Rädsla och skuld
när tröttheten slår en över kinden
för att man inte orkar vara mer som de andra
inte ens en stund

Mina drag
blir så hårda i lampans svaga ljus
anar jag
utan att notera det
för jag vill inte veta vad jag tänker

Så trött på livets monopolregler
då saker bara händer sedan tärningen är kastad
och priset är redan fastställt

men hur lär man sig att undvika katastrofer ?