jag vaknar till fågelsång genom fönstret på glänt
ligger kvar och förnimmer kroppens mirakel
och medvetandet den hyser 

att leva länge är att forcera minfält
kamraterna stupar en efter en
och på slutet väntar exilen i ett obekant land
där man inte kan språket och sederna är främmande
det finns bara två sätt:
utforska det nya och förändras
eller förstenas och bli bitterligen ensam

- det växer blommor i Ingenmansland sjöng Vysotskij
och livet lever mig
som fisksprittande fosterrörelser
som när solstrålar bryts i ett glas källvatten
gnistrar ofördunklat idag