Pojken som inte ville dö

12

– Efter mitt möte med el Diablo fick jag tillbaka mina revolvrar och de flesta av pojkarna behandlade mig som en jämnlike. En del av dem verkade till och med se mig som deras överman, vilket jag i och för sig faktiskt var, medan några andra såg mig som ett hot – något som även det stämde ganska väl.
Jag fick mat att äta och vatten att dricka; de gav min kropp precis vad den behövde men inte allt den ville ha. Mitt sug efter alkohol var så starkt att jag nästan spydde men någon sådan hade de inte. En av ungarna hade dock lite utav öknens egen motsvarighet till sprit, peyote, som genast fick mig på bättre humör. Jag är ingen knarkare, det vet du Bettan, men just då behövde jag verkligen något att låta mig berusas av eller bli hög på. Den lilla kaktusen gav häpnadsväckande resultat och jag hallucinerade några timmar efter att jag ätit skiten, men även om den minskade mitt whiskeysug fanns det fortfarande kvar.
Kanske var det inte bara det att jag var sugen på sprit som fick mig att känna mig en aning illa till mods; jag hade ju faktiskt accepterat en duell med en skytt av okänd skicklighet och var naturligtvis en aning nervös över detta. Men nervositeten gjorde mig inte enbart orolig – jag var ganska positivt upprymd samtidigt.
Saker och ting hade ju gått mycket smidigare än vad jag trott och med lite tur skulle jag uppnå mina välplanerade mål någon gång på eftermiddagen imorgon, då jag och el Diablo bestämt oss för att hålla vår duell.
Sedan jag anlände vid detta makabra tivolihögkvarter hade jag inte sett skymten av Anders, men jag var inte så orolig för honom. Som jag upplevde det var han en person som lätt fick vänner och jag antog och hoppades att de behandlat honom lika väl som de behandlat mig. Hade jag vetat hur fel jag hade skulle jag kanske ha försökt göra något för att hjälpa den lilla stackarn, men det skulle väl inte ha gått något vidare.
Oavsett hur jag blev behandlad av dessa grabbar var jag ju ändå på sätt och vis fortfarande deras fånge, i alla fall tills efter duellen nästa dag.
Medan jag satt och åt för andra gången den dagen talade jag lite med några av killarna och vi fattade genast tycke för varandra. Där fanns Gösta, en småful liten knubbig sak med fräknar och lockigt hår, där fanns Hjalmar, en kille med utseendet på sin sida och ett charmigt flin som fick hans barnsliga ansikte att skina och Kalle, en söt liten grabb som specialiserat sig på att rista in mönster och namn i pistolkolvar. Några till som jag lärde känna var en svarthårig snorunge vid namn Gustav som kunde köra in bägge händerna i sin mun på samma gång – ett partytrick som vi alla njöt av att skåda, ännu en annan var Göran som hade hela ansiktet täckt av fula ärr och en kass tatuering som föreställde en flinande dödskalle på vänster armen, och jag får inte glömma Tor, som berättade vilda historier om hur han brukade våldta sina syskon innan han blev medlem i de vilda barnen.
Det där med sex var ett riktigt hett ämne för dessa unga individer och jag förstod redan innan jag bevittnade det med egna ögon att de ägnade sig åt en hel del sodomi när de inte hade några flickebarn att förgripa sig på.
Så fort vi ätit färdigt ville de ha med mig till vad som en gång varit tivolits spökhus men nu gjorts om till en bordelliknande byggnad där de hade sitt rajtan-tajtan. De lovade mig att försöka få tag i någon alkohol att bjuda på om jag bara ville följa med, och jag hängde villigt på, vilket jag hade gjort även om de inte mutat mig med sina halvlöften om sprit.
Vi var strax framme vid stället och jag granskade storögt den massiva syn som husets fasad hade att erbjuda.
Denna var säkerligen mer skräckinjagande än det gamla spökhuset varit när det använts som ett sådant, för över hela fasaden hängde allehanda obehagligheter och djävulskap. Uppspikade armar och ben mellan rader av avhuggna huvuden stack ut ur väggarna och över den sedan länge söndervittrade skylten hade någon lyckats sätta fast en halv häst som hände där och ruttnade. Oräkneliga andra detaljer har jag glömt sedan jag såg skiten, men att det var en riktig syn det måste ändå sägas. På ett makabert vis såg det hela nästan lika roligt ut som det var skräckinjagande och jag hade vissa förhoppningar när jag steg in genom husets två spruckna svängdörrar.
Jag möttes av barnsligt tjatter och smärtfyllt kvidande. Överallt pökade de små djävlarna eller tvingade varandra till oralsex. Några lite äldre barn, kanske en fjorton femton satt vid ett bord i rummets bortre ände och spelade kort om vem av dem som först skulle få knulla en gråtande liten parvel som låg naken i ett hörn.
Luften var fylld av rök men det stank ändå bajs därinne. Den påträngande lukten av analsex fick mig att minnas gamla goda tider och ett ofrivilligt leende smög sig fram på mina läppar medan jag leddes längre in i huset.
