DE VILDA BARNEN OCH DJÄVULSLANDET

8

– Hur jag tog mig hem minns jag inte, fortsätter jag när Beatrice efter en halvtimme dyker upp igen med ännu en flaska rödvin i ena handen och ett nypåfyllt kristallglas i den andra, men rätt som det var satt jag vid mitt köksbord, naken från midjan och neråt med mina skadade ben ombundna med smutsiga tygremsor för att stoppa blödningen.
Anders satt vid min sida i bara sina spindelmannenka-lsonger som börjat anta en gulbrun nyans eftersom han vägrade låta mig tvätta dem. Av någon anledning hade han bara ögon för min blottade penis och jag lade en tidning över den för att han skulle sluta stirra. Jag antar att han önskade att han hade en egen pille, eller kanske hade han bara aldrig sett en förut.
Hur som helst så var jag ganska omtöcknad och benen gjorde förbannat ont så jag bad ungen att hämta min whiskeyflaska. Han gjorde som jag bad honom, och hämtade till och med ett glas utan att jag behövde säga något om det.
Jag tog mig en rejäl sup och slängde sedan ursinnigt det tomma glaset i golvet så det gick i tusen bitar. Anders började förstås böla men jag hade ingen lust att trösta honom och lät honom grina bäst han ville.
Efter en stund drog jag på mig mina byxor och stängde in mig på toaletten för att slippa oljudet. Anders följde bölande efter mig och lade sig och skrek utanför den låsta toalettdörren. Killens skrik var svåra att stå ut med, men den tjocka trädörren tog bort det mesta av den skärande diskanten och en och annan tanke lyckades ta sig fram i mitt medvetande utan att oväsendet hade sönder den.
Det första som slog mig in var att jag var tvungen att fly. När som helst kunde någon från Banken dyka upp för att göra slut på mig. Vart jag skulle ta vägen var inget större problem att lista ut – här utanför stan, i den stora öknen, finns ju oräkneliga hålor att gömma sig i. Problemet var bara hur jag skulle ha råd att överleva, nu när jag inte längre hade något arbete och en unge att försörja. Det var då jag kom att tänka på åren efter att jag gått ut skolan och fattig som ett anus försökt söka jobb på alla möjliga ställen. Jag ändade upp med att supa bort mina sista slantar på salongen på 43:e, ett sjabbigt ställe där alla riktiga förlorare samlades. Det var där jag stötte på Erik för första gången på evigheter. Han var en riktigt misslyckad bekant till mig som alltid lyckades ha tillräckligt med pengar för att försöka supa mig under bordet när jag redan supit bort mina egna. Jag hade hört att han brukade ha sex med killar mot betalning, men ville inte riktigt tro på ryktena.
Hur som helst så var jag tillräckligt full att jag utan problem kunde fråga honom hur det egentligen stod till med hans affärer och han svarade rakt ut att han varit prostituerad de senaste åren.
”Man tjänar ordentligt med pengar och ibland kan det till och med vara skönt att arbeta”, berättade han. ”Det beror ju givetvis på kunden, men det är inte lika illa som man kan tro.
En gång kom det till exempel fram en fet djävla mexare till mig och började tafsa och hålla på. Jag sa att jag kunde låta honom knulla mig om han betalade min spritkonsumtion under kvällen och han gick med på det utan en andra tanke. Hade han vetat att min alkoholtolerans var av stål kanske han hade nekat till erbjudandet men han höll sitt ord och betalade varenda drink jag beställde.
Under kvällens lopp kom jag att inse vilken fullständig idiot killen var och funderade flera gånger på att smyga iväg för att slippa bli knullad av den fete skiten, men istället drack jag bara ännu mer och hittade andra att fördriva tiden med där jag satt vid bardisken.
Stället stängde precis när jag började bli spyfull och jag raglade motvilligt med hem till mexardjäveln.
Han bodde i ett sjabbigt kvarter vid 88:e och jag började känna mig lite orolig för vad som skulle ske, men full som jag var orkade jag inte riktigt bry mig och lät honom släpa mig upp i hans lägenhet.
Väl där började han dilla på mexikanska om något jag inte begrep och efter en stund blev jag så förbannad att jag klippte till honom. Slaget träffade honom rakt i ansiktet och spräckte hans feta näsa så att blodet sprutade över hans förvånade och flottiga ansikte. Jag var för full för att veta riktigt vad jag gjorde så jag bad om ursäkt, men märkte till min förvåning att slaget fått honom att tända till ordentligt. Av någon anledning blev jag än mer förbannad på grund av detta och var på vippen att dra därifrån när jag upptäckte att han slitit av sig byxorna och stod på alla fyra med sin håriga stjärt i vädret.
’Vad i helvete’ muttrade jag och tog ett par steg närmare.
’Knulla hårt, knulla hårt’, sade han med sin djävla spaggesvenska och förbannad som jag var drog jag av mig mitt bälte, slet upp byxorna och pressade in kuken i honom så hårt att han skrek. Jag knullade den lilla skiten tills hans röv sprack, du vet bara sådär på djävulskap, men han måste ha velat ha det precis som jag gav det för jag fick en hundralapp i dricks och ett omtöcknat kåtflin som ovation.”
Skitfull och oerfaren som jag var blev slutet av Eriks historia för mycket för mig och jag spydde över hela bardisken. Ganska pinsamt gjort av mig nu när jag tänker efter; idag skulle inget kunna få mig att reagera på det där viset och absolut inte en sådan lustig historia – men jag är väl i och för sig inte riktigt samma människa som jag var på den tiden.
Jag vaknade i alla fall upp nästa morgon med Eriks armar om mig i hans säng, dit han måste ha släpat mig någon gång under gårkvällen, och satte mig upp med en dunkande huvudvärk och ett skrikande cigarettbegär. Det enda jag mindes av vad som lett upp till detta uppvaknande var Eriks historia och jag funderade över möjligheten att kanske tjäna lite pengar på detta motbjudande vis medan jag rotade igenom mina byxfickor efter mitt cigarettpaket.
När jag klarnat till något och fått i mig en cigg kollade jag att jag fått med mig alla mina tillhörigheter – mina revolvrar som jag fått av min far i stundentgåva, mina två svarta hölster med tillhörande patronbälten och mina sporrprydda boots, allt var där. Sedan väckte jag Erik och tackade honom för att han tagit hand om mig i fyllan.
