heroes fosterställning databord
låst. dörr.
tårar blod otillräcklighet.
jag minns det nu som aldrig förr.
mitt egna rum på min egna slutna avdelning.
litenhet.
trötta ögon i en sjukhussäng,
oförstörda armar i en ambulansbil.
klockan tickade hjärtat slog.
jag drömde mig bort.
torra läppar i en IKEA-säng,
ränder som kliar i ett låst grubblarnäste.
hon är fortfarande jag,
jag är fortfarande hon,
den där flickan,
borttappad & rädd,
med 54 panodil i magen.
jag har fortfarande rödgråtna ögon, färska skärsår & en weekday-påse att spy i brevid sängen.
jag trodde att mina framsteg faktiskt hade tagit mig framåt,
men jag står fortfarande och stampar på samma ställe som jag gjorde när jag var sex år,
och om det inte vore för dig
hade jag legat i den där sjukhussängen igen, ikväll.