Rummet som låg innanför det förra var inrett i samma stil som husets fasad; där hängde allt vidrigt man kunde tänka sig och golvet var täckt av både krossade och hela spritflaskor, men de var alla tomma. På väggarna hängde huvuden som målats som måltavlor och några skitungar stod och kastade dart. Vi gick hastigt vidare och kom in i ett rum i ungefär samma stil men med mer sparsamt dekorerade väggar. Där pågick dock ingen pilkastning, det var rysk roulette som gällde här och de nedblodade väggarna som var fulla av skallbensbitar och skvätt av hjärnsubstans vittnade om att det tydligen brukade vara just denna sport som rummet alltid hade att erbjuda.
Medan vi gick genom rummet hade någon otur; ett skott smällde av och med ett jubel från de andra deltagarna föll en söt liten grabb ned från stolen där han nyss suttit och slog i golvet med halva skallen bortblåst.
Vi tog oss vidare utan att ägna mer än en blick åt scenen. Till slut kom vi fram till vårt mål. Ett litet rum fullt utav nakna småpojkar som krälade runt på golvet och ett barskåp med ett träbord som bardisk framför sig. Bakom disken stod en pojke iförd en nedskitad kostym och en löjlig hatt som var alldeles för stor för hans lilla huvud.
Mina nyblivna unga vänner gick fram och tjivades med honom ett slag, och efter några minuters högljutt övertalande lyckades de få grabben att ge dem en flaska billig whiskey som de genast langade över till mig. Jag tackade och skruvade snabbt av locket för att ta mig en rejäl klunk himmelsk sprit. Jag svalde med ett hest väsande och log sedan nöjt; min dag hade precis räddats.
Jag lät de små ynglen smaka lite men behöll det mesta själv och drack ihärdigt medan vi talade om det ena och det andra med några av de nakna pojkarna som legat och krälat på golvet som provisoriska stolar. Vi hade det ganska trevligt men snart var grabbarna för kåta för att sitta och snacka med vad jag antar att de såg på som en gammal gubbe, och knullade istället varsin av de pojkar som de nyss använt för att sitta på. Jag tittade roat på och när de allihop var färdiga och hade tömt sina små kukar på pojkjuice var de redo att fortsätta vår diskussion som hade glidit in på alla de hemligheter jag visste om Banken. Jag hade under dagen pumpat dem fulla av onödig information, men de små djävlarna var fortfarande sugna, så jag gav dem vad de ville ha. Jag berättade om alla mina ärenden, det ena tråkigare och mer intetsägande än det andra, men deras stora ögon slutade aldrig hungra efter mer.
Jag berättade om några av mina tidigaste fall, så som Jonas, en kille som jobbade i det vanliga arkivet och misstänkts för att smuggla ut Bankens mappar och sälja dem till den undre världen. Hans ärende hade varit meningslöst och alla misstankar mot honom ogrundade, men jag hade ändå skjutit honom.
Han var en sådan där typ som alltid skulle veta bättre, förstår du, en sån som alltid märkte ord och alltid rättade en när man sa fel. Om jag försökte skämta med honom och råkade dra en dålig vits sade han surt att det inte var roligt och om jag glömt stänga min gylf drog han något skämt som gick ut på att jag knullade med kameler eller getabockar.
Han var en sådan där djävel som helt enkelt inte förtjänade att leva, och genom att ha ihjäl fanstyget insåg jag hur lätt det var att vinkla all fakta som jag behövde för att få det att verka som att jag gjort helt rätt. Denna teknik var inte svår att bemästra och jag hade användning av den i alla år. I alla fall de gånger då jag förhastat tagit till skjutarn – vilket jag medger hände ganska ofta.
När whiskeyflaskan till slut var tom förklarade jag att jag ville gå och lägga mig och pojkarna slogs om att få dela med sig av sina sängar. Det slutade med att jag fick sova med Hjalmar som, vilket jag redan påpekat, inte såg allt för dum ut. Han visade mig till sin bädd vilken låg i ett gammalt korvstånd och de andra följde oss ända fram till ytterdörren.
Jag sade god natt och följde sedan Hjalmar in i det lilla träbygget och vi stängde dörren om oss. Dagens händelser hade fått mig att känna mig utmattad och whiskeyn hade gjort mig pilsk, så jag föreslog att Hjalmar kunde få rida på min fyllehårda penis innan vi försökte sova och han gick villigt med på mitt förslag.
Jag tror att jag somnade med en nöjd min den kvällen, men har egentligen ingen aning; jag var för trött och full för att komma ihåg riktigt hur kvällen slutat när jag steg upp nästa morgon, men det tar vi alldeles strax, nu måste jag pissa, säger jag och ställer mig upp.
Bettan ser på mig och suckar.
– Just när det började bli riktigt spännande, kåtflinar hon och jag skrattar åt henne.
– Jo, du gillar småpojkar, va?
– Åh, ja, stönar hon och jag lämnar henne stirrandes ut i intet med en drömmande blick.
När jag pissat och fixat till mitt rufsiga svarta hår beundrar jag mitt ansikte i spegeln ett tag och kommer fram till att jag fortfarande ser ut som en tonåring trotts att jag är över tjugo. Det måhända vara ölen som får mig att tänka på det viset – jag börjar känna mig ganska redigt på picklurven – men jag tycker faktiskt att jag är rätt het och än är jag sugen på mer att dricka.
På vägen tillbaka till Beatrice börjar jag fundera på hur jag skall formulera mig när jag skall återberätta duellen som lett fram till en av de tragiska anledningarna till att jag återvänt hit till stan och en mening dyker upp i mitt huvud.
