Jag bad en flicka en gång i tiden måla mig en värld.
Hon målade den i alla tänkbara färger.

Hon målade himlen klarblå och solen lysande gul.
Hon målade stjärnor, oändligt många stjärnor.
Och hon målade en måne som log.
Hon målade gräset synligt doftande grönt.
Och blommar fick vara både rosa och rött.
Hon målade molnen ljuvligt vita och träden hade orangea löv.

Hon målade världen som hon såg den.
Hon målade en levande värld, där allt levde och inget var dött.

Hon målade möjligheter och lät inget vara omöjligt.
En värld, där solen kunde lysa med en leende måne vid sin sida.
Och miljoner stjärnor kunde finnas bland vita moln.
Blommor som blommade bland höstlöv och doftande grönt gräs.
Hon målade världen, sin värld och den var vacker i alla aspekt.

Jag bad en flicka en gång i tiden måla mig en värld.
Och hon målade mig sin värld.

Den lilla flickans bild av verkligheten är vad jag påminner mig själv om.
Vad jag inom mig bär.
När jag nu som vuxen ibland känner att livet, tyngd på mina axlar innebär.

Den lilla flickan var jag en gång.
Även om, många år sedan dess har gått.
Ska en väg, aldrig aldrig ses som för lång.