Jag frågade honom om det var lätt att ta sig in i prostitutionsbranschen och han erbjöd sig att ordna mig en kund eller två om jag ville. Jag svarade att jag skulle tänka på saken och två dagar senare hade jag både de två kunderna han fixat åt mig och ett dussin andra att mjölka på pengar.
Beatrice ser en aning ointresserat på mig och fyller gäspande på sitt glas med rödvin. Jag antar att jag måste ha berättat historien om Erik för henne någon annan gång men bryr mig inte speciellt mycket om saken utan fortsätter istället.
– Tja, där satt jag i alla fall på toaletten och tänkte att det kanske var en bra idé att ta vid min gamla karriär om jag inte skulle kunna få tag på något annat, och jag kände mig redan en aning säkrare här i tillvaron.
Jag låste upp dörren och gick ut och tröstade Anders som fortfarande låg och grät på golvet. Jag förklarade att vi måste bort från stan och plötsligen sken han upp.
”Ska vi flytta?”, frågade han, glad som en rosknopp, och jag kunde inte annat än att låta mina mungipor dras upp i ett litet leende.
”Jajamen, grabben” svarade jag och Anders kastade sig lyckligt i min famn och tryckte sitt könslösa skrev mot min mage.
Jag plockade i ordning de viktigaste av mina ägodelar i en resväska som jag hittade under min säng och tvingade på Anders en t-shirt och ett par skor. Sedan skyndade vi iväg ut ur lägenheten. Det kändes skönt att bli av med min gamla lya för som jag säkert nämnt, hade den blivit invaderat av en massa äckliga skalbaggar och jag hade inte en aning om hur länge till hålan skulle palla deras angrepp innan den helt enkelt föll ihop.
Vi tog oss i rask takt direkt bort mot tågstationen vid 111:e och så fort vi kom dit vi bestämde oss för att åka till en liten håla som kallades för ”el Ciudad del Diablo”. Personligen tyckte jag det lät lite avskräckande med en stad som vi svenskar kallade för Djävulslandet, men Anders pekade på tåget som skulle föra oss dit och vägrade låta sig övertalas om att åka med någon av de andra vagnarna.
Biljetten jag köpte kostade inte mycket och jag fick tillräckligt med växel över för att ha råd att köpa med några flaskor sprit till resan. Tåget skulle inte avgå förrän en timme senare så vi skyndade bort till en spritbutik några kvarter bort på 98:e där jag införskaffade mig några flaskor whiskey och en flaska konjak till mig själv. Anders fick nöja sig med en Bailies.
Resan tog en tre eller fyra dagar och vi spenderade mesta av tiden antingen runtragglande, helt stupfulla, eller sovandes lite här och var. Biljetterna jag köpt var egentligen tredjeklass, men tåget var underbemannat och passagerarna var så få att vi, den tredje dagen då vi gjort slut på allt att dricka, obemärkta kunde smyga oss in i en tom förstaklasskupé där vi myste i de rymliga sofforna.
Vi var båda fortfarande bakfulla när vi anlände vid den skruttiga lilla stationen i la Ciudad del Diablo och ragglade stönande och muttrande av tåget för att leta reda på ett ställe där vi kunde bo. Med en gång fick jag syn på ett sjabbigt hotell där jag lade några av mina sista mynt i handpenning för ett rum en hel månad framåt.
Staden var, precis som jag trott, en riktig liten skithåla men rummet var billigt även med tanke på det dåliga skick det var i.
Vi blev, vänligt nog, informerade av ägaren att det fanns ett dass på bakgården där vi fick pissa och skita när vi behövde, och att de tydligen nyligen installerat en telefonautomat i lobbyn – fast att kalla det rummet för lobby är en gräslig förvrängning av sanningen.
Hur som helst gjorde vi oss genast hemmastadda i vår nya lya; jag packade upp min skit och Anders lade sig för att sova. När jag var klar med mitt och sett till att Anders sov ordentligt tog jag mig ut för att se mig om och kanske hitta en kund så att vi hade råd med frukost till morgonen. Om jag hade tur kanske jag till och med, lite senare under kvällen, skulle ha råd med en öl eller två på någon salong i närheten.
Vindar infekterade landskapet utanför hotellet och förde död och ökensand med sig. Några gamar satt på huset på andra sidan vägen och skriade något förskräckligt när de fick syn på mitt bakfyllesvettäckta ansikte. En och annan tanig häst travade förbi med ett par feta mexare på varje, småbarn lekte med ökenbuskar som rullade gatan fram och kvinnor lagade mat på självdöda getter utanför sina hus. Det var en förskräcklig syn, men jag kände mig ändå hemma i denna nya kravlösa miljö.
Några gringos fick syn på mina revolvrar och visslade efter mig. Hade jag inte varit så bakfull kanske jag hade kommit ihåg att gömma dem i jackfickorna, för revolvrar är något de flesta män som är ute efter lite kul med en annan kille finner avtändande, eller kanske snarare avskräcka-nde.
Jag tog mig bort till en bar som en gång haft ett namn men inte längre hade det och rotade igenom fickorna efter en slant stor nog att betala en öl med. Som tur var hade jag ett litet silvermynt undanstoppat som säkert skulle räcka till minst två muggar och jag slog mig ned på en stol vid bardisken.
”Una serveca, por favor”, suckade jag utan att se på bartendern och han ställde fram en öl på disken framför mig. ”Gracias”, mumlade jag och tog mig en slurk.
Jag satt där en stund, plockade fram en cigarett och väntade på att någon skulle dyka upp och göra dagen lite nyttigare för mig. Det dröjde ett tag, men snart satte sig en annan ickemexikan bredvid mig och jag log förnöjt mot honom.
”Hallå där”, sade jag och försökte låta charmig, men mina hesa bakfylleröst ville inte lyda mig och det blev ett hest kraxande istället. Jag harklade mig och loskade en stor snorklump i en spottkopp vid mina ben.
”Hej”, svarade mannen kort med en bister uppsyn och ropade till sig bartendern. Han beställde en flaska tequila och drog i sig den i ett enda svep – en pokuleringsteknik jag endast sett mexare behärska tidigare men snart skulle komma att vänja mig vid och även själv testa på. När han svalt plockade han fram en cigarett och bad om en till flaska tequila och min nyfikenhet fick mig att luta mig närmare.
”Hur är det fatt egentligen, mister?” frågade jag artigt och mannens härjade blick snuddade vid min egen.
