jag räknar kloaktårar och rövknullar krokodiler tills jag blöder från kuken

mitt kranium hänger ute på vädring

jag är en oväderballong i plastförpackning

jag tar faktiskt riktigt ordenligt djupa andetag jag också
titta vad jag kan
jag kan hålla balansen på gatan
jag trillar inte rakt ner på järnvägsrälsen
titta bara

jag går på trottoaren fast min skalle är våldtagen av gud

mitt liv är värt att betrakta
som ett intressant experiment
isolerat från verkligheten

en avgränsad händelse finns inte
om jag spiller min mjölk blir antagligen en ko slaktad i samma ögonblick
det finns tecken jag omedvetet letar efter

i mitt undermedvetna bakom ytan
döljer sig fula fiskar som simmar under huden och tjippar efter vatten
torka mina ögonlock
de döljer ingenting

jag får inget fotfäste

gräset kittlar mina ögon och jag försöker lyssna till fågelsången
som dränks av motorvägarnas hånfulla buller

jag vill sparka sönder varje elskåp jag ser
och riva av mig min ryggrad
slänga ner min massproducerade hjärna i avloppet

jag gräver ner mina dikter i blomkrukorna
och hoppas att det ska växa nya ord som jag kan plocka
sätta i en vas på nattduksbordet
vattnar det gamla med arbetets svett
kan det kallas istället för skammens brinnande hetta
och hoppas att jag kommer lösa demesta som jag gör med tiden, förnekar

dränka min säng i bensin innan jag går och lägger mig
och hoppas att febern inte stiger mig åt huvudet