Likt en fisk, som kommer till ytan
Såg jag den nya värld
Eller den gamla som jag glömt
När jag dränkts av din ”kärlek”



Likt en fånge som suttit i isoleringscell
Kippade mina ögon mot ljuset
Och min ben, bar mej stapplande
När jag inte längre, bands av dina band



Långsamt vande jag mej vid
Att gå, på de runda kullerstenarna
Långsamt vande jag mej vid
Att alla inte tyckte illa om mej


Att allt inte var förbjudet
Att inga batonger, om än i ord
Fördömde allt man ville göra
Och gjorde


Långsamt vande jag mej med livet
Som det borde vara
Men jag vande mej, och
Nu först fattar jag, hur fjättrad jag var…