I början av mina tonår, några år efter det att vi lärt känna varandra Bettan, hade jag sex för första gången. Det var en högst obehaglig upplevelse och jag har aldrig talat om den med någon förrän nu.
Jag suckar och tänder en cigarett med darrande händer; jag är inte tillräckligt gammal för att vara darrhänt av naturen, men det är inte nervositet som får mina händer att skaka. En kylig vind har börjat blåsa in i baren och jag ser mig irriterat om, bort mot ingången där ett luder i en rosa topp står och talar med vakten och vägrar stänga dörren. Jag funderar på att dra fram skjutarn och knäppa horan, men det skulle distrahera mig från vad jag tänkt berätta och jag försöker istället fokusera på det där gamla vidriga minnet.
– Det var efter gymnastiklektionen, i det där smutsiga nedgångna omklädningsrummet, som det hände. Jag stod i ett av de trånga mögelskadade duschbåsen och visslade glatt någon visa från gamla tider – en visa min far brukade vissla medan han levde. Jag var ganska utpumpad efter en hetsig innebandymatch där jag på något vis lyckats göra flest mål av alla killar i klassen och jag tror inte att jag sedan dess har känt mig så nöjd med mig själv som jag gjorde då. Du vet hurdan jag var på den tiden, inga brudar ville se åt mitt håll och killarna tyckte att jag var en tönt eller trodde att jag var bög – men den dagen hade jag för en gångs skull visat vad jag gick för. Det var en del ganska svåra år, nu när jag tänker efter, men inget av allt det andra hemska som hände under högstadiet kan mäta sig mot vad som skedde den där eftermiddagen.
Hur som helst, suckar jag och drar ett bloss, så stod jag kvar där inne och duschade längre än någon av de andra. Detta hände ganska ofta, för jag gillade inte att visa mig naken inför andra då, och det gör jag väl inte nu heller. Den här dagen stod jag dock där extra länge, ty jag hade en riktigt otäck kramp i vänstra vaden som jag försökte massera bort. Det gick väl inget vidare antar jag, men jag tyckte mig minnas att varmt vatten skulle hjälpa till och av någon anledning tyckte jag att det var värt ett försök.
Men, medan jag stod där och tryckte och gnuggade och petade på min smärtande djävla vad tyckte jag mig höra klafsande fotsteg som närmade sig mitt duschbås och slutade genast med det jag höll på med för att vända mig om.
Där, bakom mig, stod Micke, du kommer väl ihåg honom?
– Javisst, svarar Beatrice och rodnar en aning.
Jag vet att Bettan varit kär i honom under större delen av vår skolgång och jag tvekar en aning innan jag fortsätter. Hur hon skall ta det som hände den dagen vet jag inte och det spelar väl egentligen ingen roll, det är ju inte mer än sanningen.
– Ja, där stod han i alla fall och han var lika naken som jag var. Jag tror att jag log och frågade varför han var kvar, men om han svarade så kommer jag inte ihåg det. Vad jag kommer ihåg är att han hoppade på mig och slog mig sönder och samman. Han banka tills jag trodde att han skulle bryta mina ben och slå ut mina tänder, men dem har jag ju kvar, så kanske upplevde jag det som värre än vad det egentligen var.
När han i alla fall slagit mig riktigt blodig började han gråta och chockad som jag var visste jag inte riktigt vad jag gjorde och försökte trösta honom. Jag kramade om honom där han satt på golvet och vaggade fram och tillbaka; jag sa att det inte var någon fara, att jag inte skulle ge honom något trubbel för vad han hade gjort, att jag inte skulle berätta det för någon.
Det verkade fungera och efter en stund slutade han vagga och kramade om mig istället.
Vid det här laget hade chocken lagt sig något och jag började känna mig obekväm med att hålla på och kramas och kela och tramsa sådär helt naken. Efter en stund släppte han taget om mig och såg på mig med sina stora, runda tårfyllda ögon. Jag försökte att se tillbaka men det kändes förbannat pinsamt på något vis. Jag tror att jag tänkte säga att vi kanske borde gå därifrån eller något liknande men innan jag hunnit öppna munnen böjde han sig fram och kysste mina spruckna läppar. Jag fick inte fram ett ord.
Eftersom jag inte visste vad jag skulle göra så jag lät honom kyssa mig trots att det tog emot – hur det hade gått ifall jag stött bort honom vill jag ens inte tänka på.
