om man delar sitt liv - "i vått och torrt" - mindre trevligt och trevligt, med en annan människa,

ger delar, fragment och inte hel historia just på grund av att ingen helhet frågas om, ingen nyfikenhet mer än dom klassiska första 6 månadernas wowiga överdrivna men ändå söta förälskelse åhh-arna,

kanske ej heller finns nån helhet att se, vem vet om min helhet är gångbar där i den andres helhet

sångbara nynningar genom
skiftande vindar likt hindar över stäpp
jagade

du klagade och klagade på allt
jag stod för

efter vackert förförande wow
så läckert, lär mig föd mig göd mig

och jag gödde födde och närde
men lära
gör endast du själv

av iver att veta och skapa
lapa livets grädde så rädde den som kan
här här är en man

trodde jag

...men ändå delar det som är viktigt att få ventilera, få prata omkring och få respons och spegling på - vänner brukar.. vädra och dryfta och lyssna och ha åsikter ja, om massa saker och speciellt om andra och om annat...

men om och inför varandra då? vart var intresset förborgat

i sorgen efter ett du som nu är ditt då
stod jag och såg på när borgen rasade

jag hasade utför själv och varje nerv
varje härva av tankar bar jag, skar jag
nytt utav

vart blev du av, du som lovade löften stora
som självaste egot som sken
jag var sen

att släppa dig fri, så stå nu bi bredvid och se

det går utför och uppför i alla banor
skapta för att lindra vanor till lärdom

binda slanor till härom trygga hjärtvrår
du förstår, det går

en på tio av det där, när man är kär
och glömmer sig själv
en på hundra så när, när man är här

som livsmakapär med verktyg egna

om man delar sitt liv men en annan människa för att man har förtroende och tillit nog tillräckligt uppbyggt och känner att man faktiskt kan unna sig att även dela med sig av det allra mest hemliga
som inte får komma ut till allmän kännedom; inga fakta och inga sakliga vetskaper utan bara "att" någonting
som de innersta halvskämmiga tycken och känslorna, kanske minnen man ännu inte ens slutat skämmas för

men får en bedömning på flera års samtal tillbaka
en bedömning som dessutom är vinklad helt fel och tyder på feltolkade delgivningar av en lång berättelse i enskilda fragment

och inte ens kronologiskt, och sen få bedömningen ihopsatt med ett perspektiv som är helt förvridet och egentolkat utifrån egna negativa erfarenheter 

alltså en personlig dom/åsikt/tro

denna gång ut i det fria
det fria livet infångat och splogfårat
för att passa normen

men jag i den formen
jag i den formen, ormen i paradiset

Kaa, Sir Väs och en värmande boa
Jag tog en ett års snoa på myren istället

Istället för en privat dialog med tankar tyck och eventuella råd eller bara ett öra

men i tysthet i skymundanantecknat fakta och egna hårda värderingar upplästa vid nästa fest oavsett omgivning 
suga känslor fakta åsikter i åratal utan att ens säga att "nu är det nog - jag vill inte höra mer" eller "jag har inga svar eller tyck angående det där" eller "ok, du reagerar så men det skulle inte jag ha gjort..blabla.." eller

"är det nåt du behöver hjälp med?" eller

"ok, jag lyssnar men du vet vad jag tycker" eller

"ok det räcker nu!"

 vad enkelt det vore att kalla det missförstånd

dessutom i förevändning av att vänskapen eller förhållandet ej kan hållas kvar för att den som delat sitt liv anses behöva stöttning och den som lyssnat på alla förtroenden inte orkar stötta mer, som det då har antagits utan att ens undra, eller se den vännen må dåligt när egentligen förtroendet är menat som bollplank och chanser till egna initiativ att forma en vänskap på längre sikt

är tystnaden bättre mån tro, är tystnaden bättre

behöva ha stöttning - när syftet med att berätta sitt liv i samlade glimtar - är att ventilera för att kunna sortera intryck och höra om eventuella liknande upplevelser och få fler synvinklar och bättre perspektiv på sitt eget och samtidigt stötta i den andres nu
för att kunna gå vidare i en fördjupad vänskap.