”Tala om för honom att jag aldrig kommer att förlåta honom”, viskar en död röst i mitt huvud och jag stryker bort en tår ur ena ögat. Ett sådant sorgligt minne som det jag snart blir tvungen att berätta för Beatrice känns just nu omöjligt att få ur mig, men jag hoppas att jag skall kunna ge det liv igen när det blir dags.
Jag sveper ölen som står på bordet när jag kommer fram och förklarar att jag bara skall beställa en till innan jag fortsätter min berättelse och Beatrice suckar otåligt och ber mig att skynda mig.
På vägen bort till bardisken snyftar jag till och blir tvungen att rusa in på toaletten för att inte börja gråta helt öppet. Jag stannar tills jag fått ur mig varända tår jag har i kroppen och snyggar sedan till mitt hår igen innan jag går ut för att beställa mer att dricka. Snart är kvällen över och min berättelse likaså, men än finns där sorger och lyckliga minnen kvar att tala om och när jag kallar på bartendern vet jag precis hur jag skall fortsätta.




13

– Nästa morgon vaknade jag i Hjalmars armar, förvånad över att inte vara bakfull trots all whiskey jag druckit, och lösgjorde mig genast ur hans omfamning, fortsätter jag när jag återvänt till bordet och Beatrice efter att ha beställt ännu ett gals öl. Jag har aldrig gillat att vakna upp i en annan killes säng, men aldrig kunnat låta bli att inte utnyttja varje chans till sex jag får. På hyfsat gott humör väckte jag grabben och tackade för gårkvällen, innan jag bestämde mig för att leta upp el Diablo.
Jag fann honom i sitt palatsliknande tillhåll som jag antar varit ett konserthus av något slag innan de vilda barnen flyttat in. Nu var dock hela stället ett enda gigantiskt vardagsrum fyllt av de bekvämaste av sängar, soffor och fåtöljer. Det var inte inrett som man skulle kunna föreställa sig att ägaren av ett ställe som det där tivolit skulle inreda sin hemstad, utan hade en ganska precis och fulländad karaktär som skvallrade om både god smak och intelligens.
Jag bugade inför honom och visade min uppriktiga respekt men han skrattade bara och bad mig att sluta vara mig så stel. Han ville att vi skulle bete oss som jämnlikar denna sista dag i något av våra liv.
Vi satte oss ned i en av sofforna och talade om lite allt möjligt medan pojkar kom in och serverade oss vad helst vi önskade. Till min förvåning upptäckte jag att han delade min passion för starksprit och vi söp oss ordentligt fulla innan klockan hade hunnit nå en anständig tid.
Ju närmare vi kom duellen ju sorgligare började det kännas att en av oss skulle behöva dö senare denna eftermiddag, men jag sade inget om saken. Risken fanns ju att jag skulle göra ett intryck av att vara feg och det ville jag då absolut inte. Jag ångrar mig nu när jag tänker tillbaka på det, för på något vis kom jag att verkligen tycka om den där ungen under den korta tid vi umgicks, för att inte säga att jag nästan älskade honom. Inte på något sexuellt vis, eller, tja, visst hade jag kunnat tänka mig att knulla honom eller låta honom knulla mig, men, ja, jag hoppas att du förstår hur jag menar.
– Jo, säger Beatrice och nicka, men fortsätt nu.
– Ja, men så till slut var vi i alla fall båda skitpackade och jag höll precis på att sjunga en sång som jag lärt mig av Göran förra kvällen när el Diablo plötsligen avbröt mig och allvarligt såg in i mina fylletrötta ögon.
”Nu är det väl ändå dags för den där duellen vi kommit överens om,” påpekade han och jag sansade mig.
”Jo, nog är det väl så, antar jag”, suckade jag och reste mig vinglande upp.
El Diablo tog sig på fötter han också, och tillsammans begav vi oss ut ur hans mysiga krypin och började gå bort mot tivolits center. El Diablos undersåtar såg nyfiket på medan vi tog oss fram och omringade honom och mig för att se vad som stod när vi ställt upp oss för att börja duellera.
”Är du säker på att det är det här du vill?” frågade jag och hoppades att han skulle backa ur. Han svarade att det var det här han önskade och jag kunde aldrig avgöra om det var för att han kände sig tvungen eller om han faktiskt ville genomföra sin utmaning.
Vi ställde oss rygg mot rygg och tog sedan sju steg var åt motsatt håll. Hjalmar fick av en händelse agera domare men innan själva duellen började ropade el Diablo åt de andra grabbarna att inte lägga sig i och att lyda allt jag sade och se mig som deras nya ledare ifall det, mot förmodan, skulle vara jag som segrade.
Det blev tyst runtom oss när han nämnde risken att han kunde förlora och en spänning som tidigare legat dold under ytan fick mig nu att börja darra.
Hjalmar hojtade att duellen kunde börja och vi vände oss mot varandra med händerna vid sidorna. Revolverkolvarna glänste under våra spretande fingrar.