Jag pausar och drar ett djupt bloss med ögonen i bordet. Jag väntar på att Beatrice skall säga något, men hon förblir tyst. En tung känsla har tagit kontroll över min kropp och jag vet inte hur jag skall kunna fortsätta men på något vis gör jag det ändå.
– Hans händer rörde sig över min mörbultade, blodiga kropp, gled in där de inte borde vara och rörde den på sätt som den inte var menad att röras på. Hans läppar lämnade mina endast för att omfamna andra delar av mig och på något vis lyckades han få mig hård. Jag tror att jag protesterade, men han verkade inte märka det och jag gjorde inte det motstånd som mitt inre skrek åt mig att göra.
Han luktade så underligt, en doft av något som jag aldrig bett om att få uppleva och inte borde ha behövt utstå. Några år senare skulle samma lukt inte alls verka konstig, och kanske hade jag inte tyckt att det hela var så hemskt om jag vetat hur mitt liv skulle bli.
Jag dricker en klunk öl och drar några bloss.
– Jag vet inte riktigt hur länge han fortsatte på det viset innan han bestämde sig för att ta det till nästa nivå, men redan då kändes det som om han hållit på i en evighet. När han tryckte sig in i mig sved hans hårda kött som om det vore skållande hett och jag försökte skrika. Det var först då jag verkligen började protesterade även om jag hela tiden försökt, men han ville inte ha det och lade bara handen över min mun, viskandes att det inte var någon fara. Men det var det, Bettan, det var mycket farligare än vad jag tror att han någonsin förstod eller skulle vilja förstå.
Något sprack den dagen och jag trodde aldrig att jag skulle lyckas plocka ihop bitarna igen. Jag trodde aldrig att jag skulle känna mig hel efter det Micke gjorde med mig där i omklädningsrummet, men, jag suckar och ser upp på henne, som tur var hade jag fel.
Det var inte förrän jag höll lilla Anders i mina armar och vaggade honom till sömns om nätterna som jag kände mig riktigt glad igen, men nu skall jag inte bli allt för sentimental – nu vill jag ha mer öl!
Jag reser skärrat på mig, går bort till bardisken och drar tag i bartendern.
– Öl! skriker jag och han drar sig vettskrämd loss ur mitt grepp.
– Javisst, sir. Han plockar fram ett stort glas och fyller på det med gyllene bubblande skitöl från en tapp i en tafatt plastkopia av en gammal hederlig öltunna. Det är den enda typen av öl de serverar och jag får helt enkelt leva med det.
Jag tar emot glaset och lämnar fram en hundralapp med en suck. Bartendern tar skyggt emot pengarna med en så skrämd uppsyn att jag nästan vill gråta och jag lägger ena handen på hans axel.
– Ursäkta, stönar jag och ser ner i marken. Det var inte meningen att skrika åt er.
– Äh, det är ingen fara mister Jaguar, svarar den unga mannen med ett generat flin och blir lite röd i ansiktet. Jag är van vid sådant, och du är inte direkt den värste jag stött på härikring.
– Nähä, det var väl bra, svarar jag och har precis vänt mig om för att gå tillbaka till Beatrice och försöka intala mig själv att inte bli arg för att han använt sig av mitt namn, när ett plötsligt anfall av nyfikenhet får mig att stanna upp och se tillbaka på den unga, småsjabbiga bartendern.
– Ursäkta, men vem är då den värsta du varit med om? frågar jag hövligt och ler insmickrande.
– Vad då? Eller, jaha, du menar så. Jo, låt mig se, han gnuggar sin fjuniga haka medan han tänker och jag passar på att memorera killens ansiktsdrag, en process som jag bemästrat under mina år i bankens tjänst och inte brukar ta mig mer än sisådär en femton sekunder.
– Nå, säger jag när jag är färdig och bartendern ser allvarligt på mig.
– Det måste nog vara en man som kom in här med en av våra stammisar för några dagar sedan, suckar han och ryser till av bara tanken på incidenten. Så fort jag fick syn på killen förstod jag att det var trubbel på gång. Jag bad Miguel, ägaren alltså, att få gå hem tidigare eller åtminstone att få tjänstgöra i köket istället för här i baren bara denna gång, men han vägrade.
Darrande stod jag och väntade på att den otäcka djäveln skulle komma fram och beställa något, men till en början satt han bara vid ett bord med killen han kommit in med. De verkade ha en hetsig diskussion av något slag, fast vad om har jag ingen aning; det var ju inte direkt som om jag vågade tjuvlyssna.
De blev allt mer högljudda och till slut skrek de. Det enda jag uppfattade var att det hade något med Bankens upplösning att göra men exakt vad har jag ingen aning om. Grattis till det där med banken förresten.
