-Det här är du, sa psykologen
och ritade en enkel streckgubbe som
föreställer mig, med tofsar i håret.

-Var befinner du dig, just nu, i livet?
frågade psykologen och pekade på
den enkla streckgubben, med tofsarna.


(Tänk om jag vore så där enkel,
drömmer jag mig bort...
Men hör mig själv svara:)


-Jag befinner mig på knivens egg.
-Hur menar du då? undrade hon nyfiket.
Själv försvann jag bort genast där
bortskrämd till andra dimensioner.


(Jag befinner mig i ett gänsland
mellan sunt förnuft och ren galenskap
mellan det levandes livet och döden, i
det vaccumet ni vet som bildas inuti
nålens öga till en stor, vild, orkan.

Jag befinner mig på mitten, på gränsen till
livet men kan bara se på, vågar inte själv
delta aktivt ännu...Men också på gränsen till döden,
för Gud ska veta att den vilan lockar oerhört.)


-Säg mig nu, var befinner du dig, just nu?
Psykolgen iaktar mig nyfiket och pekar på
den slarvigt tecknade streckgubben i
anteckningsblocket framför oss på bordet.
-Jag vet inte...är allt jag förmår mig svara.


(Mitt liv är ett enda kaos och upp och ner
Där tvivel och ångest dränker mig dagligen
och mina gränspsykoser upptar nästan all
vaken livrädd tid och avlöses endast av
sovande maritsliknande, mardrömmar.

Hur förklarar jag det i vardagligt tal
att mina egna demoner äter upp mig
att skuggvärlden som lockar mig existerar
som om de vore på riktigt,även om ni som är
\'å kallat \'friska\' inte kan se den världen?)


-Vet du vad jag tror? säger psykologen
och avbryter mig mina dissocierande drömmar.
-Jag tror att vi inte kommit vidare i
behandlingen för att du är rädd för att lita på den.


(Jag ser på min dagdrömsnäthinna som flashbacks
mig själv avbryta två behandlingar från mitt
förflutna på grund av skräcken i att
behöva lita på någon annan människa.


Jag ser ytterligare en inre bild framför mig
som om den vore idag, där jag blir snorpsykotisk direkt
just som jag blev när jag kom till behandlingshem
nummer två, på grund av samma skräckslagna panikrädsla.)


-Jo så är det nog...svarar jag, och tillägger:
-Så har jag alltid reagerat innan, inför påbörjade
behandlingar också. Jag förstod bara inte att
det har varit likadant så denna gången också.


(Rädslan att behöva lite på psykologer, läkare
ja , att överhuvudtaget behöva lägga sitt liv
i andras händer, skrämmer mig till vanvettet
ändå vet jag att jag måste gå den vägen igen...


Psykologen säger att det hör till behandlingen
att bli så där rädd och att man då som jag nu gjort,
sätter sig på tvären via inläggningar på psyk eller
att man upprepat ställer in alla möten med psykolgen .)


Jag ska börja DBT=dialektisk beteendeterapi
för personer med boderlinepersonlighet
eller Instbil personlighetstörning som det nu mera
allt som oftast heter.


(Men jag skulle göra nästan vad som helst för
att slippa det. SLIPPA VARA JAG och bara
VARA NÅGON HELT ANNAN! Någon underbart,
enkel, okomplicerad, person. Kanske som hon...

...den blyertstecknade, streckgubbeflickan ,med
tofsarna i hårtet, i anteckningsblocket...)