Jag granskade med ett sorgset leende på läpparna el Diablos stirriga blick efter tecken på när han kunde tänkas dra och kände svetten pressas ur mina porer för att sakta ta sig ned mot mina ögon. Jag var ganska säker på att jag hade övertaget och det med rätta – men just då var jag ändå en aning skraj eftersom jag inte kunde utesluta möjligheten jag att jag faktiskt skulle kunna förlora. Jag vet inte vad som hade varit värst ifall det hade blivit så; förnedringen att ha blivit dödad av en trettonåring eller just det där med att dö.
Vi stod i alla fall sådär ett tag, helt stilla och stirrade på varandra i vad som inte kan ha varit mer än några minuter men kändes som timtal, båda två beredda på att göra våra drag men fortfarande väntande på att den andra skulle avslöja sig först.
Till slut såg jag el Diablos ögon flacka till och förstod att han tänkte spela sitt kort. Jag tvekade inte en sekund och var inte för sent ute. Hans hand for ner men hann knappt snudda vid kolven innan jag hade min skjutare höjd i handen och avlossade ett skott. Om jag hade kunnat, så hade jag velat se till att skottet inte träffade på någon plats där den hade chansen att ta min måltavlas liv, men jag var lite för full för att riktigt kunna avgöra vart jag siktade och ett hål slets upp en bit ovanför vänstra bröstet, nästan vid halsen, i el Diablos lilla kropp.
Pistolen slungades ur hans hand när han kastades bakåt och jag bet bistert ihop medan pistoleldens dån sakta fördes bort med vinden.
Åskådarna förblev tysta och stilla, och jag kände mig riktigt dum för det jag gjort – men jag hade ju inte haft något val, det hoppas jag att du förstår, Bettan.
Hon nickar otåligt och gestikulerar åt mig att fortsätta.
Hur som helst, suckar jag och tar en klunk öl, så skyndade jag fram till stackarn där han låg i gruset och lyfte upp honom i min famn. Skotthålet blödde en del men inte lika farligt som jag fruktat och jag försökte trösta den chockade lilla pojken och övertyga honom om att han skulle klara sig. Sanningen att säga så visste jag inte alls hur illa däran han var, men jag gissade på att han skulle ha en möjlighet att överleva om vi tog honom till ett sjukhus så fort som möjligt.
Jag bestämde mig med en gång att det var precis vad jag skulle göra, säger jag och tänder en cigarett som jag tankspritt blossar på medan jag fortsätter, och ropade åt pojkarna som stått och tittat på att se till att fixa fram en häst åt mig medan jag såg vad jag kunde göra för deras ledare innan jag påbörjade min färd tillbaka till stan.
”Jag vill inte dö”, viskade grabben medan jag slet av honom hans tröja och rev en tygremsa från den som jag tryckte mot kulhålet för att stoppa blödningen.
”Jag tänker inte låta dig dö”, svarade jag och log så övertygande jag bara kunde. ”Se nu bara till att hålla dig kvar i kroppen tills jag fört dig till ett sjukhus så lovar jag att läkarna tar hand om ditt sår.”
”Jag skall försöka”, sade han och log tacksamt tillbaka.
Jag lossade mina hölster, som jag med pistolerna i stoppade i fickorna, och drog av mig mitt bälte för att binda det om den improviserade kompressen, men kom på att jag borde kolla ifall kulan gått igenom och i så fall sätta en kompress på andra sidan också innan jag band fast något. Jag lyfte hans tunna kropp och böjde mig ned för att se hur ryggen såg ut, men lyckligt vis var den hel och jag band snabbt fast tygklumpen mot såret med min fina livrem som jag en gång för länge sedan fått av min käre far.
Sedan lyfte jag upp hans nätta lilla barnakropp och började bära honom bort mot några av pojkarna som återvänt med en häst till mig, men fick mitt i plötsligen syn på något som gjorde att jag stannade upp. Jag stirrade häpet på en liten gestalt som låg och jämrade sig en bit bort i en liten bur utav rostigt stål och skyndade mig ditåt när jag till min fasa såg att det, precis som jag först tyckt mig ana, var Anders som låg där och kved.
”Min älskling!”, snyftade jag förskräckt och föll på knä vid burens galler, fortfarande med mina armar i ett fast grepp om den skadade el Diablo.
”Hjälp mig!” skrek han när han fick syn på mitt skräckslagna ansikte och jag vände mig om och ropade åt pojkarna att släppa ut den blåslagna ungstackarn.
Killen som sparkat mig i skrevet trädde fram ur en klunga lamslagna åskådare och låste genast upp burens dörr. Medan han gjorde detta muttrade han något om att jag inte borde bry mig om en så äcklig varelse som denna könslösa unge och sade något ursäktande om att de inte hade behandlat den lilla grisen som de gjort ifall de vetat att han var min son.
Jag snäste tillbaka att ungdjäveln fan inte var min son även om jag älskade den penisbefriade lilla idioten och så fort dörren öppnades kastade sig Anders ut och kröp ihop till en boll vid mina fötter där han låg och grät medan jag försökte komma fram till vad jag skulle ta mig till i denna hetsiga och stressande situation.
Det var för mycket på en gång och jag kunde inte på något vis komma fram till vad jag skulle göra. Som tur var fanns det fortfarande liv i de vilda barnens ledare och omtöcknad som han var frågade han mig om detta var pojken jag letat efter.