Jag nickar tyst och säger ingenting.
– Hur som helst så slutar diskussionen tvärt med att en revolver töms och folk börjar skrikande rusa därifrån. Jag visste inte helt säkert vem av dem som hade skjutit, men jag hade mina aningar. Med ögonen fästa vid glaset jag höll på att torka försökte jag att ignorera skottlossningen trots min nyfikenhet och sekunderna drogs ut till oändligheter. Jag ville bara därifrån men att över huvudtaget röra sig skulle vara att riskera sitt liv, så jag stod stilla och fortsatte torka och torka tills jag inte kunde torka längre.
Med en darrig suck ställde jag ifrån mig glaset och såg upp.
Ett halvkvävt skrik undslapp mina torra läppar och jag hoppade till när jag såg att mannen som skjutit satt rakt framför mig med sina ögon fästa vid mina. Hans ansikte etsade sig direkt fast i mitt inre, jag skulle aldrig kunna glömma denna man, inte för det han gjort utan på grund utav hans säregna drag som på något underligt vis var de mest tilldragande jag någonsin sett. Jag menar inte att jag är homosexuell, missförstå mig inte mister, det var bara det att hans ansikte…
Han avbryter sig och får ett drömmande uttryck i ansikte.
Jag låter honom drömma en stund och tids nog fortsätter han, om än något mindre entusiastiskt.
– ”Kan man få en öl eller?”, frågade han med en skrovlig och livlös röst som fick min ryggrad att vilja krulla sig. Jag lyfte upp glaset jag precis ställt ned på bardisken och tog några steg bort till öltappen. Jag passade på att låta en blick svepa över baren och såg att minst fyra personer strukit med i skottlossningen. Blodstänk fläckade väggar och bord – vissa av borden hade till och med skvätts ned av hjärnsubstans och bitar av krossat skallben. Aldrig förr har jag sett ett sådant blodbad, men jag har ju i och för sig inte sett så mycket heller.
Han suckar tungt, skakar lite på huvudet och fortsätter sedan med en mer vaken ton.
– Jag tog några steg tillbaka mot bardisken för att lämna över ölen, så häftigt darrande att det skvätte om det överfulla glaset. Precis som jag skulle ställa ned det på bardisken framför snubben slog han till mig rakt i ansiktet så hårt att glaset flög ur min hand och jag kastades bakåt in i en hylla sprit.
När jag tagit mig upp på mina darrande ben igen var mannen borta och jag torkade det mörka blodet ur mitt mörbultade och såriga ansikte. Spriten sved som eld på mina trasiga läppar och i mina tårfyllda ögon, men jag hade i alla fall klarat kvällen med livet i behåll.
Han suckade igen och såg på mig.
Jag vet inte riktigt vad jag skall säga och säger därför inget utan vänder mig bara om och går tillbaka till bordet där Beatrice tålmodigt väntat.
Hon ser upp på mig när jag sätter mig ned och ställer ifrån mig mitt färskt upphällda ölglas. Hennes sorgsna blick är så mångfasciterad att jag inte riktigt kan tolka den.
– Åh, Damien! snyftar hon plötsligt.
– Hello, rättar jag henne och ser ned i bordet.
– Varför berättade du aldrig det här tidigare? Varför lät du mig inte veta förrän nu? Hennes ögon fylls utav kristallklara tårar som rinner ned för hennes sorgförvridna ansikte. Hon ser nästan ut som om hon skall till att börja drägla, men sväljer sedan, fortfarande snyftande.
– Jag vet inte, svarar jag skamset. Jag visste inte hur du skulle ta det – jag hade ju förstått hur du kände för Micke redan då.
Innan jag hinner protester böjer hon sig över bordet och omfamnar mig och jag känner för första gången under kvällen doften av hennes vackra blonda hår. Jag låter henne ta mig i sina armar men besvarar inte omfamningen, utan sitter stel som en pinne med bordskanten i ett hårt grepp med båda händerna. Jag suckar lättat när hon släpper taget om mig och muttrar tyst för mig själv att det jävla fruntimret fått i sig alldeles för mycket vin.
– Du hade inte behövt oroa dig för hur jag skulle ta det, vi var ju – är ju, rättar hon sig, ändå vänner! Hon torkar sina ögon och hennes svarta maskara smetas ut över hennes gråtsvullna kinder.