”Det är åt helvete, ska jag be att få tala om!”
Han suckade och svepte den andra flaskan så fort bartendern ställt ifrån sig den.
”Vad säger du om att vi går hem till dig och snackar om det?”, försökte jag mig på och han nappade direkt. Jag gav bartendern mitt sista silvermynt, säker på att jag skulle ha pengar nog att köpa hur många öl jag ville om några timmar, och följde sedan mannen hem. Han bodde inte långt borta, vilket i och för sig säger sig självt – stan var liten som en snorkråka – och vi var inne i hans lägenhet innan vi hunnit bekanta oss ordentligt.
”Nå”, frågade jag när vi satt oss vid hans köksbord och han hällt upp varsitt glas whiskey åt oss, ”vad har du i tankarna min vän?”
”Mitt namn är Vilhelm”, sade han istället för att svara på min fråga och jag suckade.
”Mitt är Damien, men kalla mig Hello”, förklarade jag när jag märkte att han såg frågande på mig och han nickade eftertänksamt.
”Hello, det var mig ett konstigt namn.”
”Vilhelm är väl inte direkt vanligt, det heller” sköt jag in och han skrockade torrt.
”Nej, det har du väl rätt i min vän.”
Hans ögon glittrade och jag tyckte mig kunna urskilja något tragiskt i dem. Denna man måste ha gått igenom något svårt nyligen, det var ett som var säkert.
”Vad är det som har hänt egentligen?”, frågade jag när han inget sade och han suckade tungt.
”Vad som har hänt?” Han såg frågande ut i intet och man skulle aldrig ha kunnat tro att samma kille nyss suttit och skrockat för sig själv. Men det är väl så det brukar vara, eller hur, Bettan?
– Jo, håller hon med och smuttar på sitt vin.
– ”De tog min son idag, det är vad som har hänt”, sade han och såg sorgset på mig efter en stund, ”De djävlarna tar våra söner och våldtar våra döttrar!” fortsätter jag.
”Vilka tar era söner?” ville jag veta och tänkte ögonblickligen på Anders, med en gång rädd att något skulle hända min lilla älskling!
”De vilda barnen kallas de; ett pack unga pojkar som driver runt och gör vårat liv till ett helvete. De är allihop mellan nio och femton – jag skojar inte mister – men oavsett hur unga de är har du aldrig sett ett skickligare gäng tjuvar och mördare! Det är omöjligt att ta kål på dem, och det är ingen som vill göra det heller; de flesta är barn till oss här i byn som el Diablo har förhäxat, gud förbanne hans namn.
Och nu har de fått tag i min son Gabriel!” tjöt han och snyftade våldsamt med sitt ansikte i händerna.
Medan mannen talade började en plan ta form i mitt sluga sinne och jag insåg att jag kanske inte alls skulle behöva leva som prostituerad speciellt länge ifall jag bara kunde genomföra den.
Jag vaknade snart upp ur mina funderingar och märkte att Vilhelm stirrade lustigt på mig.
”Nå,” sade jag och log, ”vad säger du om att ge mig en två eller tre hundra spänn så kan du få använda min kropp för att glömma din sorg i några timmar?”
”Javisst”, suckade mannen, ställde sig upp, knäppte inlevelselöst upp gylfen och drog fram sin snabel.
Några timmar senare var Vilhelms sorg som bortblåst – i alla fall för stunden. Vi låg bredvid varandra i hans säng och njöt av varsin efter-sex-cigarett.
”Jag önskar att jag kunde känna mig så här nöjd hela tiden”, suckade han och drog ett djupt bloss. ”Jag har inte älskat sedan frugan min dog i barnasäng. Jag hade glömt bort hur skönt det kan vara.”
”Jo”, höll jag med, ”men du hade ju en son att tänka på.”
Han fnös och fimpade sin cigarett.
”Och se hur det gick honom! Min Gabriel! Nu är han borta för alltid! Jag som hade tänkt skicka honom in till stan nästa år och ge honom en ordentlig utbildning. Jag ville verkligen att han skulle bli någonting, vad som helst – kanske en lokförare eller kanske en handelsman. Min dröm var att han skulle jobba för Banken, men ett riktigt ärofyllt arbete som det är väl få förunnat.”
Jag sade inget utan drog bara några bloss på min cigarett och stirrade upp i taket.
”Jag älskade honom verkligen, Gabriel, min enda son. Jag döpte honom efter den där ängeln i bibeln. Han lärde sig att blåsa trumpet när han var liten och vi brukade spela tillsammans. Jag hade ett gammalt munspel som jag ackompanjerade honom med. Han frågade aldrig vad som hänt hans mor och fastän jag såg att han undrade berättade jag det aldrig för honom. Jag hade tänkt ta med honom till sin moders grav någon gång när han blev lite äldre och tala om hennes vackra ögon och gyllenblonda hår med den lille krabaten, men ödet verkar ju ha velat annorlunda.”
Jag sade fortfarande inget men fimpade min cigarett. Vilhelms sorgesnack om sonen började få mig på dåligt humör.
”En dag när jag kom hem från kolgruvan, där jag jobbade fram till för något år sedan, och upptäckte att han hade bakat en tårta åt mig”, malde han på. ”Vi hade inte så mycket ingredienser hemma så det blev ett konstigt bakverk, men det var ju tanken som räknades. Jag hade helt glömt bort att det var min födelsedag den där gången, men den lilla rackarn hade kommit ihåg det, förstår du. En sån fin grabb han var, min son.”
Jag reste mig upp och tog mig för pannan. Whiskeyfyllan hade börjat förvandlas till whiskeybakfylla och jag behövde alkohol omgående.
”Jag minns första gången jag såg den lilla sötnosen, när doktorns fru kom ut ur läkarsalen i grannbyn med honom under armen. Jag hade aldrig kunnat föreställa mig att något så vackert som min lilla Gabriel skulle kunna komma från mig och min fula fru. Han jollrade så sött och skrattade när han fick syn på mig. Inte en enda gång under alla de år då jag tog hand om honom grät han.”
Jag satte på mig mina byxor och drog på mig min skjorta. Min fransade mockajacka hängde i hallen men jag ville ha mina pengar innan jag gick. Vilhelms sentimentala babbel var dock outhärdligt och jag visste inte hur länge jag skulle stå ut med det, så jag bad honom att sluta men den djäveln vägra att lyssna.