Jag svarade att visst var det han och el Diablo beordrade pojken som låst upp buren att ta hand om Anders och se till att inget hände honom medan jag var borta. Jag hade inte tid att känna mig tacksam utan rätade bara på mig och fortsatte bort mot hästen som gjorts i ordning åt mig samtidigt som jag försökte ignorera Anders bölande böner om att jag skulle stanna och ta hand om honom.
Innan jag kastade mig upp på hästen vände jag mig om och såg på den lille fan som jag nästan börjat betrakta som min son och ropade att jag snart skulle komma tillbaka, att jag skulle ta hand om honom så fort jag gjort vad jag måste göra.
Han slutade inte gråta för det och medan jag slängde mig upp på hästen och började rida därifrån kände jag tårar strömma från mina egna ögon. Jag visste inte om jag gjorde rätt eller inte, men jag hade bestämt mig att göra mitt bästa för att rädda pojken jag skjutit och stod fast vid mitt beslut.
När jag skulle till att ta mig ut genom tivolits portar hörde jag hovar bakom mig och vände mig om bara för att se att ett femtiotal av de vilda barnens medlemmar hade sadlat upp och nu beredde sig på att följa mig genom öknen bort mot staden för att vara med och rädda deras älskade ledare. Jag kunde inte hjälpa att le medan jag gråtande såg dem komma galopperande efter oss och tillsammans red vi bort från tivolit, bort genom den till synes oändliga öknen mot staden som låg dold bakom oändliga sträckor sanddynor någonstans där bortanför.

14

Jag bestämmer mig för att dansa lite innan jag fortsätter min berättelse och för Beatrice med mig upp på en liten scen där en och annan mänska står och beter sig som en idiot. Vi svänger om till en fin liten melodi som kommer från ett nymodigt band som står och spelar akustisk gitarr och sjunger hest bakom oss. En vild vals tar fart och kvinnan i mina armar skriker av förtjusning medan våra fötter smattrar mot det stenbelagda dansgolvet. Jag ler åt hennes galna skratt och tänker på hur mycket jag kommer att sakna den korkade horan när jag nu efter kvällens slut måste bege mig härifrån. Men jag vet att jag måste göra vad jag måste göra och tänker inte låta någonting, framför allt inte min fyllesentimentalitet, hindra mig. Efter min berättelse finns det bara en sak kvar för mig att göra här i staden innan jag beger mig väster ut igen, men jag försöker att inte tänka på det just nu utan koncentrerar mig på vad som känns viktigt för stunden.
Så, när vi dansat tills vi inte orkar vicka på höfterna eller ta ett enda stapplande danssteg till och svetten fått mitt hår att hänga fastklistrat i mitt ansträngda ansikte bestämmer jag mig för att det är dags att fortsätta med min berättelse där jag slutat om jag nu skall kunna hinna färdigt, och vi går och sätter oss vid vårt bord igen.
– Lyckades du rädda el Diablo? frågar Beatrice nyfiket när vi intagit våra gamla platser och jag suckar tungt.
– Lugna dig, kvinna, jag kommer till det lite senare, säger jag och plockar fram en cigarett men väntar med att tända den. Om du går och beställer mer att dricka så får jag lite tid att pusta ut innan jag fortsätter. Ta en hundring.
Jag räcker fram sedeln och Betrice tar emot den med ett buttert ansiktsuttryck. Hon tycker säkert att jag kräver för mycket av henne, men det skiter jag i. Kvinnor som denna är inte medvetna om sin plats i samhället, tänker jag buttert, men antar att det ändå är det som får mig att älska henne som min bästa vän – trots hennes oturliga könshandikapp.
Medan hon går iväg för att göra vad jag bett henne om sitter jag och funderar på vad det egentligen är som får män att attraheras av dessa menlösa varelser, men kommer inte fram till något. Rent sexuellt kanske jag föredrar kvinnan framför mannen även om jag inte ser någon större skillnad på det hela. Sex är sex och skall inte blandas ihop med det man kallar kärlek och min affektion slösar jag inte hur som helst på korkade hondjur.
Jag suckar och överväger hur jag skall fortsätta att berätta vad som hänt mig. Jag har nu kommit ganska långt i händelseförloppet som fört mig dit jag är idag och det är inte ens en vecka kvar att återberätta, bara några dagar. Det finns dock fortfarande viktiga bitar som jag inte får glömma och andra bitar som jag verkligen skulle vilja lämna osagda, men jag har bestämt mig för att berätta precis allt och det är exakt vad jag tänker göra.
När Beatrice återvänder med ett glas öl och ännu en löjlig drink till sig själv tänder jag cigaretten som jag plockat fram och så fort jag smuttat lite på min dricka kommer jag på precis hur jag skall fortsätta.



15

– Redan första dagen på vår färd började jag känna mig illa till mods, och el Diablos kompress behövde bytas ut ett par gånger när det blödde igenom. Han gnällde inte någonting alls där han låg över hästen några centimeter bakom mig och jag blev flera gånger orolig att den lilla djäveln dött eftersom han aldrig sade något.
Han försökte väl låtsas att han inte hade ont och det var på sitt vis ganska nobelt gjort antar jag, men efter en stund lyckades han inte alls lika bra som han gjort i början. Varje gång vi var tvungna att ta oss upp för en lite större sanddyna gav han ifrån sig halvkväda skrik av smärta och jag var tvungen att bita ihop för att stå ut med oljudet. Anders skrik var inte alls lika illa som dem som kom från det här lilla odjuret; här handlade det om äkta fysisk smärta och jag har alltid tyckt att det är obehagligt att höra folk låta på det viset, i alla fall så länge det inte är sådana som förtjänar det.