Jag suckar, tänder en cigarett och smuttar lite på min öl i väntan på att Beatrice skall samla sig. Så småningom slutar hon snyfta, lyfter upp sin bruna handväska i knät och rotar igenom tills hon hittar en svart dosa som hon öppnar. I dosan finns en spegel och hon ger ifrån sig ett förskräckt tjut när hon får se sig själv.
– Hjälp! Småskrattar hon och torkar sig under ögonen med en näsduk. Jag måste nog gå och snygga till mig lite i damrummet, men sedan måste du fortsätta din berättelse. Och tveka inte att berätta allt, hur hemskt det än må vara, du kommer säkert må bra på att ventilera dina vidriga minnen.
Jag nickar och hon skyndar ivrigt iväg mot toaletten. Jag drar några bloss på min nytända cigarett men kommer fram till att jag inte alls är röksugen och fimpar den i askfatet bredvid det nu utbrunna stearinljuset. Det börjar bli dags att berätta om vad som hände den där dagen då jag stötte på dvärgen, även om det som utspelat sig bara några minuter efter där jag slutat känns svårt att återberätta. Med lite tur klarar jag det utan att visa hur arg jag blir när jag tänker tillbaka på det som hände, kanske kan jag klara mig utan en enda darrning på rösten, kanske kommer jag att bryta ihop. Jag tänker inte mer på saken förrän jag ser Beatrice komma gående tillbaka mot bordet där jag sitter och när hon slår sig ned känner jag kallsvetten samla sig som en klump inom mig, beredd att när som helst klämma sig ut ur mina igentäppta porer och forsa ner över mitt ansikte och min kropp som en obehaglig och illaluktande flod. Jag suckar och drar ett djupt bloss innan jag börjar, sedan sänker jag blicken och orden trillar ur mig utan att jag har en aning om vad jag egentligen säger.

6

– Jag och Dvärgen var framme vid dörren tio minuter senare, och under tiden det tagit oss att gå dit hade jag, som jag sa förut, försökt få honom att hålla tyst. Hans pladder gjorde mig nervös och inget av det han sade var speciellt intressant ens när det hade en aning relevans till vår nuvarande situation. För att tysta den lille djäveln stannade jag då och då upp och stirrade så irriterat på honom att han skämdes. Andra gånger knuffade jag omkull honom eller slet av honom hatten och höll den en bit ovanför honom. Han hoppade och hade sig och försökte få tag i den, men hans knubbiga små ben var för korta för att han skulle kunna hoppa högt nog och jag skrattade åt den värdelösa lilla skiten.
”Det där är inte kul”, sade han ibland men det fick mig bara att skratta ännu mer. Ibland blev jag riktigt arg på honom och då blev han så rädd att det nästan såg ut som om han krympte och blev ännu mindre än vad han egentligen var.
Hur som helst så kom vi till hundrafemte och Dvärgen visade vart man tog av och ledde mig till dörren. Containern som skymt den när Carl skuggat honom stod inte kvar, men på något vis skulle man ändå aldrig ha märkt den om man inte redan visste att den låg där. Stanken som Carl talat om låg mycket riktigt tjock i luften och jag rynkade lite på näsan medan vi försiktigt och långsamt, steg för steg, tog oss mot den. Dvärgen pladdrade ännu mer nu än vad han gjort på vägen dit – han verkade riktigt djävla nervös och hade jag inte varit så tankspridd kanske jag hade kunnat lista ut varför.
”Kom ihåg att jag vägrar att låta dig dra in mig i det här; jag tänker inte gå in genom den där porten oavsett vad du säger!” malde Dvärgdjäveln på och jag suckade frustrerat men sade inget.
När vi var så pass nära att jag med lätthet kunnat sträcka mig ut och vrida om det lilla handtaget stannade jag upp och drog min pistol; jag hade på känn att det var något otäckt på gång, men jag hade aldrig kunnat föreställa mig vad som snart skulle ske.
Jag tvekar lite innan jag fortsätter, tar en klunk öl och plockar fram ännu en cigarett.
– Dvärgen såg skrämt på mig när han märkte att jag dragit min pistol, han var så nervös att han inte uppmärksammat vad jag hållit på med medan han babblat och jag kunde inte direkt klandra honom. Dörren därframme gav ifrån sig en ondskefull vibration som fick håret i naken att resa sig och min mage att vilja vändas ut och in. Jag drog efter andan och lade handen försiktigt på dörrens handtag. En ilning gick från handtaget in i min hand upp genom armen vidare ut i axeln ända upp i min haka som krampaktigt bet ihop. Jag svalde ett par gånger innan jag vågade vrida om.