”Gabriel hit och Gabriel dit. Min son, min son, min son.” det var det enda tokfan hade kvar att säga. Det slutade med att jag satte en kula i skallen på honom och stoppade ner de tre hundralappar han lovat mig i mitt cigarettpaket, resten lämnade jag dock, jag är ju ingen tjuv – eller var det i alla fall inte då.
Medan jag tog mig hemåt funderade jag på ifall jag skulle ha skjutit honom även om han slutat snacka om sin fjolliga son – en djävel som är så mån om sin avkomma borde ju ändå inte få finnas!
Jag tog mig bort till Anders på hotellrummet med en orolig känsla i magen under den sista biten, rädd att han skulle ha blivit bortrövad av de vilda barnen medan jag varit och arbetat. Men han låg kvar i sängen där han legat när jag gått och jag kunde lugnt pusta ut med hjälp av en god cigarett.
Jag bestämde mig för att inte gå ut något mer den dagen, fastän jag var sugen på lite rajtan-tajtan och hade pengar att betala för mig med; jag ville ju inte riksera att förlora min lilla ögonsten och förvandlas till en babblande tokdjävel som Vilhelm!
Jag tar en paus och dricker några klunkar. Sedan vi varit och beställt mer alkohol har Beatrice verkat en aning disträ och jag frågar vad det är för fel.
Äh, Hello, suckar hon och plockar fram en cigg åt sig själv, det är inget speciellt, jag vet att det låter dumt – okänsligt till och med, men jag önskar bara att jag någon gång fick vara med om lite action jag också.

9

– Jag vaknade vid sexsnåret, fortsätter jag en stund senare och börjar för första gången under kvällen känna mig trött, en tidpunkt på morgonen som jag sällan upplevt i vaket tillstånd – om jag inte var ute och festade lite senare än vanligt vill säga, och satte mig upp och såg ut genom fönstret, bort mot horisonten där solen nyss gått upp. Det var något oroande med hur den såg ut där ute i öknen; den hade en kall brinnande klarhet och såg på något vis hänsynslös ut där den hängde som en hatisk gud i det under morgonen pånyttfödda himlavalvet.
Gamarna jag sett föregående dag cirkulerade en bit bort ovanför vad jag antar måste ha varit ett döende djur som doldes av de små fallfärdiga husen, och några morgonpigga gringos var ute med sina magra kossor och sina benrangel till getter.
En fluga satte sig i mitt ansikte och jag viftade bort den utan entusiasm. El Ciudad del Diablo var ingen uppmuntrande syn sådär på morgonkvisten och jag funderade på att gå och lägga mig igen, men bestämde mig istället för att ta en liten promenad och kanske köpa lite mjölk till frukosten.
Hotellet hade ett kök någonstans, där man utan att betala fick värma en kanna te eller koka lite ärtsoppa om man så ville. Det hade ägaren som stått i receptionen glömt att säga när han förklarat vart dasset låg och det där om telefonautomaten, men kommit ihåg att påpeka när jag gått upp på mitt rum igår och jag såg fram emot min första frukost i denna nya omgivning.
När jag klättrade trapporna ner i vad samme man kallat för lobbyn var det tomt och tyst som i graven, men det var inte mig emot. Jag tog mig ut på gatan och gick förbi några mexare bort mot ett skjul som jag passerat på väg hem till Vilhelm igår. Ovan skjulet hade jag lagt märke till att en skylt i matta flagnande färger som förkunnade att här såldes det mjölk satt fastspikad och jag hoppades att de hade öppet.
Kor muade därinifrån och en liten mexarunge sprang mellan mina ben och förbi mig. Jag kliade mig förvånat i skrevet och kom att tänka på att jag kanske borde ha satt på mig byxor eller åtminstone en skjorta innan jag gått ut, men bestämde mig för att det inte spelade någon roll.
Hade det inte varit så tidigt på morgonen hade jag kanske försökt vara artig eller småtrevlig och se proper ut eftersom jag var ny i staden och inte ville skaffa en massa ovänner det första jag gjorde, men nu var jag så trött att jag inte riktigt registrerade hur jag uppförde mig även om jag nu när jag ser tillbaka inser att jag betedde mig ganska klumpigt.
Jag travade in i skjulet och slängde upp dörren med en smäll. Därinne hade en hel spaggefamilj legat och sovit men smällen måste ha väckt dem för hanen for upp och drog genast sin pistol.
Eftersom jag inte hade på mig några kläder så hade jag inte mina skjutare med mig och kunde på intet sätt försvara mig – och tur var väl det. Hade jag haft tillgång till något att skjuta med skulle nog alla i hela familjen ha fått en eller två kulor var i kroppen innan de ens fattat vad som hänt.
”Howdy!” ropade jag istället med ett förskräckligt morgonskrovel till röst och lyfte händerna över huvudet, ”jag ville bara ha lite mjölk!”
Gringon muttrade några mexikanska svordomar och lade ifrån sig revolvern. Sedan vände han sig till honan som fortfarande var helt vettskrämd och gastade åt henne att se till att få fram lite mjölk att sälja mig.
Jag log och bockade när hon gav mig en sur blick, ganska road av scenen som just utspelat sig, och erbjöd henne en cigarett när hon gick förbi. Någon sådan ville hon dock inte ha så jag nöjde mig med att plocka fram en åt mig själv istället och visslade glad i hågen någon gammal visa som min far lärt mig. Jag måhända ha varit naken men cigarettpaketet hade jag ju i alla fall inte glömt och det var väl ändå det viktigaste; det var ju där i jag lagt pengarna jag fått igår.
Jag såg på medan hon mjölkade en av sina magra kor och funderade på att be henne tvätta sina smutsiga händer så att jag inte fick en massa skit min mjölk, men bestämde mig för att tiga. Den vitgula vätskan som kvinnan klämde ut ur kons grånade juver såg ändå inte direkt ut att kunna bli värre av lite bakterier och annan skit.
Jag tackade artigt och tog emot när mexarkvinnan fyllt en solkig glasflaska som en av ungarna plockat fram åt henne och räckte fram den.
”Nå”, sade gringon bakom henne, ”det blir 5 kr, senior.”
”Har du växel?” frågade jag, slet fram en hundralapp ur mitt cigarettpaket och viftade fram och tillbaka med den i den torra morgonluften.