När solen började gå ner öppnade grabben käften och talade om sin barndom. Om hur hans fagra farsgubbe hade lyckats skrämma byborna halvt från vettet genom en massa galna upptåg.
En gång hade han tydligen belägrat hela staden med sin armé av småungar och plockat ur varannan av kvinnorna i hela bebyggelsen. De som han valde ut torterades vid ett fält nära tågstationen och barnen turades om att våldta dem. Några av kvinnorna hade varit mödrar till en del av pojkarna och dessa hade de gjort slut på först med överdrivet många slag mot skallen tills där inte någon skalle fanns kvar. En del av de resterande kvinnorna hängdes i de träd som gick att finna i det glesbevuxna landskapet och andra brändes på bål medan de fortfarande levde. Innan kvällen var slut hade åtminstone en fjärdedel av befolkningen i el Ciudad del Diablo gått åt och lilla el Diablos fader hade varit nöjd med dagen. De hade tagit med sig några lik hem som middag och huggit av några skräckförvridna kvinnoskallar att hänga upp som troféer. När de kommit hem hade de haft en festmåltid utan dess like för att fira skräcken de ingjutit i stadens folk.
Där fanns värre historier, det kan jag lova dig Bettan, histor som jag helst vill glömma bort, och till och med sonen till denne demoniske man tyckte att hans far hade gått för långt.
”När min far gav sig av så visste jag inte om jag skulle gråta eller skratta”, erkände den halvdöende grabben. ”Mot mig var han alltid snäll, men hur han behandlade andra kunde jag aldrig riktigt acceptera. Hade det bara varit gringos han dödat hade jag kanske sett mellan fingrarna med en och annan grymhet men varför han höll på sådär med helt vanliga bondlurkar kan jag bara inte förstå. Jag fattar helt enkelt inte varför någon skulle vilja göra något sådant – det var ju helt poänglöst eftersom vi aldrig fick mer än mat på bordet för mödan.
När jag, några år senare, tog över gänget efter farsan blev de alla glada över att få en något mer eftertänksam och mindre impulsiv ledare med riktiga mål och inte bara en lust att mörda.
Vi började stjäla istället för att planlöst mörda och lyckades samla ihop en förmögenhet så att vi kunde leva som den kungar som vi än idag är.
Jag vet att det låter konstigt att tala illa om sin far på det vis jag just gjort,” passade han på att lägga in, ”och att jag säger emot vissa tidigare påståenden, men han var faktiskt ett riktigt svin inser jag nu när jag ligger här och skall dö. När den djäveln stack sade han att han en dag skulle komma tillbaka för att åter leda oss, men jag hoppas att den djäveln aldrig återvänder och ifall han gör det och jag fortfarande är vid liv skall jag ta det på mina axlar att sätta en kula i skallen på den förbannade tokdåren!”
El Diablo snyftade till och jag försökte säga något för att trösta honom.
”Äh, låt dig inte tyngas ned av gamla minnen, min vän. Om du håller på att grina sådär kommer du inte att duga som sällskap och om det är något jag behöver för att orka med denna färd är det just någon att tala med, inte en gråtande lipsill.”
El Diablo tystnade och efter en evighet utan att någon av sa ett skit började jag vissla för att inte bli galen. Det var en visa som min fader brukat vissla för mig när jag var liten och jag tänkte på honom medan jag red. Efter en stund började el Diablo vissla med i melodin och när han väl gjort det dröjde det inte någon längre stund innan jag sjöng för fulla lungor.
Det var en vacker stund och jag kände tårar hota med att åter trilla ned för mina solbrända kinder men innan det hann gå så långt var sången över och vi fortsatte i tystnad.
Hela natten red vi och sade något då och då och fram emot morgonkvisten började grabben hosta obehagligt bakom mig. Det började bli bråttom att få honom till en läkare men jag kunde inte göra mer än vad jag gjorde.
Någon timme senare var vi tvungna att stanna för att låta hästarna vila och de andra som ridit på respektfullt avstånd kom fram för att tala med oss. De var vana vid att färdas genom öknen och förklarade att om vi höll samma tempo vi hittills haft skulle vi vara framme vid en förort till staden jag bara för några dagar sedan flytt. Jag tog mig en cigarett och erbjöd en till el Diablo som tacksamt tog emot trots sin vidriga hosta och vi stannade tills vi båda rökt klart. Den redan slitna hästen hade börjat bli än mer sliten och farten sänktes något när vi fortsatte, dock var det inte någon så farlig fartskillnad att det skulle spela någon större roll. Om bara några timmar borde vi vara framme vid ett ställe där de kunde ta hand om min sårade vän och jag bad till gud att vi inte skulle komma för sent.
Vi red och hade inte längre något att tala om. Dagen passerade utan att vi öppnat munnen annat än för att rapa eller hosta men när det började skymma tyckte jag mig bestämt kunna urskilja små sjabbiga hus vid horisonten och när jag berättade det för el Diablo blev han så glad att han inte kunde hålla käften stäng även om hans ivriga babbel fick honom att hosta värre än någonsin. Innan den hotfulla himlen slocknade var i alla vi framme vid de där fula små husen och då var det så illa med den hostande stackarn att han till slut höll käften.