Låsmekanismen klickade till, dörren gled upp med ett fördjävligt gnällande och skräckslagen böjde jag mig ned och kikade in.
Så här i efter hand skulle jag kunna påstå att jag inte var rädd när jag tog mig en titt in genom det där lilla helveteshålet, Bettan, men det var jag – jag har nog faktiskt aldrig varit riktigt så rädd i hela mitt liv. Hela grejen osade värre än rutten fisk och hela min kropp skrek att något var på tok, ordentligt på tok och även om jag försökte lyssna, fick min stolthet mig att vägra lyda min instinkt att fly därifrån. Jag gick in.
Därinne var det mörkt, en skum belysning i rött och gult fick väggarna att se onaturliga ut, nästan som kulisser, och jag kunde vagt urskilja skuggor av ett flertal män i trenchcoat och hatt. Luften var tjock av cigarrök som sved i ögonen och en obehaglig doft av något ruttet försurade atmosfären på ett sätt som fick hela stället att verka som en mardröm. Det luktade dock inte riktigt lika illa – eller i alla fall inte på samma sätt – som det gjort utanför och jag vände mig om för att se ifall jag kunde lokalisera den andra stankens källa och då kanske jag trodde att det var tur, men nu förbannar jag min nyfikenhet.
Jag hann precis se Dvärgen vända sig för att lägga benen på ryggen men hans korta ben fick aldrig chansen att röra på sig innan jag hade ett fast grepp om nacken på honom.
”Vart fan tror du att du är påväg, lilleman?” morrade jag och drog med honom in genom dörren och stängde den försiktigt bakom mig. Om jag inte hade haft några tankar på att göra en ordentlig entré på kaféet vid 36:e hade jag verkligen inte det nu heller; minsta ljud och jag skulle kunna få en kula i skallen utan att ens hinna märka att någon dragit sin pistol.
Dvärgen såg skräckslaget på mig, men höll sin mun stängd och försökte inte ens göra sig fri från mitt grepp. Till och med en idiot som honom fattade att leken var slut och att allvaret börjat – ett allvar jag då ännu inte riktigt förstått. Utan någon ordväxling drog jag med honom in i rummet vi tagit oss in i och jag blev förvånad över att jag kunde stå raklång utan att slå i taket. Dörren må hända ha varit liten, men innanför den var det högt i tak och att kalla stället riktigt rymligt skulle vara en underdrift; det var enormt!
Jag smög framåt, pressad mot den vänstra väggen, med ena handen i ett grepp om dvärgens skjortkrage och min långsmala läckert utsmyckade pistol i den andra. Fingret låg mjukt mot den glatta avtryckaren och jag var beredd på att skottlossning när som helst skulle kunna utbryta.
Rakt framifrån, kanske en femtio meter bort, kunde jag urskilja hetsiga röster som diskuterade något vansinnigt, men dessa var för förvridna av ett kusligt eko för att jag skulle kunna urskilja exakt vad de talade om.
”…med vem… kan… jag har den med mig… vill du smaka… min pistol…” sade någon.
”Vad fan… man inte ens… det här… för mycket… kvinna… du behöver… pistol… sådant…” svarade en annan, som lät mer upprörd än den förste.
”…ner… ni behöver… så mycket… vi inte lösa… våld… ingen bra… är ni lika… ser ut?” frågade en tredje röst, denna både lugn och sansad; sansad på ett sätt som antydde att den talat var en riktigt kallblodig djävel och inte bara det. Han måste ha varit en kallblodig djävel med pondus. Jag föreställde mig honom framför mig; skäggig, vit hatt och en smutsig men ändå fräsch trenchcoat som dolde hans marmorvitskaftade revolvrar i ett svart läderhöster och två patronbälten korsade vid bröstet. En sådan man som skulle kunna döda en utan att man märkte det eller behöva skämmas. En man med ett namn som det viskades tyst om i de skummaste av alla skumma barer här i staden. Rättvis men skoningslös, ond men med heder.
Fler röster kom simmande från olika hörn och dörrar, de blandades med den tunga röken som låg tät i luften och gav den liv. Jag smög försiktigt förbi en dörröppning utan att se in och drog Dvärgen tätt efter mig.