”På hundra kronor, senior?” frågade han och skrattade, ”Nej, tyvärr, så mucho har jag inte.”
”Hur löser vi det här då, amigo?”, frågade jag och stoppade pustande tillbaka hundringen i paketet.
”Låt oss säga att det var en present”, föreslog han med ett nonchalant ryck på axlarna, ”så kanske du kan bjuda mig på en serveca på salongen ikväll.”
Han log ett snuskigt leende och jag var inte riktigt säker på om han antydde mer än vad han sade.
”Låter bra. Gracias y hasta luego”, suckade jag och hade precis börjat gå därifrån när han ropade efter mig.
”Tiene una nombre, mi compadre?” vrålade han.
“Hello”, svarade jag, ”y tú?“.
”No tengo una nombre, senior.”
Jag fortsatte gå utan att säga något mer. Det verkade som att jag, redan andra dagen i el Ciudad del Diablo, hade skaffat mig en första vän. Det var vad jag trodde i alla fall.

10

– Jag var tillbaka uppe i rummet vid halv sju och bestämde mig för att väcka Anders. Han sov tungt, men efter att jag skakat om honom ett par gånger kvicknade han till och satte sig upp med en gäspning.
”Vad är klockan?” ville den lilla rackarn veta och jag killade honom på magen där naveln borde ha suttit.
”Den är snart sju”, svarade jag när han skrattade förtjust, rätade på ryggen och räckte över honom lite kläder att ta på sig.
Som vanligt vägrade han ha något annat än spindelmannenkalsongerna på underkroppen, men jag orkade inte tjafsa och lät honom hållas.
Vi tog oss ned i det lilla köket som inretts i gammal hederlig västernstil och jag förvånades över att rummet såg så mycket mer påkostat ut än resten av stället. Där fanns allt från ett gammalt fallfärdigt piano till en tom liten bar som även den var i dåligt skick, men det som fångade min blick var en gammal rostig strutgrammofon.
Jag vevade igång apparaten och till min förvåning upptäckte jag att det var Edith Piaf’s ”Les Amants d’un Jour” som kom vibrerande ut ur den trumpetliknande tratten.
Smågnolande dansade jag bort till baren, plockade åt mig en kanna som stod där på en hylla och bad Anders springa ut på bakgården och pumpa den full med vatten så vi kunde koka oss varsin kopp te.
Han lydde utan gnäll och jag satte mig vid bordet där skivspelarn stod för att sjunga med i texten, men hann aldrig så långt. Inspringande kom hotellägarn och drog tag i mig. Han svängde mig runt i en piruett som fick mig att tappa andan och tillsammans dansade vi hetsigt till den lugna låten. Vi råkade välta några stolar och bord i bara farten, men dessa plockade vi skrattande upp tillsammans när dansen var över.
Jag hade inte haft så roligt på flera veckor och glömde helt bort allt vad frukost och Anders hette. Det var först några minuter senare som jag insåg att den lilla djäveln inte kommit tillbaka och anade genast oråd.
Ut på bakgården skyndade jag med dragen revolver, men jag måste ha kommit försent för någon Anders syntes inte till vart jag än vände mig.
Ursinnig av oro rusade jag genom hotellet och ut ur entrén precis i tid att se en gigantisk flock småbarn rida iväg ut mot öknen. Jag förstod genast vad som skett och förbannade min oförsiktighet.
Jag tar en paus och smuttar lite på min öl.
Hade de vilda barnen tagit honom? frågade Beatrice oroat och jag nickade.
Klart som fan att de tagit honom! Det fanns ingen tvekan om saken. Jag skyndade bort till sheriffen för att be om hjälp, men när jag frågade om vägen till stans poliskontor skakade folk bara på huvudet och suckade åt mig. Jag insåg strax att där inte fanns någon polis, än mindre en sheriff och satte mig ned i smutsen mitt på vägen.
Villrådig som jag var i min nya otäcka situation bestämde jag mig att gå till den enda jag lärt känna under min korta vistelse i den där förbannade staden och fann honom genast utanför det skitiga skjulet där hans fru fortfarande mjölkade sina halvdöda kor och sjasade med sina fula barn.
”Hola, gringo”, ropade jag och skyndade mig bort till honom.
”Senior”, sade han och bockade med ett av sina snuskiga leenden opassande placerat i sitt flottiga ansikte.
”Min son, Anders, har blivit bortförd av de som folk här i stan kallar de vilda barnen och jag behöver din hjälp att få honom tillbaka”, halvljög jag för att slippa förklara en massa. ”Jag betalar dig trehundra spänn om du gör mig denna tjänst. Snälla, jag ber dig.”
”Impossible” svarade han bara och skakade på huvudet. ”Jag kan inte hjälpa dig min vän. Inte för alla pengar i stan. Det går bara inte.”
Jag försökte övertala honom några minuter men insåg strax att jag aldrig skulle kunna lyckas, så istället frågade jag om han hade en häst.
”En häst?” frågade han roat. ”Självfallet har jag en häst mister – vi befinner ju oss i el Ciudad del Diablo trots allt – men vill du låna den så får du ge mig dina tre hundralappar. Du kommer ändå inte att återvända levande, och den där häststackarn kommer jag aldrig se skymten av ifall du beger dig efter dem.”
”Tre hundra?” frågade jag eftertänksamt och övervägde mina alternativ. ”Låt mig se skiten först, så skall vi se om jag kan gå med på ditt förslag, gringo.”
Jag väntade utanför medan mannen gick in i skjulet för att hämta sin häst och när han kom tillbaka hade jag bestämt mig för hur jag skulle göra.
Hästen såg inte så pjåkig ut, den var i alla fall i bättre skick än kossorna och jag antog att den fick duga.
Innan mannen hann reagera drog jag fram min ena skjutare och satte ett skott i pannan på honom. Frugan började skrika men jag tyckte att det var illa nog för barnen hennes att hädanefter inte ha någon att kalla far så jag lät henne leva. Med snitsigt fotarbete svingade jag mig upp på hästen och innan någon kunde hindra mig galopperade jag bort åt det håll jag sett de vilda barnen rida. Det skulle säkert bli en lång och tröttsam färd, och innan jag hunnit ifatt dem skulle jag kanske, med lite otur, ha törstat ihjäl, men det var en risk jag var tvungen att ta.
– Äh, men Hello, du behöver väl inte åma dig sådär? gnäller Beatrice buttert, jag vet ju redan att du överlevde!
