I Paris
där förälskelsen syns
ror jag mig i en båt förbi
jag kan vissla men det hör inte hit
Staden blir mörk efter att ljuset lagt sig
sittandes på kanten av ensamhet
kan jag känna igen
men att förlusten var längre bort
från hjärtat kändes inte fint
Nu kan London speglar min underkropp
i en vattenpöl som föll att bildas
från skyns gråa fält
något som för mig blev vackert
när sårbarheten gled fram som is
Det är tur jag har Skånes gula fält
som får min kropp ur balans
där jag kan ligga stilla och stirra
på denna blåa himlen
med fågelljud och ljuset från vattnens vågor
som slår hörande mot Hven båtens förare
men när blåsten skjuter på min rygg
doftas vintern väldigt långt ifrån