Det verkade som om vi befann oss i en gigantisk korridor, ty dörröppningar satt lika tätt i de massiva tegelväggarna som fönstren på ett höghus. Golvet var smutsigt och nedblött av en oidentifierbar vätska som tycktes få en starkare och starkare odör ju längre in vi gick och gjorde det svårt att ta sig framåt utan att det lät något fördjävligt, men jag var ju en expert och Dvärgen var tydligen ganska duktig på att smyga, han också. Det var nog ändå tur att det inte var speciellt tyst därinne, för hur vi än ansträngde oss hände det då och då att man trampade fel, råkade stöta till något och kanske någon gång fastnade med foten i en prasslande tidning. Hade det inte varit för de obegripliga ljuden som strömmade ut från alla håll och kanter skulle någon med ett par tränade öron säkerligen kunna höra vår smygande frammarsch.
Lite längre fram hostades lågmäld men ändå svängig storbandsjazz ut från högtalarna på en skruttig skivspelare, och vissa av rummen vi gick förbi låg det folk och knullade i – andra var tomma eller befolkade av skumma typer som höll på med ojusta affärer. Sceneriet lystes upp utav små lampor placerade här och var i hallen och i rummen; alla i olika form och storlek.
Jag började bli riktigt skakis nu och undrade vad det egentligen var jag höll på med. Varför var jag här? Vad hade jag att tjäna på att utforska denna underliga och, som det just nu verkade för mig, poänglösa plats? Men viktigast av allt; varför var jag så förbannat rädd?
Den sista av dessa frågor besvarades av en hane som spändes och en öronbedövande knall som fick mig att hoppa till. Chocken var så överväldigande att jag inte ens märkte att jag fått en kula i benet. Så hörde jag hanen åter spännas och såg att Dvärgen som stod vid min vänstra sida hade sin rykande pistol i handen och precis höll på att göra sig redo att skjuta igen.
Din lilla djävel, viskade jag med sammanbitna tänder, drog min pistol och satte ett skott i käften på Dvärgfan innan han hunnit avlossa sin revolver ännu en gång. Det sprutade blod ur honom medan hans livlösa lilla kropp föll ihop i en hög på marken.
Något rörde sig vid min sida och innan jag hunnit reagera fick jag ännu ett skott i mig; denna gång i mitt andra ben. Varför de djävlarna sköt mig just i benen hade jag ingen aning om och kände inte direkt för att fråga. Jag satte en kula i skallen på mannen som avlossat det andra skottet och ena sidan av toppen på hans huvud exploderade i ett regn av blod, hjärnsubstans och benflisor. Jag snurrade runt och försökte se ifall någon annan dykt upp för att göra slut på mig, men om det fanns någon där var han dold i rökdiset.
Med skjutarn i högsta hugg tog mina ben ett par haltande steg bakåt men stannade mitt i när jag åter hörde en hane spännas.
”Det räcker så, mister Jaguar”, sade någon bakom mig med en bekant röst. ”Släpp vapnet, lyft armarna över huvudet och vänd dig om.”
Jag tvekade en sekund eller två innan jag gjorde som mannen befallt och försökte lista ut varifrån jag kände igen den skrovliga basrösten.
”Det kan väl inte vara…”, viskade jag förskräckt, släppte vapnet och med händerna lyfta över huvudet vände jag mig sakta om; och där stod han, precis som jag trott.
”Direktörn!”, utbrast jag och såg med misstro i mina ögon hur denne sakta gled fram genom den rökfyllda luften tills han stod bara någon meter ifrån mig – såpass nära att hans tobaksinfekterade fräna kroppslukt utan problem lyckades tränga sig igenom stanken i rummet och fylla mina näsborrar med en ännu vidrigare mardrömsodör.
”Hello,” svarade han med ett mustaschprytt leende och tuggande på cigarillen som hängde slappt ur hans ena mungipa satte han sin pistol mot mitt bröst.
”Men, varför…?” frågade jag häpet och Direktörn skrattade bullrande ut ett rökmoln rakt i ansiktet på mig.
”Har du inte listat ut det än?” Han log roat och spottade ut sin söndertuggade cigarill.
Ett ljus började gå upp för mig, men jag visste ännu inte exakt vad som menades med allt det här.
”Mr. J…” mumlade jag och Direktörns leende brednade.
”Just det, Hello, mr. J”, flinade han och pressade pistolpipan hårdare mot mitt bröst. ”Jag antar att både Carl och Dvärgfan har berättat en hel del för dig. En del av det är säkert lögn eller förvirrade teorier som inte riktigt stämmer, men de började båda ana vad det är som egentligen pågår. De kom för nära för att det skulle kännas riktigt bra och jag bestämde mig för att spela ut er mot varandra. Jag gav Carl ditt ärende samtidigt som du fick hans och när du tagit kål på honom gjorde jag samma sak med Dvärgen.”