Jag började genast fråga om vägen till närmsta sjukhus men alla jag frågade sprang bara ifrån oss, vettskrämda av vårt antal. I början sköt jag efter dem som flydde, och träffade ibland, men jag skulle ha behövt göra slut på mitt lager med kulor flera gånger om för att ha haft tillräckligt många att skjuta varenda en av de fega djävlarna. Till slut stötte vi i alla fall på en man tillräckligt råbarkad att våga stå kvar och svara på våra frågor, och när han märkte hur artiga vi var gav han oss genast en utförlig vägbeskrivning. Vi red, omringade av de små husen, över spruckna asfalterade gator åt det håll mannen sagt åt oss att rida och lyckades nästan med en gång att hitta rätt.
Sjukhusbyggnaden var i lika dåligt skick som allt annat i den lilla skruttiga skitstan och jag hoppades att de hade bättre vård än vad de såg ut att ha att erbjuda.
Jag slängde mig av hästen som om jag gjort det oräkneliga gånger tidigare och kände inte av smärtan i benen förrän jag, med el Diablo i min famn, skyndade in genom de gnällande svängdörrarna och in i en dåligt upplyst reception. Jag hojtade åt en av de kvinnliga, blonda receptionisterna att skaffa fram en läkare på stört men hon svarade att jag fick vänta på min tur. Trött och förbannad som jag var släppte jag ned pojken jag bar i famnen och satte ett skott i skallen på den dumma fittan. De andra i rummet började skrika av förfäran och jag fick tygla min lust att skjuta dem allihop eftersom det skulle kunna visa sig att någon av dem var just den läkare vi behövde.
Jag bad åter vänligt om hjälp och under pistolhot var det lättare att få de korkade hororna att förstå att jag menade allvar. Vi eskorterades in i en operationssal av en halvsnygg sköterska med stora tuttar och en välvårdad läkare i finkläder var på plats innan jag hunnit säga bä.
Denne slet bort kompressen jag knåpat ihop från el Diablos bröst och började halvskrikande och med saliv sprutande ur munnen ställa en massa krångliga frågor.
”Hur mycket blod har han förlorat?”, ville han veta, ”Hur länge sedan var det han blev skjuten?” frågade han och ”Vilken blodgrupp har snorvalpen?” var en annan fråga doktorn ville att jag skulle svara på.
Jag berättade vad jag visste och den välklädde djäveln såg oroad ut. Han vägrade säga vad knatten hade för chanser och föste ut mig ur salen in i väntrummet där de andra väntade.
Jag upptäckte att Kalle, killen som jag talat med för några dagar sedan och som gillade att rista in mönster i pistoler fanns ibland dem, och gick fram och snackade lite med den upprörda lilla krabaten. Han bad om en cigg och jag tog fram en åt oss var.
”Hur är det med bossen?”, ville han veta när han tänt sin cigarett och jag förklarade att jag inte visste helt säkert men att han var vid liv, åtminstone för tillfället.
Andra började samlas runtom mig och de frågade alla hur det var med el Diablo och jag fick upprepa mig och svara på andra dumma frågor tills käken höll på att gå ur led.
När alla fått reda på hur situationen såg ut bestämde jag mig för att ta en öl eller två medan jag väntade på att operationen skulle vara över. Jag har aldrig riktigt klarat av sterila miljöer som till exempel de som finns på sjukhus – jag är mycket mer fest vid skitiga barer eller nedgångna lägenheter – och kände mig lättad så fort jag kom därifrån.
Kalle hängde på till ett riktigt sjabbigt litet ställe som hette Kapten Öl några kvarter bort och så fort jag kom innan för dörren kände jag mig hemma. Jag gick genast fram till disken och beställde mig ett stort glas saftig whiskey för att lugna mina kittlande nerver och Kalle var, precis som många andra av smågrabbarna, fast på tequila och svepte ett stort glas sådant långt innan jag var färdig med mitt. Jag såg imponerat på honom men det märkte han inte och jag brydde mig inte om att ge honom någon komplimang för hans storslagna suparvanor.
Det dröjde inte särskilt länge innan jag började känna mig trött efter den långa och plågsamma färden och upptäckte hur förbannat fyllehungrig jag var. Jag beställde en stor flottig hamburgare som säkert var gjort på råttkött eller något annat vidrigt och slukade den slemmiga aptitretaren utan att tugga. Det dröjde inte länge innan jag fick riktigt djävla ont i magen och var tvungen att gå och spy upp skiten på toaletten, men så fort jag hulkat klart beställde jag ändå en till. Denna gången tuggade jag lite ordentligare och fick behålla den vedervärdiga maten i min skrikande mage.
Vi satt där intill småtimmarna och när solen började gå upp öppnades dörren och ett par av de vilda barnen stapplade sömndrucket in.