– Avbryt mig inte! fräser jag och hinner precis tygla en kliande lust att klippa till henne. Ni kvinnor kommer aldrig förstå er på berättandets teknik som vi män gör, förstår du inte att det är för din skull jag överdramatiserar det hela en aning? Hur kul skulle det vara att höra allt det här berättat utan minsta inlevelse?
– Men, trilskas Beatrice, jag menar bara att det lät lite fånigt, inte att…
– Fånigt? vrålar jag och flyger upp ur stolen. Kallar du dessa vidriga minnen för fåniga? Nej nu har du gått för långt, kvinna!
Jag sliter åt mig min kappa och vänder tvärt på klacken för att störta ut ur salongen, men är en aning för berusad för att det skall gå speciellt smidigt. Beatrice hinner upp och får tag i mig innan jag tagit mer än två tre steg och hon slänger mig våldsamt ned i stolen igen.
– Lyssna nu, karldjävel, ryter hon och tar tag i min krage, jag menade det inte på det viset, jag tycker om sättet du berättar på, men vi har ju inte hela kvällen på oss, så du kanske kunde fila ner dina utsvävningar en aning så finns det i alla fall en möjlighet att du hinner klart innan stället stänger!
– Lugna dig, kvinna, gormar jag tillbaka och gör mig fri från hennes grepp men sitter kvar där jag sitter, jag vill verkligen berätta klart innan de stänger för kvällen, fortsätter jag med en något mer sansat tonfall, men om jag inte får berätta allt som det kommer vet jag inte om jag skulle klara av det hela. Jag kan inte hjälpa att det kanske blir lite trist ibland, eller om jag kanske överdramatiserar, det är bara så det är. Det har hänt så mycket att jag inte riktigt kan avgöra vad som är viktigt och inte och tyvärr klarar jag bara inte av att göra allt på dina villkor.
Beatrice sätter sig ner och plockar fram en cigarett.
– Vad säger du om att jag köper oss varsin drink? frågar hon när jag inte säger något mer och jag nickar tacksamt.
Jag börjar resa på mig, men Beatrice gestikulerar åt mig att sitta kvar och säger att det kanske är bäst ifall jag tar det lugnt och försöker varva ned mig medan hon går att beställer.
– Du ser ut att behöva fundera lite, fortsätter hon, och dessutom vill jag inte att bartendern skall tro att vi är ett par. Jag tror att han kanske är lite tänd på mig.
Hon ler och skyndar iväg.
Medan jag väntar plockar jag också fram en cigarett och blänger tillbaka på de i baren som inte varit tillräckligt fulla för att undgå att märka scenen som utspelat sig mellan mig och Beatrice och nu stirrar skrämt åt mitt håll.
– Djävla fruntimmer, det är vad ni är, hela bunten, mumlar jag och tänder min cigarett.
Så småningom kommer Beatrice tillbaka med varsitt drinkglas åt oss. Dessa ser en aning löjliga ut med både apelsinklyftor och små parasoller i men jag tackar artigt och nämner inget om saken.
– Nå, hur gick det? Kom du i kapp de vilda barnen? frågar hon efter att ha smuttat lite på drycken och jag suckar tungt.
– Ja, det gjorde jag, men det tog mig strax över dygn att rida ifatt dem. Det var några stunder då jag trodde att jag skulle kola i den gassande värmen, och om jag trott att solen varit en hatisk gud visste jag nu att den var något värre än så. En man som upplevt de sätt som detta skinande eldklot kan pina en på ser aldrig upp mot himlen på samma vis igen.
Som tur var hade jag varit ute i öknen med min far när jag var ung och han visade mig att man kunde finna vatten i vissa sorters kaktusar och varnade mig för andra som inte innehöll vatten utan en stark fruktjuice som frätte sönder magen på en. Några gånger under färden när vi stötte på någon sådan där vattenfylld kaktus stannade jag för att skjuta sönder den och lyckades på så vis få i mig tillräckligt med vätska för att klara mig. Men att jag var utmattad, det måste jag medge och att solen brände mitt bleka ansikte tills stora röda sår fick det att se ut som en halvbakad pizza var inte direkt uppmuntrande.
Jag lyckades emellertid hitta en aloe vera katus som jag hade sönder, och baddade mitt svedda plyte med saven i hopp om att mitt ansikte inte skulle få allt för fula ärr – och det verkar ju ha funkat eftersom man knappt ser några efterverkningar av solens brutala angrepp.
Det var först när natten kom som jag bestämde mig för att vila en stund men någon lägereld kunde jag inte tända och dagens outhärdliga hetta blev till ökennattens ondsinta kyla. Jag vet inte riktigt vad som var värst men när morgonen började gry var jag i alla fall tacksam.
Jag fortsatte rida och fick snart syn på en massa små svarta prickar vid horisonten. Nog hade jag aldrig kunnat gissa vad som skulle möta mig när jag tagit mig ända dit bort; inte ens när jag insåg vad det var kunde jag tro mina ögon. Jag trodde väl att det var en sådan där hallucination; en synvilla, fata morgana tror jag att det kallas.
Men allt eftersom jag red närmre och alla absurda detaljer blev tydligare kunde jag inte längre tro att det bara var min inbillning.
Bekanta lukter slingrade sig in i min näsa och sjuklig musik fördes till mina öron av den förrädiska ökenvinden. Det var lukter av godis och gödsel och popcorn och döda djur, och musik som kanske skulle föreställa lustig men lyckades få håret att resa sig i nacken på mig.
Vad som låg därframme var inget annat än ett gigantiskt förfallet tivoli, och med en obehaglig känsla i magen red jag närmare för att se vad det var frågan om.

11

– Jag stannades av två halvnakna pojkar beväpnade med varsitt gammalt rostigt gevär och gick utan att protestera med på att lämna över mina två revolvrar när de bad mig om dem.
Jag försökte förklara att jag inte ville dem något ont utan enbart önskade att få träffa min son Anders en sista gång med de skrattade bara åt mig. Illa var det att bli behandlad sådär av små maskyngel men värre var det med mina ben som fortfarande inte hade läkt ordentligt och gjorde förbannat ont när jag hoppade av hästen. Jag stönade till när jag slog i marken och de två kukungarna skrattade ännu mer.