vad svårt det vore

att må dåligt i egen omedveten vetskap/ovetskap ovanpå det som då är, för att alltid vara där som ett öra - en tro som som bevisar att ingenting tagits som det sagts utan gjorts egen bedömning på en egen hiskelig saga med monster som lånta av en mothårshin

vad tyst det vore

dessutom läsa offentligt ett hejdå, utformat som kärleksfullt brev med en önskan om fortsatt lycka och välmenad kärlek om än varmt, inget ont

är liksom tilliten borta sista spiken i kistan slagen i sank

för det var inte så, inte så

offentligöra en annans förtroende - avsked per skyddad poesi fullt möjligt att tyda personlig relation i. i form av ett tycka synd om som man aldrig ens bett om för det som varit är inte som det trotts och den ena har det inte värre än den andra när allt ska till bokfört

om jämfört ska ske

och endast då sätter sig objektiviteten ner för att se 

så för mig är det helt och fullt oförståeligt;  fakta saknas, jag är inte ens tilltalad, frågad eller förvarnad och trots mailad åsikt, och begärd åtgärd för att förhindra för mig och mina barn en eventuell kommande reaktion på denna så kallade poesi, så 

total tystnad, och den tystnaden är av värsta slag för inget går att göra

en vänskap jag börjar tro enbart var för lyssnande på mitt livs förtroenden och ha nåt att göda sin status på; som andligt högtravande och kärleksfull

själv anser jag att kärlek är att se till att vänner mår bra genom att för det första tro på dom, och sen att låta dom vara sig själva utan att bedöma ur egna förvridna perspektiv och ur sina egna personliga erfarenheters ögon

ej dra ur saker som ännu inte är färdiga för ljuset

vägen är lång för små elaka monster
ju kortare ben detsto längre tid tar det

enklast är de stora mastodonterna

en vän ska i mina ögon värderas som tillräckligt värdefull att ha tilliten till att kunna säga till när nåt konstigt känns, eller varför inte fråga hur det står till innan man gör egen tro till allas sanning

men alla vill inte ha den öppenheten, långt ifrån

vänskap är att ge och få, betrakta och acceptera, och framför allt låta vara privat - inte att i tystnad ta emot förtroenden och sen göra om i egen tolkning, och offentligt höja sin egen status med hjälp av det mer eller mindre påhittade ifrågasättningar som gjorts till stående fakta

klubbad säl är också klubbad ihjäl
i rött mot vitt en klar kall död

en röd ros efter lindrar föga i liv före
men en giv är en giv är en giv

tills förlåtelse sker
ja vi är där och jag har dig än mer kär

än förr, och jag ber om förlåt för jag förstod inte heller
din tysta gråt din egna våta myrmarks hålor

jag förstod inte de bål som tändes
av gamla eldar
av åren samlade eldars glöd

jag förstod inte röd som färgernas färg

ner i märg ska den nu, ner i märg

och ingen hör med källan nej ingen rör i redan för het gröt
för där ligger brännt på botten ock skotten ekar fortfarande

fortfarande över kullarna

minns du ån vid gräskanten, vännen
minns du ån

finns inte ens en vilja till att förhindra en familjs framtida eventuella skada beroende på en sån handling, så anser inte jag att det är fråga om vänskap nej. inga hästar i horndal skulle kunna sparka i mig en sådan lögn.

för det gynnar bara en att avsluta nåt på så sätt

men jag drömmer än, vännen, jag drömmer än
och vi är där

åter är vi där, som bröder

om jag själv har gjort något omedvetet som skulle kunna skada nån, och dessutom får reda på det så skulle jag åtgärda det om det ombads, om mitt eget fel och även om i god tro, så fort som möjligt och utan att blinka. dessutom be om ursäkt för att jag trott som jag trott.

och tiderna är inte annorlunda nu - vi är ännu bara sju, min bror
ännu bara sju

om jag nu ens skulle kunna anse mig kalla mig vän, även göra framtid möjlig

så vänskap - visst tacka för det att den är i anden levande, endast, iom att inget görs här nere för dess fortsatta existens

så nej, med en knytnäve i altaret, nej

det finns gränser även för överdriven snällhet

men i min värld finns ingen tid
inget altare och ingen konstlad snällhet

i min värld finns du
en vän, en bror, en kärlek

stor

*

/"Brorsan"