Jag kunde se i deras skitigt leende ansikten att operationen gått som den skulle och kunde för första gången under två tre dagar lättat pusta ut. Så fort luften gick ur mig däckade jag mot bardisken och minns ingenting förrän jag några timmar senare vaknade upp i ett obekant smålyxigt rum som jag genast identifierade som en hotellsvit. Rummet var ganska rymligt och fönstrena försedda med mysigt blommiga gardiner och några krukväxter stod på fönsterbläcket. Blommor verkade vara temat för dagen och gick igen i de mönstrade tapeterna och i mattan, och de gamla tavlorna som hängde lite varstans föreställde allihop soliga trädgårdar eller fuktiga blomsterängar. Förutom min härliga säng fanns det två andra till min högra sida och i den ena låg Kalle tillsammans med en annan grabb och gosade. När jag satte mig upp kunde jag se att sängen bortom denna också kommit till användning för två pojkar men dessa kände jag inte igen och jag bestämde mig för att gå bort till sjukhuset för att se om jag kunde få några ord med Diablo utan att väcka dem.
Jag satte så tyst jag bara kunde på mig mina byxor och förbannade mig själv för att jag inte tagit tillbaka mitt bälte när doktorn avlägsnat det från pojkens sår. Jag fick helt enkelt ha revolvrarna i fickorna som jag haft under färden hit och försöka hålla byxorna uppe så gott det gick.
Redan på väg bort mot sjukhuset kände jag på mig att det var något fel. Tio hästar stod kvar utanför sjukhus entrén och jag antog att det var tio av de vilda barnen som stannat för att vaka över sin herre. Jag stapplade in och började känna mig riktigt bakis, men tänkte inte så mycket på saken – jag känner mig ju faktiskt ännu konstigare till mods de dagar jag vaknar upp utan bakfyllans härliga huvudvärk.
Plötsligen stannade jag upp och såg mig förvirrat omkring. Hade jag inte varit så bakfull hade jag antagligen märkt vad som var fel så fort jag satt min fot innanför entrédörrarna men nu var jag som jag var och det var först efter några steg som jag insåg hur förbannat tyst receptionen verkade.
Jag såg mig omkring för att försöka finna ett tecken på liv, men där fanns inte en människa. Med en darrande högerhand drog jag genast fram min ena skjutare och började smygandes fortsätta längre in i byggnaden. Jag började få en riktigt obehaglig känsla i magen och kuken min hade krympt ihop och kittlade på det mest irriterande vis.
Jag passerade receptionen och rundade vaksamt ett hörn för att ta mig till korridoren där operationssalen el Diablo blivit tagen till låg. Jag antog att han inte var kvar därinne, men det var i alla fall en utgångspunkt.
Konstigt nog hade jag aldrig en tanke på att fly därifrån fastän jag gjort mer än vad jag behövde och inte direkt ville sätta livet till för ett gäng snorungar som jag inte känt i mer en två dagar, men tanken på att låta pojkarna fixa den här affären själva slog mig aldrig in.
När jag tagit mig runt hörnet som ledde dit jag skulle fick jag sätta ena handen för munnen för att hindra ett äcklat stön. Där i en pöl av blod låg en liten grabb som jag vagt kände igen från igår. Han hade blivit skjuten två gånger i skallen så att den spruckit upp på ett fruktansvärt vis men inte gått i bitar. Grabbens trasiga ansikte visade precis hur rädd han varit sekunden då han dog och jag mådde illa av bara tanken på vad som kunde fått honom så skräckslagen.
Jag tog mig vidare bara för att finna ytterligare tre småpojkars lik, det ena värre åtgånget än det andra och blod täckte det annars fläckfria sjukhusgolvet. Vem som än dödat dessa små yngel hade gjort det på ett onödigt vidrigt och obehagligt vis och även om hela grejen fick mig att må illa, fascinerade samtidigt det blodiga sceneriet mig.
Aldrig hade jag sett avrättningar med sådan ondsint precision eller så skräckfyllda ansikten på några lik jag tidigare stött på, och mina förväntningar på personen vars verk jag nu skådade var högre än vad som möjligen borde kunna uppnås. Jag hade redan mina misstankar om vem denna någon kunde vara och det visade sig lite senare att jag naturligtvis hade rätt, men låt oss ta en sak i taget, Bettan.
Jag drar ett bloss, ser mig om i baren och precis som jag skall ta och fortsätta ser jag något som får mig att smyga ned handen till mitt hölster och försiktigt ta tag i min ena pistol. Två män har dykt upp vid bordet mittemot vårat med varsin tidning som de håller för sina ansikten – ett gamalt skuggningstrick som jag använt mig flera gånger av under mina år i bankens tjänst.
Bettan börjar bli otålig och jag viskar åt henne att spela normal men hon fattar inte vad jag menar. Situationen börjar bli obehaglig och när jag ser mig om efter en flyktväg upptäcker jag att den nye bartendern har dragit fram en gammal bössa med ekkolv som han håller lojt lutad över ena axeln och blicken fäst vid vårt bord.
Det är ett bakhåll, väser jag åt Beatrice och hon ser sig förskräckt omkring, men det är försent. Männen med tidningarna slänger dem åt sidan och drar kvickt fram sina revolvrar och jag slänger mig över bordet för att få Beatrice ur skottlinjen. Jag hinner precis få ner henne på golvet när det första skottet bränner av och känner en kula snudda vid min hatt.
– Jag får nog fortsätta min berättelse en annan gång, viskar jag till Beatrice och sliter fram mina revolvrar där jag ligger på henne. Hon ger ifrån sig ett förskräckt läte innan jag kastar mig upp för att besvara elden och även om jag inte vet det då är det det sista jag kommer att höra av henne på flera år.