”Ta mig till den de kallar för el Diablo”, försökte jag mig på att befalla med min hesa röst och dimmiga blick men de fortsatte bara att skratta. Mitt tålamod höll på att ta slut, men vad kunde jag göra?
De förde mig in genom tivolits gigantiska och överdrivet snirkligt utsmyckade portar och jag möttes av en riktigt gräslig syn som jag inte alls var beredd på. Det som Vilhelm berättat om dessa vildar hade inte på något vis kommit i närheten av den fruktansvärda sanningen och när jag nu såg vad dessa unga barbarer var kapabla till önskade jag att jag aldrig ridit efter den där dumma ungen!
Innanför portarna låg vad som vid en första anblick såg ut som ett helt vanligt nöjesfält; där fanns berg- och dalbanor och karuseller, stånd där folk en gång sålt godis och serverat mat till tivolits besökare, men något var fel med det hela. Många av utsmyckningarna hade tagits bort och ersatts med något annat, något som var så ruttet att mina ögon var tvungna att vänja sig vid de möglande texturerna dessa objekt hade, innan jag kunde förstå vad mina de inte ville visa mig. Det var först en stund senare, då jag kommit lite närmare som jag insåg jag vad det egentligen var jag såg. Det var lik.
Hela stället var dekorerat med benknotor och kroppsdelar, döda människo- och djurkroppar och en enorm massa smycken av olika slag och storlekar. Där fanns guld i massor, ädelstenar och silver, ja allt du kan tänka dig, Bettan.
Antika möbler hängde upp och ned i nöjesattraktioner förvandlade till obscena altare av guld och människobitar som såg ut att användas för att tillbe gudar allt för hemska för att föreställa sig, och de små gångstigarna vilka gick som spår mellan de förfallna stånden och sönderruttnade restaurangerna var kantade med hopbundna benbitar som fungerade som ett lågt staket. Själva gångarna bestod av revben och ryggradar som prydligt fogats ihop till en knagglig men relativt slät yta – slät nog att stå och gå på i varje fall.
Vapen låg slängda här och var och överallt stojade unga pojkar. En del av dem fördrev dödtiden med att klättra i monumenten de byggt eller med att grilla färskt bloddrypande kött från jag vet inte vad medan andra helt enkelt red runt på sina hästar och skjöt vilt i luften.
En perverterad hednisk stämning rådde och jag kände mitt kokande skinn täckas av gåshud – jag ville inte ens föreställa mig vad dessa små bestar skulle kunna tänkas göra av mig.
De två vaktynglena som släpade mig fram ropade åt en annan pojke, denna med bar ärrad överkropp och ett grymt leende inetsat i sitt unga men ändå härjade ansikte. Han struttade fram emot mig och innan jag hann reagera hade han kört upp sin fot mellan mina ben och tryckte till så det sprängde ordentligt av fruktansvärd smärta i hela min underkropp.
”Vad gör en luffare som du i våran lya?” frågade han med en grymtning och synade mig från topp till tå.
”Jag kom hit för att tala med er ledare om en pojke vid namn Anders”, svarade jag med mina käkar hårt sammanbitna i smärta.
”Och vad får dig att tro att vår herre, el Diablo, skulle vilja tala med en nolla som du?”
Han drog bort sin fot från mitt skrev och spottade mig i ansiktet med en sur loska.
Jag var så förbannad och uttorkad att jag inte kunde tänka klart, men så kom det till mig och med mina sista krafter gjorde jag mig fri från de två vakternas grepp och rätade på mig.
”Jag måhända se ut som en nolla just nu, men jag är mannens som ensam dödade Direktörn, ledaren för Banken!” ljög jag kallt och undrade ifall nyheten om Direktörns död nått ända hit ut medan jag försökte hålla mig stilla. Benen ville hela tiden vika sig och jag hade fortfarande fruktansvärt ont i magen efter foten jag fått upp i skrevet.
Pojkens flin falnade något och hans ögon vidgades en aning. Sedan smalnade de igen och han blev allvarlig.
”Vad är ditt namn, gubbe?” frågade han och fingrade med högerhanden på sin ena revolver, som satt fastspänd runt hans midja i ett hölster inte helt olikt mitt eget.
”Mitt namn är Damien Jaguar, men folk kallar mig Hello”, svarade jag och tog ett hotfullt steg emot honom. Det gällde för mig att ingjuta skräck eller åtminstone respekt i den lilla djäveln, annars skulle det nog ha varit ute med mig.
Hans hand stelnade till och han synade mig igen – ett ganska tydligt tecken att nyheten att en man vid mitt namn haft ihjäl denna betydelsefulla person. Jag förstod genast att hans lilla pojkhjärna försökte lista ut om jag talade sanning eller ljög och han såg för ett ögonblick riktigt bekymrad ut. Men så letade sig det där grova leendet in i hans onda ansikte igen, då han plötsligen insåg att han inte behövde komma fram till någonting alls.
”Okej, mister”, sade han och slappnade av. ”Du skall få träffa el Diablo, så kanske han kan lista ut om du är den du säger dig vara eller inte, och sedan bestämma vad vi skall göra med dig.”
”Tack”, sade jag och skulle till att säga något mer – jag vet inte vad – men föll istället ihop på den benprydda marken och tuppade av.
När jag vaknade upp låg jag i en gigantisk bädd av något gammeldags slag och en ung blond pojke satt i en bisarrt utsmyckad fåtölj av benknotor, trä och halvmögliga sidenkuddar, en bit bort.
”Så du är vaken nu”, sade han med en mild röst och såg på mig med sina stora nyfikna blå ögon.
Jag satte mig upp och såg mig omkring bara för att sjunka tillbaka när jag kom ihåg vart jag var.
”Du säger att ditt namn är Hello”, fortsatte pojken när jag inte svarade och jag nickade uppgivet. Pojken reste på sig och satte sig vid sängkanten med handen utsträckt åt mitt håll.
Jag förstod först inte vad han menade men skakade den sedan och fick ett leende som tack.
”Mitt namn är det inte många som vet, men de flesta kallar mig el Diablo.”
Jag granskade grabben med en misstänksam blick. Hans lilla kropp var klädd i smutsiga trasor till kläder och hans huvud saknade hatt. Runt halsen hade han ett band med ett guldhänge föreställande en get och hans bälte pryddes av två smidigt utformade hölster i fläckfri mocka. Revolvrarna som satt instuckna i dessa hade kolvar i finaste elfenben med något detaljerat mönster som inte riktigt gick att urskilja exakt vad det föreställde inristat i sig och pojkens grova läderbyxor, som var mörkbruna av skit, följdes av ett par slitna boots med silversporrar. Hans händer var små men grova och de nedslitna naglarna hade blod under sig.