Plötsligen passade alla bitar ihop, varför både Carl och Dvärgen varit så nervösa – det måste ha varit det här Dvärgen försökt varna mig för!
”Men varför lät du mig komma så här nära? Varför valde du inte någon annan, någon mindre erfaren att ta min roll?” frågade jag och spottade nervöst på marken.
Direktörn skakade bara på huvudet men svarade inte.
”Plocka nu upp din pistol, min vän”, sade han istället, ”så skall vi se till att få ett hyfsat smärtfritt slut på den här historien.”
Till en början stod jag bara där, helt stilla utan att röra en fena; vad var det för något Direktörn planerade egentligen?
Jag hade mina aningar och med en plan som sakta men säkert började ta form i mitt förvirrade huvud böjde jag mig försiktigt ned och sträckte mig efter min skjutare.
Jag pausar och plockar fram en cigarett, tar några klunkar öl och suckar sedan djupt. Beatrice ser på mig i ordlös förväntan och jag ser tillbaka. När jag sedan fortsätter gör jag det med sänkt röst och ett allvarligt tonfall.
– Jag lade försiktigt handen på pistolen och lyfte den så att mitt pekfinger hamnade på avtryckaren. Jag var ännu inte riktigt säker på hur jag skulle göra men som jag sa förut så höll en plan på att formas i mitt huvud – tråkigt nog skulle jag aldrig behöva använda mig av den.
”Sådär ja, lilla gubben”, sjöng Direktörn lyckligt när jag vinglande ställt mig upp igen, ”nu vill jag att du sätter pistolen mot min axel.”
”Som du vill”, suckade jag och tryckte pistolpipan mot hans vänstra axel.
”Duktig pojke.” Han log ett brett leende som visade alla hans skräckinjagande tänder och rufsade hårdhänt om mitt hår med den handskprydda vänsterhanden. ”Nu behöver du bara gapa stort så skall det här vara över på nolltid.”
Jag öppnade munnen, men stängde den igen innan Direktörn hunnit lyfta sin pistol för att kör in den.
”En fråga bara,” log jag och Direktörn suckade otåligt.
”Okej, visst, vännen, men skynda dig – tid är pengar.”
”Skulle jag kunna få en cigarett innan vi gör det här, jag menar om jag ändå skall dö kan jag väl få ta en sista cigg? Jag har egna i bakfickan om du inte vill bjuda.”
Direktörn funderade en stund och bestämde sig sedan för att ändå låta mig ha denna sista glädje.
”Okej, grabben, men skynda dig,” suckade han. ”Jag är en upptagen man och har inte hur mycket tid som helst att slösa på ynklig liten mask som du.”
Jag hölstrade min skjutare och plockade fram mitt paket Newmore. Med en mjuk rörelse svepte jag upp en cigarett och satte den mellan mina skräcktorra läppar. Tändaren hade jag i min vänstra bröstficka och jag plockade med en darrande hand fram den, tände cigaretten och drog ett djupt bloss. Precis som jag började blåsa ut avbröt en röst bakom mig mitt i och jag satte i halsen och hostade till.
”Vad håller ni två på med?” frågade stämman, som verkade vagt bekant och jag vände sakta på huvudet.
Där, bara någon meter bakom mig stod Mr. J och log sitt charmiga leende. Jag blev så paff att cigaretten jag nyss tänt föll ur min gapande mun och släcktes med ett pysande när den föll ned på det våta golvet.
”Hej, där, Direktörn”, sade han utan att se på mig.
Jag såg tillbaka mot Direktörn och upptäckte att han, precis som jag, stod där helt förstelnad och gapade. Det var något konstigt med hans blick som jag först inte kunde sätta fingret på. Att hans ögon glänste för mycket såg jag, men det var först när en tår föll ner på hans kind som jag förstod att han grät.
”Varför ser du så ledsen ut?”, frågade Mr. J roat. När han inte fick något svar försvann leendet från hans läppar och ersattes av en mycket allvarlig uppsyn som fick hans unga ansikte att se mycket äldre ut än vad det gjort tidigare.
”Släpp din revolver”, sade han och lät lika allvarlig som han såg ut. Direktörn lydde utan att röra en min. När vapnet slog i marken vände han sig mot mig och leendet dök upp på hans läppar igen.
”Hej där, Hello.” Han tog ett steg mot mig och försvann ur min sikt, men jag vände mig inte om för att se honom bättre – jag var lika stel som Direktörn och vågade knappt andas. Så kände jag Mr. J’s händer runt min midja och först trodde jag att han försökte omfamna mig, men det var självklart inte hans avsikt. Det var när jag hörde hölstret knäppas upp och kände honom lyfta en av mina pistoler från mitt bälte som jag förstod vad det var han höll på med.
