Det kändes frustrerande,
Jag kom ingen vart.

Det känns som ett helvete.
Jag kanske hade varit den lyckligaste,
men det var jag själv som byggde upp det.

Det kändes som en käftsmäll och en rejäl bakfylla,
murarna bara rasade ihop.

Mitt innersta blottades,
jag stog naken och rädd utan min armé av kärlek.

Kände mig sviken, jag vet att det är egoistiskt.
Kände mig ensam, och inte minst vilsen.

Vart skulle jag ta vägen?
Vem var jag nu?

Efter det första hugget, föll jag ihop.
Jag stod fortfarande upp,
men min själ hade lagt sig ner.

Min själ kröp ihop i fosterställning,
som en ren försvarsmekanism.

Jag kände mig dålig. Jag kände mig ensam.
Borde vetat bättre, men känslan lämnade mig aldrig.

Tack för att jag får vakna upp till en ny morgon, av meningslöst liv...