Jag kom fram till att pojken mycket väl kunde tala sanning om vem han var, men förstod inte riktigt hur jag skulle tolka hans vänliga beteende. Jag hade föreställt mig denne el Diablo som en hårig best, med kalla ondsinta ögon och grova ansiktsdrag, som inte skulle tveka att slita skallen av mig och knulla mig i halsen ifall det föll honom in, men killen som satt framför mig såg ut som en helt normal trettonåring och log vänligt när han märkte hur förbryllad jag var.
”Besviken?”, frågade han när jag inte sagt något på ett tag och jag skakade på huvudet.
”Nej, försök med lättad, så hamnar du närmare”, sade jag och el Diablo skrattade ett förtjusande pojkskratt.
”Nå”, sade han när han slutat skratta och såg allvarligt på mig, ”jag är faktiskt inte heller besviken. En man som ensam lyckats ta kål på en djävel som Direktörn ser du kanske inte ut som, men du verkar vettig och jag antar att det är viktigare med list och skicklighet än vad det är med en skräckinjagande utstrålning, även om det sistnämnda också kan vara praktiskt.”
Jag nickade och försökte dölja min uppskattning av hans komplimang. Kanske skulle det här ordna sig ändå!
”Vad jag skulle vilja veta nu är vad en man som du gör ända här ute.”
Jag svalde försiktigt och försökte att inte verka nervös. Det kändes som om jag lyckades hålla en hyfsat lugn fasad, men jag var samtidigt ganska säker på att el Diablos oskyldigt blå ögon antagligen genomskådade den med största lätthet.
”Ni tog med er en pojke som tillhör mig när ni red igenom el ciudad del Diablo igår morse”, sade jag kort och letade efter något som skulle kunna avslöja vad som gick genom huvudet på den unge grabben men lyckades inte.
”Och ni kom hit för att hämta tillbaka honom?” frågar han med ett leende efter en kort tystnad.
”Tja”, svarade jag, plötsligen lugn, ”jag kom hit för att i alla fall försöka.”
”Då antar jag att ni inte kom hit tomhänt.”
”Vad menar du?”, frågade jag förbryllat och el Diablo suckade.
”Har ni ingenting att erbjuda i utbyte mot denna pojke? Trodde du att vi skulle ge tillbaka honom bara sådär?”
Han reste på sig och gick tillbaka till sin fåtölj.
”Jag som trodde att ni var smart, mister Hello.” suckade han och kliade sig eftertänksamt i håret.
”Se inte ner på mig din lilla snorunge”, morrade jag, plötsligen så ursinnig att ungen hoppade till, ”bara för att du har ett stort gäng grymma mördare och lögnaktiga tjuvar att backa upp dig betyder det inte att du skrämmer mig. Tro inte att du är så viktig bara för att du fått en stad kallad efter dig.”
”Vad menar du?” frågar pojken och det lugna leendet letar sig in i hans unga ansikte igen.
”El Ciudad del Diablo, den kallas väl ändå så efter dig?”
Pojken skrattade och skakade på huvudet.
”Nej, mister, där tar ni tagit fel även om jag måste medge att det är ett rättfärdigat misstag. Den heter så efter min far, själv borde jag väl egentligen kallas el Diablo jr, men hur bra låter det?”
Jag skakade förvirrat på huvudet och skämdes en aning över min förhastade slutsats.
”Min far var stadens övervakare tills han stack därifrån”, förklarar el Diablo, ”han bad mig hålla folket i schack medan han var borta och jag gjorde som han bad mig. Han sade att han skulle återvända med något jag kunde vara stolt över men han har inte kommit tillbaka än. Jag har inte hört av honom sedan den dagen då han lämnade mig här.”
”Då ber jag väl om ursäkt, då”, suckade jag och plockade fram en cigarett ur bakfickan. ”Ska du ha en?” frågade jag och grabben nickade.
”Jag har ett förslag”, sade han medan vi satt och rökte och jag lyssnade uppmärksamt. ”Om du nu är så duktig med dina revolvrar att du ensam klarade av att ta kål på en hårding som Direktörn så finns det bara ett sätt för dig att bevisa vad du går för och på samma gång få tillbaka din son, för jag antar att det är vad han är.”
”Nej, grabben är inte min son”
Jag log och blåste ut ett moln rök. El Diablo såg irriterat på mig och jag släppte min nonchalanta min och suckade.
”Jaja, vem han är spelar väl ingen roll. Fortsätt, du.”
”Hur som helst så är det länge sedan jag fick mig en riktig utmaning”, fortsatte pojken och det lilla leendet letade sig åter in i hans ansikte medan han talade, ”och skulle du klara av att vinna mot mig i en duell skulle vi kunna säga att du får Anders som belöning.”
Jag funderade länge och suckade sedan djupt.
”Vad är haken?”, frågade jag till slut.
”Du är kanske inte så dum trots allt”, log el Diablo och rätade på sig en aning. ”Haken är att om jag dör så måste du stanna här och ta min plats tills min far kommer tillbaka. Jag är inte beredd att bryta mitt löfte till honom bara för mitt eget nöjes skull. Inte för att jag tror att du skulle klara av att vinna mot mig, jag har nog oddsen till min fördel, men man vet ju aldrig.”
”Okej”, suckade jag och försökte låta motvillig, fastän jag redan sedan jag först hört talas om de vilda barnen planerat att göra mig till gruppens ledare, ”jag har väl inget annat val än att gå med på din utmaning, även om jag tycker att det är synd att behöva ta kål på dig för att få tillbaka min Anders. Du verkar vara en hederlig grabb, mister Diablo, och jag är säker på att du skulle bli en hyvens karl ifall du hade chansen att bli vuxen.”
”Du låter självsäker”
”Jag är självsäker”, svarade jag med ett leende och fimpade min cigarett. ”Så länge det inte förekommer några oegentligheter i vår duell kommer jag att lämna dig med ett rykande hål i bröstet innan du ens hunnit dra ditt vapen.”
”Låt oss hoppas att du är lika duktig som du verkar tro” sade pojken och log, ”annars kommer du att få uppleva ditt livs sista överraskning.”