Tanken sprang iväg för att hämta något som

jag alldeles glömt. Jag ville ju få något sagt,

något bortom vad alla andra sett och hört.

Jo, för all del. Det skulle bli mer än ord. Det

skulle bli en våg av outsägliga suckar som förtäljt

de ömsintas bokstäver i de sinrikas anstånd.

De skulle bli själens ömma längtan dit droppar i 

daggen, i nattens sena timmar blivit förd. Dit

morgonen lurat utan någon snuvat. Morgon tidig

skulle inget annat, ej heller inget mer se, förrän

timme tidig blivit slagen, i ljuset av sig själv. Ja

dessa ord, dessa små tillförlitliga sekunde av tid.

Att ge upp en liten del av sig själv och se det föras,

röras och till slut mötas. Dessa läppar må uttälja vad

känslor i sig bör. Morgonrodnaden är helt borta och

kvar är du med ord som jag i en liten vrå hämtat.