och den förlorade vänskapen lägger sig som cement i armarna.
jag skulle vilja älska den här dagen,
den här stunden med er.
men jag räknar minuterna till ni åker och jag tillber ensamheten tyst i mitt huvud.
jag skulle vilja säga att
det nog inte finns nåt starkare i hela vida världen
än vår kärlek och gemenskap.
men jag skulle ljuga.
och nu tänker ni
men du ljuger ju om allt
så varför säger jag sanningen och tynger ner er med en massa äckel-päckel-klet när jag kan dra en lögn
så lätt
och sen gömma mig i min säng och blunda tills lögnen går ur mig?

för den lögnen skulle aldrig gå ur.
den skullle sitta där
så nära in på hjärtat som det går.
den skulle sitta där
och fräta sönder högra hjärtkammaren
den skulle slita och tära på den där jävla
blodpumparklumpen.
och jag skulle aldrig få ro.

för varje ord ur min mun är en lögn och jag har blivit immun mot syran som jag spottar ur mig men att ljuga om det som betyder mest, att ljuga och försöka övertala mig själv och alla andra att ingenting någonsin kommer kunna förstöra det vi har
det är som att dricka tändvätska, t-sprit, olja, avsloppsvatten, after shave och all annan flytande materia som finns i hela universum och svälja och le och sen säga "aah" precis sådär fantasilöst som alla sommarfräkninga svenska skönheter gör på reklamen i pausen på äntligen hemma.

för vi har inte längre
det vi en gång hade.
det har sedan länge varit trasigt
och jag tror att det är för sent för att försöka laga det nu.