det finns många ord.
alla har yttrats.
det finns många blickar,
hos många människor.
alla har dom fallit över mig.
jag skakar på huvudet när skrynklaren frågar om jag klarar av att gå ner för gatan nu.
jag flinar åt kassörskan som med sorgsna ögon frågar om det är min pappa som ska ha rakbladen jag betalat för.
jag skrattar hela vägen hem från
den där världen jag en gång hörde hemma i.

om ett obestämt antal timmar föds min äldsta brors första barn.
jag vet inte vad det är mina armar längtar efter att omfamna.
om det är ett stycke liv,
rent och orört.
eller om det är en liten kropp
för liten för att själv kunna slita sig ur mina armar
för liten för att själv yttra orden
kasta blickarna
som kan få mig att falla
som trycker mig djupare ner i leran.
kanske längtar jag efter allt.
allt i hela världen.
och kanske längtar jag efter någon som jag.
som är liten och rädd.
någon som jag kan dela tystnaden med.