Innan Direktörn hunnit reagera avlossade revolvern tre skott i snabb följd rakt i ansiktet på honom och skallen blåstes bort i ett kladdigt virrvarr av slamsor och blodstänk. Några sekunder verkade kroppen vilja stå kvar där den stod men kollapsade sedan baklänges och föll ned över det blodfläckade golvet med en våt duns. Den sprattlade inte som Carls kropp gjort utan låg helt stilla och inte ut att vara äkta.
De tre skotten ekade länge i korridoren och när de till slut dog ut var det helt tyst därinne. Alla röster hade försvunnit och inga ljud trängde längre ut ur de många rummen.
Mr. J höll fortfarande min pistol riktad mot det ställe där Direktörns huvud en gång funnits men sänkte den strax långsamt och förde smidigt in den i mitt hölster igen. Han drog undan sina armar från mig och backade ett par steg.
Jag vände mig försiktigt om och såg på honom utan att säga någonting. Han såg tillbaka med sina vackra ögon och ett litet leende lekte fortfarande på hans smala men ändå fylliga läppar. Han strök försiktigt bort en hårtest från sitt vänstra öga med en handskbeklädd hand och lät sedan armen falla ner till sin plats vid hans högra sida.
”Tack för lånet”, log han och lät blicken snudda vid min revolver. När jag inte svarade vände han sig om och började gå längre in i korridoren. Efter en stund försvann han i röken och jag föll smärtsamt på knä mot det fuktiga, hårda golvet.
Jag tar en paus och fimpar min cigarett. Ölen är nästan avslagen och jag sveper det sista i en klunk. Jag ställer tillbaka glaset med en smäll och ser på Beatrice.
– Så, Mr. J räddade ditt liv? frågar hon storögt och jag suckar.
– Tja, det kan man väl säga, men det var nog inte tanken med det hela. Du förstår, han hade ju precis skjutit Direktörn – ledaren för Banken – med min revolver och jag i min tur hade ju dödat både Dvärgen och Carl plus den där andra killen som jag skjutit innan Direktörn dök upp. Hur skulle jag förklara det för de andra på Banken?
– Men du var ju oskyldig, du hade ju bara gjort vad du skulle, påpekar Beatrice naivt och jag skrockar åt henne.
– Ja, visst hade jag det, men hur skulle jag kunna bevisa detta? Det fanns inget som helst bevis för någonting av det som Direktörn, Carl och Dvärgen talat om för mig. Dessutom begrep jag då inte alls vad det hela gått ut på; vad det var som varit så viktigt med den information som Carl och Dvärgen fått reda på att Direktörn kunde tänka sig att gå så långt för att röja undan dem.
Nu måste jag dock ha lite mer öl, Bettan, suckar jag och ställer mig upp. Beatrice reser sig, hon också, och tillsammans beger vi oss bort mot bardisken för att beställa mer.

7

Väl därframme upptäcker jag något underligt. Bartendern som jag nyss talat med står inte längre kvar bakom disken utan har ersatts av en mexikan i övre medelåldern med en bred svart mustasch placerad vid den ärrade överläppen mitt i sitt grova och fårade ansikte. På något vis tycker jag mig känna igen honom, men jag är inte helt säker, han ser ju ändå ut som en typisk mexikan så det skulle inte vara konstigt ifall jag blandar ihop honom med någon annan av de vidriga spritgrisarna.
– Una seveca por favor, ler jag och mexikanen ler tillbaka.
– Habla español, senior? frågar han med en ruskig röst och leendet försvinner från mina läppar. Hade jag inte sett den här mannen förut?
– Un poco, suckar jag när jag inte riktigt kan bestämma mig och tar emot glaset som han fyllt på med öl och nu sträcker fram emot mig.
– Hasta luego, ler jag och släpper fram Beatrice som genast börjar stöta på äcklet. Hon har alltid haft en förkärlek för sådana där slemmiga gringos. Lite gitarrspel med smörig sång till, ett flottigt gulaktigt ansikte prytt av en smutsig svartmuskig mustasch och en dålig vana för starksprit är allt som krävs för att få den kvinnan i säng.
Jag går och sätter mig vid vårt bord och smuttar på den halvkassa skitölen. Jag har fortfarande mycket att berätta och har ännu inte kommit till de riktigt osmakliga höjdpunkterna i min återberättelse av den senaste tidens bisarra händelser.